Morrissey är en av vår tids stora popmusiker. Han slog igenom som frontman i The Smiths under 1980-talet, med vackra och vemodiga sånger, tvetydiga och intelligenta texter och radikala ställningstaganden vad gällde allt från djurrätt och konsumtionsmusik till det brittiska kungahuset. Morrissey är stolt över sina arbetarklassrötter samtidigt som han är en bildad och intelligent romantiker och dandy. Han har varit mycket inflytelserik vad gäller både indie och britpop och kan sägas ha gjort popmusik till konst.
Samtidigt har Morrissey alltid varit äkta, det genomsyrar hans musik och det präglar hans vilja att tala sanning. Han kan vara den mest framgångsrika artist som samtidigt är politiskt inkorrekt. Det gäller hans starka försvar för djurrätt, det gäller också hans inställning till det Camus kallar ”det stora utbytet”. Morrissey vänder sig mot politisk korrekthet och massinvandring. Han har bland annat konstaterat att ”rasist” är ett meningslöst uttryck eftersom ”everyone ultimately prefers their own race—does this make everyone racist?” och att invandringen leder till att den brittiska identiteten försvinner så att landet blir oigenkännligt. Morrissey har gett Brexit och nationalistiska For Britain sitt stöd, något som skapar genuin emotionell dissonans hos de människor som älskar hans musik men avskyr hans åsikter.
Morrisseys nya skiva I Am Not a Dog on a Chain innehåller i princip alla de element som utmärker honom. Där finns vackra och bitterljuvt vemodiga sånger som What Kind of People Live in These Houses, Once I Saw the River Clean och Love is on Its Way Out. Albumet har beskrivits som experimentellt, vilket delvis stämmer. Once I Saw the River Clean är mer elektroniskt än man är van vid, Bobby Dont You Think They Know bygger upp mot ett klimax där Thelma Houstons röst fungerar väl. Men även om det delvis experimenteras med formerna är innehållet och atmosfären desamma, överhuvudtaget finns det flera bra låtar och det är en väl sammansatt helhet. Den nonchalant bakåtlutade dandy vi möter i titelspåret för exempelvis tankarna till lounge, i Bobby dyker det rentav upp en saxofon, men det är fortfarande omisskännligt Morrissey. Man får dessutom intrycket att han haft roligt när han gjort albumet.
Texterna är ofta intelligenta och dubbelbottnade. Där finns sånger med kärlek, ofta ofullständigt besvarad sådan, i fokus. Den svarta humorn och misantropin dyker upp även den. Morrissey är inte politiskt tendentiös, skivan innehåller precis lagom mängd samtidsbetraktelser. I Am Not a Dog on a Chain vänder sig mot media med orden ”I am not a dog on a chain, I use my own brain, I do not read newspapers, they are troublemakers, Listen out for what’s not shown to you and there you find the truth, For in a civilized and careful way they’ll sculpture all your views” men noterar också på ett mer allmängiltigt plan att ”I am not a dog on a chain, you’ve got to be insane, One is company and two is a crowd, and crowds are loud.” På liknande vis innehåller What Kind of People främst betraktelser över social konformism, det är Morrissey som stirneroid misantrop vi möter snarare än som politisk aktivist. Det starka inslaget av djur i de fina videorna till Love is on its Way Out och Once I Saw the River Clean får ses som det tydligaste ställningstagandet, lagom djupekologiskt och lagom estetiskt.
Det skrevs ovan att skivan innehåller ”i princip” alla de element som utmärker Morrissey, det som är nedtonat är Morrisseys ofta starka intresse för arbetarklasskultur, -maskulinitet och liknande. Han har i sin estetik och sina texter intresserat sig för allt från kriminella och skinheads till engelsk identitet och boxare. Här finns ett släktskap med Byrons ”cultured thug”, egentligen mer intressant i sig än kopplat till de återkommande spekulationerna om hans sexualitet. För att använda Jack Donovans begrepp är Morrissey androfil snarare än homosexuell, han är oavsett vilket en gayikon och framstår som en positiv influens även för den delen av sin fanbas. Men arbetarklassmanligheten är starkt nedtonad i det nya albumet, här står andra teman i fokus.
Sammantaget är det alltså en skiva som rekommenderas vänner av Morrissey (för nya bekantskaper är hans äldre skivor och The Smiths en lämpligare introduktion). Musiken är igenkännbar utan att vara upprepningar av äldre skivor, vacker som alltid. Texterna är bitvis intelligenta och inslaget av samtidsbetraktelser alldeles lagom. För den som vill bekanta sig med skivan på egen hand är mina personliga favoriter tillgängliga på youtube, närmare bestämt Love Is on its Way Out, Once I Saw the River Clean, och titelspåret. Albumet får fyra tvättbjörnar iklädda indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.
Tipstack till Christian.
Om skribenten: Joakim Andersen
