I tider då statens våldsmonopol allt oftare framstår som en potemkinkuliss bakom vilken anarko-tyrannins bistra realiteter döljer sig är det värdefullt att bekanta sig med det thumotiska perspektivet på samhället. Det thumotiska perspektivet är det realistiska där våldskapital, manligt samarbete och heder spelar viktiga roller. Eller, för att citera Ernst Jünger, ”long periods of peace and quiet favor certain optical illusions. Among them is the assumption that the invulnerability of the home is founded upon the constitution and safeguarded by it. In reality, it rests upon the father of the family who, accompanied by his sons, appears with the ax on the threshold of his dwelling.”
Vid sidan av bland annat Jack Donovan, författaren till The Way of Men, är James LaFond en given bekantskap i sammanhanget. LaFond har levt ett mångsidigt liv, bland annat har han ägnat sig åt kampsport i flera år och bor i ghettot i ”Harm City”, Baltimore. Han är även en synnerligen produktiv författare (tidigare har vi tagit upp hans episka Bloodsong of the Nords och Thriving in Bad Places). Där Donovan utgår från det normala i överlevnad och krig, nämligen män som verkar i grupp, gör LaFonds egen bakgrund och personliga ekvation att han i boken Taboo You fokuserar på en annan och betydligt mer ovanlig arketyp. LaFond har aldrig trivts i grupper, han beskriver sig själv som en omega snarare än en alfahane eller betaman. Boken riktas i första hand till andra som känner igen sig i hans beskrivning, med råd för hur de ska kunna överleva i en värld som är fientligt inställd till både manlighet och heder. LaFond försöker skriva ”as if we are like-minded and defiant souls trying to achieve a more complete and more fruitful path through the rubble of our grandfathers hopes”. Många mentala ensamvargar går igenom en besvärlig, ibland dödlig, uppväxt och LaFond vill ge dem råd som gör det hela något mer hanterbart. Han gör det inte minst genom att förankra deras upplevelse i ett historiskt sammanhang.
Den arketyp han beskriver ger han det på svenska inte alldeles fullkomliga namnet tabuman, efter Melvilles upplevelser på Nuku Hiva. Bland Marquesasöarnas folk var Melville en utomstående, men också en resurs. Vissa sammanhang var tabu för honom, men han hade också möjligheter att röra sig mellan grupper och över gränser som många andra saknade. Han var kort sagt en tabuman. Historiska exempel är Liver-eating Johnson, som under många år jagade Crowindianer och åt deras njurar efter att de dödat hans likaledes indianska hustru , äventyraren Richard Francis Burton, den förrymda slaven Frank Anderson och Achilles. LaFond tar också upp Conan, Crazy Horse och Sitting Bull. Han noterar att historiskt har den individuellt kapabla krigaren varit särskilt fruktad, i enstaka samhällen som Sparta har de flesta män tillhört den klassen. De flesta män söker sig till grupper, ledda av alfamän och bestående av betamän. Tabumannen är istället ”a potent loner, whose moral isolation permits a certain peace-of-mind, as well as a limited autonomy that most people have never, and will never, know.” Detta innebär inte att tabumannen inte kan ha relationer till grupper, LaFond tar upp hur många alfamän haft värdefulla rådgivare och vänner just i form av tabumän. Han ger även råd till tabuläsaren om hur han ska hantera olika sorters individer. LaFond rekommenderar bland annat att undvika konflikter med ”the Wrong”, staten och dess företrädare. Han lyfter fram hur accepterad han varit av svarta tabumän men har också en lång erfarenhet av att överfallas av svarta ungdomar och ger råd för hur man förhindrar dem från att bli fysiska och hur man avskräcker dem.
Återkommande är att tabumannen har ett våldskapital, det finns undantag men han tenderar att vara ”lethal”. Detta hänger intimt samman med hans hederskänsla. Här möter vi LaFond som civilisationskritiker, han beskriver hur ”honor and the concept of keeping your word has fallen from vogue in postmodern America” och räknar upp de grupper som per definition inte kan hålla sitt ord. Det handlar bland annat om politiker, missbrukare, de flesta kvinnor och människor i byråkratier och partier. För tabumannen är familjebildning förenat med risker, LaFond noterar att ”our women and children, those which we care most about, are the very things that society uses to enslave and exploit us.” Kvinnors sociala natur gör dem ofta mottagliga för samhällets påverkan. I beskrivningarna av hur den moderna världen aktivt för krig mot manlighet, män och heder är LaFond insiktsfull. Han skriver bland annat att ”boys are drugged up and taught to be girls. The youth is then transferred from the care of his biological mother to the care of the state – the political mother.” Att vi skulle leva i ett patriarkat beskriver han som felaktigt, ”what you really have is burogamy, where the woman is married to a government and dallies with a man who has been marginalized by a provider that he cannot compete with.” För män i gemen är detta problematiskt, för tabumannen extra mycket så. Det handlar då om att passera under radarn, tabumannen har alltid haft god nytta av sociala färdigheter, idag är det inte mindre centralt.
LaFond skriver ofta anekdotiskt och till synes ostrukturerat, men det finns flera röda trådar som är värdefulla. Vi befinner oss inte i en historisk situation där grupper kan undvaras, men som LaFonds exempel visar kan en tabuman mycket väl stå nära en grupp han valt. Det kan vara som krigare, diplomat och/eller lärare, ibland rentav som ledare. Detta betyder att man kan läsa LaFond oavsett var man står politiskt. Det finns en uppenbar affinitet med en brutal individualanarkism a la Redbeard, delvis även med viss libertariansk individualism. Men LaFonds historiska exempel och beskrivning av kriget mot manligheten gör honom användbar också för tribalister och liknande. Även den tänkande vänstern kan ha utbyte av honom, givet hans klassperspektiv och beskrivning av staten. Han noterar att de indianska män som sattes i reservat menade att ”taking a handout was the material reward for selling your soul.” Det finns en stark strävan efter frihet och heder hos LaFond, och han identifierar den hos både indianska krigare, svarta slavar och vissa vita.
En värdefull aspekt av LaFond är just överskridandet av klassgränser. Byrons och Boltons ideal var ”the cultured thug”, en man med både intellektuellt och fysiskt kapital. Det manageriella klassamhället och dess ideologier försvårar förverkligandet av en sådan kombination, eftersom den genom klassfördomar och demonisering (”bönder”, ”WT” och ”nazism”) hos elit och mellanskikt skapar en mental distans till de egna skikt som är ”lethal” och ”honorable”. Vad LaFond påminner oss om är att det finns mängder av ”tabumän”, oavsett termens klumpighet på svenska, i det egna folket. Han menar att 1 av 10 har de psykologiska förutsättningarna att bli en tabuman, men sannolikt är gruppen mindre än så. Däremot kan fokus på individuell potential och heder, liksom råden för hur man hanterar olika människotyper och de insiktsfulla kulturkritiska styckena, vara givande oavsett om läsaren fullt ut känner igen sig själv i orden ”the leopard among apes, the wolf among dogs” eller inte. Man håller sällan med LaFond i allt han skriver, men han är alltid givande och kan erbjuda en hel del aha-upplevelser.
Om skribenten: Joakim Andersen
