De senaste åren har vi kunnat följa hur kriminellas illegala vapen använts i retoriken för att begränsa laglydiga medborgares rätt att äga vapen. I likhet med statens vilja att bestraffa människor som utövar självförsvar så är detta ett tydligt exempel på det den amerikanske invandringskritikern och högertänkaren Sam Francis (1947-2005) kallade anarko-tyranni. Den moderna staten är obenägen att tillämpa sina lagar på de laglösa, exempelvis när de misshandlar en Lamotte eller skjuter raketer på blåljuspersonal, men desto mer benägen att tyranniskt bestraffa den laglydiga majoriteten om den exempelvis kritiserar invandringen.
Sam Francis utvecklade i flera av sina artiklar en genomträngande analys av den moderna staten, Leviathan, och det han kallade den manageriella revolutionen. Den revolutionen hade ersatt det äldre borgerliga samhället med något nytt och annorlunda. Inställningen till fria mäns rätt att bära vapen var för Francis ett tydligt uttryck för skillnaden mellan det borgerliga och det manageriella samhället, mellan deras respektive eliter och ideologier. I postumt utgivna antologin Shots Fired möter vi en Francis som tog kulturkriget på allvar, med artiklar om bland annat politiserad utbildning, kriget mot julen och varför de progressiva ger sig på symboler och statyer i sin kamp för att utradera specifika kulturer. I den längre artikeln Historical Basis for the Second Amendment var det rätten att bära vapen som stod i fokus. Francis maktrealistiska perspektiv torde tilltala både genuina marxister och genuin höger, samtidigt som det kan väcka olust hos de mer socialliberalt sinnade skikt han förknippade med managersamhället.
Francis hänvisade till studier som indikerar att ju fler vapen som är i privat ägo, desto färre brott. Tre miljoner amerikaner använde skjutvapen varje år för att skydda sig från brott när artikeln skrevs. Men det var inte Francis huvudargument mot hoplofoberna, de som inte tål en beväpnad allmänhet. Inte heller var huvudargumentet att en beväpnad allmänhet är samhällets yttersta skydd mot staten, även om han instämde i det. Francis återknöt istället till den klassiskt republikanska idétraditionen, vilken påverkade både Europa under 1700-talet och de amerikanska grundlagsfäderna. En grundläggande förutsättning för republiken var medborgarnas oberoende. Detta oberoende var inte bara ord på ett papper utan en social, ekonomisk och politisk verklighet. Medborgaren ägde sin egen gård eller företag, styrde sig själv, och försvarade sig själv. Både individuellt och gemensamt. De klassiska republikanerna var medvetna om att republiker är sårbara, inte minst för att korruption och beroende är ständiga hot.
Francis tog här upp skillnaden mellan en milis av medborgare å ena sidan och legosoldater å den andra i republikansk teori. Att använda legosoldater var i sig en korruption och ett avsteg från den autonomi republiken förutsätter (jämför värnpliktsdebatten). ”He that is armed is always master of the purse of him that is unarmed” summerade de klassiska republikanerna John Trenchard och Walter Moyle kopplingen mellan absolutism, legosoldater och inskränkningar i de fria männens rätt att äga vapen. Men med den moderna statens framväxt blev det fler och fler sådana inskränkningar, i synnerhet efter den manageriella revolutionen.
Francis visade här vilken revolution synen på staten genomgått. Han skrev att ”a society that has forgotten the teaching of classical republicanism, that personal and social independence is the precondition of free government, has also forgotten the meaning of the right to keep arms.” Han fortsatte ”it is meaningless to say that we have a republic unless we also have the right to keep arms, since the capacity of the people to protect and defend themselves – against criminals, foreign aggressors, or their own government – is also a condition of their capacity to rule themselves and to prevent others from ruling them.” Men det massamhälle som formats av managereliterna och deras ideologier är inte längre förmöget att inse detta, ”a people stripped of the capacity to protect and defend themselves and unwilling to resume that duty is certainly not suitable for any kind of free government and indeed is not even a people.” Här blir dagens situation tydlig, med stora grupper av hoplofober som ryggar tillbaka inför att låta laglydiga medborgare försvara sig själva och som inte ens kan tänka tanken att staten kan vara ett hot mot dem.
Det Francis alltså sätter fingret på är kopplingen mellan ”free government” å ena sidan och ett oberoende som är både levd verklighet och eftersträvat ideal å den andra. Förmågan att försvara sig, ensam och ihop med andra, hänger intimt samman med det oberoendet. Detta är för övrigt ingen höger- eller vänsterfråga, Castoriadis från Socialisme ou barbarie hade samma fokus på autonomi som de klassiska republikanerna och de tyska Völkischtänkarna, de svarta pantrarna i USA anammade rätten att bära vapen med samma argument som våra dagars miliser. Men socialliberalismen, i hög grad managereliternas ideologi, ser hellre avväpnade klienter och konsumenter än de oberoende och beväpnade medborgare som var det äldre samhällets ideal. Det är både en kulturell och en politisk revolution, en förlust av frihet, ansvar och klarsynthet.
Om skribenten: Joakim Andersen
