Revolutionen äter sina egna, det gäller inte minst den permanenta revolution som riktas mot det traditionella Europa. För en tid sedan väckte J.K. Rowling, Harry Potters skapare, upprörda känslor. Dessförinnan var hon en hyllad ikon, hennes fantasyvärld hänvisades flitigt till av vuxna vänsterliberaler i politiska debatter. ”Hermione wouldn’t stand for this”, som bekant. Men det vände snabbt när Rowling på Twitter försvarat en feminist som förlorat jobbet efter att hon bland annat skrivit att ”men cannot change into women”.
Det hela demonstrerar att den ovan nämnda revolutionen, eller subversionen om man så önskar, muterar snabbare än vad många människor hinner anpassa sig till under en livstid. Harry Potter låg i tiden under tidigt 2000-tal, med ett tydligt antirasistiskt budskap (försvaret av ”mudbloods”) och några homosexuella karaktärer. Tio år senare framstår mängden vita karaktärer som förkrossande och transperspektivet som alltför frånvarande. Rowlings öde antyder också en viktig psykologisk aspekt av PK-fenomenet, viljan att hitta fel hos mer kända och framgångsrika människor så att man kan tvinga ner dem från piedestalerna och slita dem i stycken. Nietzsches ressentiment och Freuds fadersmord i ett, den kritiska personlighetstypen bakom den påstått kritiska teorin. ”Jag kanske inte kan skriva lika bra böcker som du, men du använde just fel pronomen!”
Rowling har beskyllts för att vara en TERF, en ”trans exclusionary radical feminist”, och kontroversen belyser en infekterad konflikt i den så kallade regnbågsalliansen. Det är en konflikt som inte kommer försvinna den närmaste tiden, för mycket står på spel både reellt och symboliskt och båda sidor har betydande resurser (om än av något olika slag). På ena sidan står just TERF:s, feminister som anser att kön är en biologisk verklighet och att biologiska män ska hållas borta från kvinnors sfärer. På den andra sidan står transinkluderande feminister och andra, som anser att biologiskt kön och genus inte nödvändigtvis sammanfaller och att individens egen upplevelse ska respekteras i högre grad.
Att följa TERF-argumentationen är ofta intressant. Man påminns bland annat om Ivan Illichs försvar av manligt och kvinnligt. WoLF, Womens Liberation Front, har uttryckt ”concerns about female erasure from the language of birth as well as the medical, ethical, and cultural implications of choosing to view human reproduction through the lens of gender theory rather than biology” när barnmorskor i USA slutat använda ord som ”moder” och ”kvinna” och ersatt dem med ”gravid individ” och ”förälder”. Här försvarar man kvinnorollen och därtill knutet moderskap, av såväl känslomässiga som reella skäl. Man beskriver det som ett existentiellt hot när kvinnors verklighet raderas språkligt, när ”kön” ersätts av ”genus”. Många beskriver könskorrigeringsfenomenet som ett ”folkmord” på lesbianer. ”Pojkflickor” som förut hade blivit lesbiska könskorrigerar sig numera istället och ett resultat är att den lesbiska miljön förtvinar. Men ”TERF:arna” rör sig också från de lesbiska intressena till att försvara kvinnor och barn mer generellt. Det handlar då om att bevara gränserna mellan manliga och kvinnliga sfärer, bland annat vad gäller fängelser, omklädningsrum och idrott. De betraktar transsexuella som män som invaderar kvinnliga sfärer och kan göra dem illa.
Intressant är att TERF:arna här har tidsandan men inte den allmänna opinionen mot sig, vilket fått en del oväntade konsekvenser. De har dykt upp hos Tucker Carson och haft visst samarbete med konservativa, de har utifrån ett feministiskt perspektiv vänt sig mot att dragshowartister läser för barn, och de har identifierat de, ibland våldsamma, metoder som används i vänstern mot oliktänkande. Normalt skulle denna bristande samstämmighet med tidsandan garantera en rörelse gradvis marginalisering, men de radikalfeminister som det handlar om har en betydande resurs i form av sitt antal. Det finns mängder av kvinnor som är potentiella TERF:ar och inte vill konkurrera med transkvinnor. En del av dem är framträdande, som Rowling, Navratilova, Greer och, delvis, Paglia. De har också organiserat sig.
Tidsandan tycks däremot stå på transaktivisternas sida. Att biologin inte avgör identiteten är en tanke som ligger i tiden, liksom att könsroller ska kritiseras. Situationen är dock inte entydig, vissa transpersoner bekräftar könsrollerna just genom att vilja byta medan andra upplever dem för begränsade. En del transpersoner vänder sig mot könskorrigering av barn. Ett återkommande argument är att transpersoner generellt är mycket utsatta, något som kan väcka sympatier när resursstarka feminister strör salt i såren genom exkludering. Mindre framträdande är en kritik av den misandriska aspekten bakom en del ”transexkluderande” praktik och teori. Män ska hålla sig i den kritiserade kategorin ”män”, de ska inte kunna ta del av kvinnliga privilegier genom att könskorrigeras. Här kan man notera det Evola kallade gynaekokrati. Om det moderna samhället de facto har matriarkala drag är det logiskt både att vissa män vill bli kvinnor och att vissa kvinnor vill förhindra det, även om det hela egentligen är mer komplicerat än så. Vi bör inte bli förvånade om en och annan transperson, i synnerhet ”male-to-females”, i en del frågor vänder sig mot subversionen i allmänhet och den misandriska feminismen i synnerhet. Konfliktlinjerna är här inte alldeles enkla att överskåda.
Sammantaget är konflikten mellan ”TERF:s” och transaktivister ett idé- och samtidshistoriskt intressant fenomen. Det finns ingen anledning för den genuina högern att välja sida rakt av, som paket betraktade innehåller båda sidorna för många tveksamheter. Däremot kan konflikten, som kontakterna mellan Carson och TERF:s antyder, i vissa konkreta frågor möjliggöra samarbeten. Om dagens höger är gårdagens vänster (efter att den lidit nederlag och exkluderats) är det annars fullt möjligt att många TERF:s på sikt söker sig högerut. Det skulle i så fall bekräfta att feminismen är den svagaste länken i regnbågsalliansens kedja.
Om skribenten: Joakim Andersen
