Bland 1900-talets högertänkare intar Carl Schmitt (1888-1985) en central plats. Hans tankar kring det politiska var så insiktsfulla att även marxisterna, som saknar en sådan, tvingats anamma hans terminologi. Det handlar då främst om vän-fiende-distinktionen och suveränbegreppet, som tagits upp av moderna marxister från Mouffe till Agamben. Detta trots att han under Andra världskriget var medlem i NSDAP, och innan han föll i onåd såg sig som Tysklands officiella statsteoretiker. Bland Schmitts intressanta tankegångar återfinns de reflektioner kring landet och havet han utvecklade i Land und Meer.
Havet i historien
Schmitt inleder studien med att slå fast att människan är ett landlevande djur. Hon har dock länge haft en relation till havet, och Schmitt går igenom historiska epoker och deras koppling till havet. Han tar upp sådant som hur den landbaserade makten Rom betvingade det havsbaserade Kartago, och hur havsmakten Venedig senare dominerade sin omgivning och hyllades av omvärlden för sin rikedom, sin frihet och sin politiska ordning. Schmitt anknyter här till geopolitiska tankegångar kring havs- och landbaserade makter, thalasso- och geokratier, idag kanske inte minst bekanta genom Dugin.
Den historiska genomgången innehåller många intressanta stycken, som där Schmitt antyder att det var valarna som lockade européerna ut på världshaven. Han beskriver med sympati valarnas mänskliga sidor, som han menar är överlägsna människan själv, men beskriver också valjägarna som heroiska utmanare av världshaven och de mäktiga och intelligenta däggdjuren.
Han tar också upp militärhistoriska förändringar av stor betydelse, som när sjöstriderna gick från att påminna om landstrider där skepp äntrades, till rena sjöstrider där man istället besköt varandra med kanon.
Planetariska revolutioner i rumuppfattningen
Ihop med distinktionen mellan havs- och landbaserade makter är beskrivningen av hur människornas syn på sin omvärld förändrats av intresse. Schmitt beskriver hur Alexander den Stores erövringar gav grekerna en helt ny syn på världen, vilket ledde till hellenismen. Korstågen var en senare sådan perspektivförändring, och man kan tänka sig att utforskningen av rymden och den första människan på Månen var något liknande.
Schmitt använder begreppet nomos för att beskriva en politisk-juridisk ordning. När Europa upptäckte övriga världen, särskilt de två amerikanska kontinenterna, uppstod det exempelvis en ordning där de europeiska stormakterna tävlade om att lägga beslag på dessa områden. De sågs som ”tomma”, och de folk som redan bodde där saknade rättigheter i det nomos som uppstod. Schmitt är dock medveten om hur blodig tävlan var mellan de europeiska makterna, men citerar Heraklitos för att beskriva hur kriget ofta är den närmaste relationen.
Schmitts nomos-begrepp är mycket användbart, och påminner en del om moderna begrepp som Wallersteins geokultur och Negris tankar kring det imperiella.
England som havsnation
Land und Meer beskriver hur den globala vän-fiende-distinktionen under 1600-talet var den mellan världskatolicismen och världsprotestantismen. Pirater och fribytare spelade en central roll i denna kamp, franska hugenotter från La Rochelle, holländska seegeuser och karibiska buckanjärer. Gradvis kom en av de protestantiska makterna, England, att genomgå en grundläggande förändring och bli en havsmakt. Detta innebar ett förändrat perspektiv.
Landet kom att se sig som en fästning, och sedan som ett skepp som, med Disraelis ord, kunde ”lätta ankar från Europa”. En ny ordning tog form, där England genom sin kontroll av världshaven också kontrollerade handeln och kunde tvinga landbaserade makter till underkastelse genom blockader. Schmitt gör här en jämförelse med Bibelns odjur Leviathan och Behemoth, där Leviathan är vattenbesten och Behemoth den väldiga landvarelsen.
För Schmitt innebär detta också en ny syn på kriget. Landbaserade makter hade i dåtidens Europa utvecklat en syn på krig som något som utkämpades mellan två relativt väldefinierade arméer, där civilbefolkningen inte skulle komma till skada. För havsmakten finns inga sådana distinktioner, utan blockaden och strandhugget drabbar de civila minst lika mycket som fiendesoldaterna.
Land und Meer skrevs 1942, under brinnande krig mot den anglo-saxiska havsmakten, men innehåller ändå mycket lite ren polemik. Det blir ändå tydligt att Schmitt ser USA och Storbritannien som länder som blivit rotlösa, imperialistiska, och med en tveksam syn på hur krig ska föras. Från att ha varit något heroiskt och svårt har också sjöfarandet förändrats då man gått från segelfartyg till stålskepp, då mekaniken kommer mellan människans upplevelse av och kamp med den vilda oceanens krafter.
Framtiden
Schmitts studie är både spännande och användbar, nomosbegreppet ger till exempel flera nycklar för en förståelse av världsordningar genom historien i allmänhet och den nuvarande, amerikanska, i synnerhet. Schmitt noterade senare till exempel hur den amerikanska ordningen kommit att bygga på ”Mänskligheten”, vilket innebär att krigen blir synnerligen omänskliga. Detta då fienden också är fiende till Mänskligheten.
Han antyder i slutet av boken också att människan nu kanske är på väg att leva i de två kvarvarande elementen, luften och elden, med allt det kan betyda i form av nya perspektiv. Om man är intresserad av Wallerstein eller Braudel är Schmitts historiska beskrivning av skiftande nomos och relationen till havet mycket givande, så även om man studerar Virilios eller Deleuzes teorier om fartens, rummets och rörelsens kategorier. Inflytandet från Heidegger går också som en röd tråd genom studien.
Om skribenten: Joakim Andersen
