Den långa flykten från 1972 tillhör vår tids klassiker, i gränslandet mellan djurfabel och epos skapade Richard Adams något på samma gång säreget och tidlöst. Berättelsen om kaninerna som flyr Sandlefordbosättningens undergång och söker ett nytt hem i en både främmande och skrämmande värld för tankarna till Aeneidens trojanska överlevare och Odysseus. Adams var väl bevandrad i den europeiska historien, något som inte minst märks genom de citat som inledde kapitlen. Där dök bland annat Auden, Xenofon, Shakespeare, Yeats, Dostojevskij, Clausewitz, Malory och Apostlagärningarna upp, liksom Jeffers och Campbell. Med berättelsen om Hazel, Fiver, Big wig och de andra skrev Adams in sig i en litterär tradition, i ”det stora samtalet” som pågått åtminstone sedan antiken. Adams bidrag var att föra in det djupekologiska perspektivet i samtalet, nödvändigt i den moderna eran med dess rovdrift på våra icke-mänskliga släktingar. ”Hur ser kaninerna på oss människor” blir en naturlig fråga att ställa sig efter att man läst Den långa flykten, på samma sätt som man kan få en annan bild av djurförsök efter att ha läst eller sett Plague dogs av Adams.
Den långa flykten kan läsas som en spännande berättelse om en grupp små hjältar som råkar ut för faror och löser problem, en sådan läsning är givande och gör boken lämplig att ge barn i slukaråldern. Men i likhet med Tolkien har den också andra dimensioner, berättelsen kan åldras tillsammans med läsaren. En fullt lika intrikat bakgrund och värld som Tolkien utvecklade inte Adams, men han gav kaninerna en intressant kultur, ett samhälle och olika sedvänjor. Han gav dem även ett språk, lapinska, med ord som elil för kaninsläktets ”tusen fiender”, ra för hövding och hrududil för bil. Verkligt fascinerande är den mytologi han gav dem, med gestalter som solen Frith, månen Inlé och Inlés svarta kanin, och kaninernas kulturhjälte El-ahrairah, ”fursten med tusen fiender”. Den lapinska kulturen uppskattar sina berättare och Den långa flykten innehåller flera berättelser om vad som hände in illo tempore, när El-ahrairah interagerade med Frith, Regnbågsfursten och andra. Adams beskriver kaninernas kulturhjälte med orden ”what Robin Hood is to the English and John Henry to the American Negroes, Elil-Hrair-Rah, or El-ahrairah – the Prince with a Thousand Enemies – is to rabbits. Uncle Remus might well have heard of him, for some of Elahrairah’s adventures are those of Brer Rabbit. For that matter, Odysseus himself might have borrowed a trick or two from the rabbit hero, for he is very old and was never at a loss for a trick to deceive his enemies.”
Referensen till Campbell, författaren till The Hero with a Thousand Faces, är intressant i sammanhanget. Adams berättelse knyter an till monomyten om hjältens väg, vi följer ett antal hjältar med Hazel som kärna. Dessa hjältar representerar för övrigt olika aspekter av den indo-europeiska världsbilden. Hazel är hjälten och fursten, som bland annat måste övervinna sin egen osäkerhet och bilda allianser med både möss och fåglar. Vid sin sida har han Big wig, krigaren. Big wig är stor, stark och egensinnig. Han tvingas också lära sig bruka list och är en oumbärlig resurs för kaninerna. Hazels bror, den lille Fiver, får visioner han inte alltid förstår eller önskar. Hans väg är shamanens, på samma gång ensam och livsviktig för gruppen. Om syskonen Hazel och Fiver representerar den första indo-europeiska funktionens, suveräniteten, två aspekter, i nära harmoni, och Big wig och kaninernas Männerbundliknande owsla den andra, krigarens styrka, så företräder mängden av kaniner den tredje, mängden och fertiliteten. Hur dessa organiseras är av avgörande betydelse för ett samhälle, här blir Adams också politiskt intressant.
De landsflyktiga stöter på två kaninsamhällen som löst organisationen på olika sätt, i hög grad påverkade av sitt förhållande till människan. Där finns ett samhälle som domesticerats och förlorat sin vitalitet som följd av det. Dessa är att likna vid Nietzsches last rabbits. Verkligt intressant är det militärt organiserade Efrafa, där strävan efter säkerhet lett till något Marx skulle beskrivit som Kazernenkommunismus, barackkommunism. Dessa båda lösningar innebär en förlust av friheten och kaninernas artväsen. Samtidigt erbjuder hanteringen av Efrafa och dess ledare, general Woundwort, en intressant inblick i vår postmoderna Zeitgeist. I boken är generalen hårdför och brutal, men hans dilemma och utveckling samtidigt psykologiskt begripliga. Han drivs av vilja att skydda sina kaniner från rovdjur och människor och hans framgång i detta har gjort bosättningen överbefolkad och svår att styra. I den nya Netflixserien är han betydligt grymmare än i boken, och blir därför också svårbegriplig. Inte minst innebär detta projicering och en mytisk förlust. Adams Woundwort motsvarar Gralmytens ”svarte riddare”, en hjälte som hamnat fel och måste besegras av en yngre hjälte (jämför Lucas hantering av Anakin Skywalker). Det Woundwort byggt upp finns kvar i boken för de överlevande att ha nytta av, Efrafa blir Hazels allierade. Generalen blir här rentav en mytisk gestalt bland kaninerna, ”there endured the legend that somewhere out over the down there lived a great and solitary rabbit, a giant who drove the elil like mice and sometimes went to silflay in the sky. If ever great danger arose, he would come back to fight for those who honored his name. And mother rabbits would tell their kittens that if they did not do as they were told, the General would get them – the General who was first cousin to the Black Rabbit himself. Such was Woundwort’s monument: and perhaps it would not have displeased him.” Den mytiska aspekten, Woundwortgestaltens ambivalens, går förlorad i Netflixserien, eftersom vår postmoderna Zeitgeist inte kan hantera manlighet utan av en dubbelbottnad karaktär måste göra ett monster. Detta är beklagligt då det i övrigt är en mycket välgjord och sevärd tolkning av Adams klassiska berättelse.
I dessa tider av karantän och social distansering kan det alltså vara väl värt att bekanta sig med Richard Adams. Boken är en modern klassiker med flera dimensioner, läsvärd för både unga och gamla. Netflixserien är riktigt bra även om det kan ta en liten stund innan man vänjer sig vid animeringen.
Om skribenten: Joakim Andersen
