Under tidigt 1900-tal behärskade den västerländska civilisationen i praktiken världen, både geografiskt, ekonomiskt, politiskt och militärt. Därefter har världskrig, revolutioner och avkolonisering gradvis trängt tillbaka västerlänningarna, till dagens situation där processen fortsatt och de befinner sig på reträtt även i sina hemländer. Idag är det inte bara Västerlandet som är hotat av undergång utan själva de folkstammar som en gång gett upphov till det.
En värdefull kommentar till detta skeende är James Burnhams Suicide of the West från 1964. Burnham (1905-1987) var en av 1900-talets betydande tänkare. Från en bakgrund som trotskist blev han en man av högern, med verk som The Managerial Revolution och The Machiavellians – Defenders of Freedom påverkade han både paleo- och neokonservativa. Burnhams maktrealistiska perspektiv och intresse för spelet mellan eliter, klasser och ideologier är bland annat tydligt igenkännbart hos Samuel Francis.
I Suicide of the West beskrev Burnham Västerlandets kris, då främst tydlig genom avkoloniseringen, kommunismens framstötar och ”djungelns” utbredning i städerna. Han konstaterade att ”over the past two generations Western civilization has been in a period of very rapid decline, recession or ebb within the world power structure” och gav exempel bland annat i form av de hundratusentals européer som tvingats fly Nordafrika och massvåldtäkterna på europeiska kvinnor i Centralafrika. Västerlandet hade gått miste om både strategiska baser och värdefulla trupper som gurkhas och berber. Beskrivningen av ”djungelns” utbredning i städerna för tankarna till vår egen tid, ”in the parks of our great cities, exactly as in all jungles, honest men may no longer move at night; when the sun goes down they must stay near the fires, while the beasts prowl. In those dark jungles and along the jungle paths into which the night transforms so many city streets, huge dogs now join the few hunters still on trail. What have dogs – killer dogs, moreover – to do with men? But dogs are of course appropriate companions in hunting the beasts of the jungle.”
Burnham kopplade liberalismen till denna västerländska reträtt. Inte så att liberalismen orsakat den, men däremot att liberalismen legitimerar processen och beskriver den som något positivt. Burnham skrev här att ”liberalism has come to be the typical verbal systematization of the process of Western contraction and withdrawal; that liberalism motivates and justifies the contraction, and reconciles us to it.” Han noterade också att liberalismen var den dominerande ideologin i USA sedan åtminstone 1930-talet, därmed inte sagt att befolkningens majoritet var liberaler. Burnhams beskrivning av liberalismen är fortfarande intressant, han konstaterade bland annat att dess människosyn skiljer sig från konservatismens därigenom att den ser människans väsen som formbart. Liberalen är vidare en rationalist, tror på vetenskapens och förnuftets möjligheter. Av detta följer att problem i samhället inte kan bero på människans problematiska natur, ”både ängel och best”, utan beror på okunskap och dåliga institutioner. Utbildning och reformer, eller vid behov revolution, blir liberalens förslag på lösningar. Liberalen är en historisk optimist men också en anti-traditionalist.
I förbigående kan också nämnas att liberalismens utgångspunkter innebär att man inte kan skylla på brottslingen för brottet, kriminalitet beror enligt liberalen på okunskap och dåliga institutioner. Burnham noterade dock även att detta synsätt inte tillämpas på exempelvis konservativa, där finns inga ursäkter trots att liberalerna annars borde betrakta dessa som de mest okunniga av de okunniga. Liberalismen tenderar också att anta internationalistiska former. Liberaler motsätter sig hierarkier och gränser mellan människor, ”liberals are anti-aristocratic, and are opposed to political, economic or social distinctions based on family, religion or property, especially landed property, and perhaps most passionately of all to distinctions based on race or color.”Den nyare liberalismen knyter stora förhoppningar till staten och dess förmåga att skapa det bättre samhället, genom allt från omfördelning och skola till tvångsintegration och presstöd.
Burnhams genomgång av liberalismen är givande. Han tog upp sådant som hur liberalismen förändrats. Den äldre liberalismens värdehierarki var ”Freedom – Liberty – Justice – Peace”, 1960-talets liberaler rangordnade istället värdena ”Peace – Justice – Freedom – Liberty”. Han dissekerade också den liberala skulden, i vår tid märkbar genom allt från ”antirasismen” till Gretafenomenet men egentligen betydligt äldre än så. Liberalerna känner skuld, men liberalismen låter dem hantera dessa känslor utan egentliga uppoffringar. Det räcker att rösta och att signalera sin lojalitet till vissa idéer. Intressant är Burnhams insikt att dessa kollektiva skuldkänslor egentligen är oförenliga med liberalismens världsbild. Om dagens förtryck är ett resultat av okunskap och dåliga institutioner kan det svårligen vara mitt fel. Om det bara finns ”individer” är det också högst tveksamt att det kan vara ”de vitas” fel. Men Burnham noterade att denna skuld inte är rationell. Resultatet är i varje fall att ”the liberal, and the group, nation or civilization infected by liberal doctrine and values, are morally disarmed before those whom the liberal regards as less well off than himself.” Burnham hade själv stött på skolor som konsekvent gav icke-vita högre betyg, de dubbla måttstockarna innebar också att diktatorer och terrorister i Tredje världen inte kritiserades på samma sätt som européer. Detsamma gällde liberalernas inställning till kommunismen. Liberaler och kommunister kunde träta, men liberalens verkliga fiende, inte minst känslomässigt, återfanns alltid till höger. Ett exempel på detta bland många är musikindustrin. Där finns många artister som är liberaler, men det fåtal som är höger har ofta blivit det först efter att de fått slå igenom.
Verkligt intressant är det kapitel där den före detta trotskisten Burnham kopplade liberalismen till specifika sociala skikt och ställde sig frågan ”vilka är liberalerna?” Han fann att militärer sällan var liberaler, detsamma gällde egna företagare och bönder. Liberaler var däremot talrika på universiteten, bland opinionsbildare (inklusive nöjesbranschen), socialarbetare och byråkrater. Bland arbetarna var liberalismen mindre utbredd, även om de av praktiska skäl kunde anamma viss liberal retorik. Burnhams tankar kring detta har utvecklats vidare av Sam Francis, de kan ge idéer för den som vill skapa ett historiskt block av systemkritiker. Inte minst förenar Burnham element från Marx och Pareto, med sitt intresse både för klasser och eliter.
Att liberalismen passar vissa klassers och vissa eliters intressen förklarar dock inte dess dominans fullt ut. Burnhams diagnos var att ”liberalism is the ideology of Western suicide.” Orsakerna var han mer osäker på, han noterade att Västerlandets ledare förlorat tron på sig själva och sin egen unika civilisations värde. Den västerländska viljan att överleva hade minskat. Burnhams tankar om de djupare orsakerna påminner om Douglas Murrays och Lawrence Austers, ”the decay of religion and.. an excess of material luxury; and, I suppose, with getting tired, worn out, as all things temporal do.” Liberalismens funktion var att presentera undergången som något positivt, Burnham skrev att ”there is a really dazzling ingenuity in the liberal explanations of defeat as victory, abandonment as loyalty, timidity as courage, withdrawal as advance. The liberal ideologues proceed in a manner long familiar to both religion and psychology: by constructing a new reality of their own, a transcendental world, where the soul may take refuge from the prosaic, unpleasant world of space and time.” För den som till exempel upplever dagligt folkutbyte kan det vara positivt att intala sig själv att det handlar om skapandet av den mångkulturella utopin. Liberalismen som en döende mans feberdröm.
Men liberalismen förvärrar sjukdomen och försvårar tillfrisknande. Burnham tog här bland annat upp dess karaktär av verklighetsfrämmande ideologi, dess oförmåga att hantera auktoritet, makt och våld, och dess brist på värden människor kan tänka sig att dö och döda för. Människor kan kämpa för ”vidskepligheter” som sin kung, sin Gud eller sitt folk, men ”except for mercenaries, saints and neurotics, no one is willing to sacrifice and die for progressive education, medicare, humanity in the abstract, the United Nations and a ten percent rise in Social Security payments.” Burnham beskrev också tendensen till självhat som hänger samman med den liberala skulden och de dubbla måttstockarna, ”when the Western liberal’s feeling of guilt and his associated feeling of moral vulnerability before the sorrows and demands of the wretched become obsessive, he often develops a generalized hatred of Western civilization and of his own country as part of the West.” Dessa människor reagerar på Västerlandets och västerlänningarnas förluster med skadeglädje, även om de själva och deras nära och kära tillhör det hotade laget. De är en femtekolonn i en hårt ansatt civilisation.
Men Burnham uteslöt inte att Västerlandet kunde återfå sin livsvilja. Ett tecken på det skulle vara att liberalismen, likt en döende mans feberdrömmar, tynade bort. Burnham avslutade boken med att konstatera att det fanns en del positiva tecken på det.
Sammantaget är det en modern klassiker, både för analysen av liberalismen och för Burnhams perspektiv. Perspektivet är ett värdefullt realistiskt sådant, Burnham påminde också om vår civilisations betydelse. Det är i grunden inte lägre skatt eller bättre cykelbanor vi kämpar för, även om det kan vara en bieffekt. Det handlar om vår civilisations överlevnad.
Om skribenten: Joakim Andersen
