Carl Schmitt (1888-1985) var en banbrytande politisk och juridisk teoretiker, känd bland annat för begrepp som det politiska, vän-fiendedistinktionen, nomos och Grossräume. Han skrev om parlamentarismens kris, om partisaner och om relationen mellan hav och land. För den som vill förstå sin samtid är han fortfarande oundgänglig, han har lästs av allt från vänsterteoretiker som Piccone och Mouffe till Leo Strauss och den nya högern. Men Schmitt hade också en civilisationskritisk ådra. Även om den ofta var nedtonad hade han mycket intressant att säga om Europas kris under 1800-talet och de röster som försökte förstå och lösa den (enligt Schmitt inte minst Baudelaire, Nietzsche, Cortés och Bruno Bauer). Ett exempel på Schmitt som historiskt och politiskt initierad kulturkritiker är det korta verket Hamlet or Hecuba, byggt på ett föredrag han höll 1955.
I studien analyserar Schmitt Shakespeares Hamlet, och finner där mycket av värde för att förstå historia och samtid. Han rör sig kring skärningspunkten mellan historisk verklighet och tragedi, ”the irruption of time into play”. I Hamlet handlar det i synnerhet om ”the taboo of a queen”, mysteriet med Hamlets moders möjliga inblandning i mordet på fadern, och ”the person of an avenger”, Hamlet som avvikande representant för hämnararketypen. Dessa båda ”intrång” i tragedin från en historisk verklighet härrör enligt Schmitt från drottning Mary Stuart och hennes son, den framtida kung James. Shakespeare hörde under drottning Elisabeths sista dagar till en krets som stödde James.
Den historiska situationen gjorde samtidigt att den traditionella hämnaren som gestalt fick vika för den grubblande Hamlet. Om den idealtypiska hämnaren skriver Schmitt att ”the Amleth of the Norse saga is a born-avenger, a true berserker, driven by his instinct of revenge”. I jämförelse är Hamlet grubblande och handlingsoförmögen. Schmitt kopplar detta till den moderna erfarenheten, där både individer och hela nationer kan bli ”hamletianska”. Freiligrath, revolutionär vän till Marx, skrev rentav en dikt om ”Tyskland som Hamlet”, ”Germany is Hamlet! Grave and mute, Between her walls, each night, The buried freedom haunts the site, And beckons to the watchmen.” ”He acts better in his thoughts” heter det också i Freiligraths dikt, många tyska 1800-talsliberaler delade denna syn på det splittrade Tyskland som Hamlet. Det är en intressant och fruktbar jämförelse, som kompletterar Eliots och Conrads beskrivning av ”hollow men” från delvis olika perspektiv.
Men Schmitt förklarar också varför den shakespearska Hamlet och hans ”weakness through reflections” gör sin entré just vid denna tidpunkt. Det har att göra med religionskrigen, då allt som varit självklart kunde ifrågasättas. Amleth ersätts då av Hamlet, ” in times of religious schisms, the world and its history lose their established forms, and a series of human problems becomes visible, on the basis of which no purely aesthetical consideration is any longer capable of producing the hero of a revenge drama.”
Schmitt analyserar också Hamlet och kung James utifrån kopplingen till England som europeiskt särfall. Där övriga Europa rörde sig i riktning mot den moderna staten vände sig England istället från landet mot havet, ”compared to the civilizational progress represented by the ideal Continental state, which in fact was achieved only in the 18th century, Shakespeare’s England seems still barbaric, or said differently, pre-state. But when compared to the civilizational progress represented by the industrial revolution that began only in the 18th century, Elizabethan England appears as a grand irruption from a land into a maritime existence, an irruption which by its result, the industrial revolution, would bring about an upheaval more profound and thorough than the revolutions on the Continent.” Ätten Stuart kunde inte greppa vare sig den kontinentala staten eller det nya maritima England, och försvann därför från den historiska arenan enligt Schmitt.
Sammantaget utgår studien alltså från en av Shakespeares mest kända tragedier och dess koppling till en specifik engelsk kung, men rör sig snart över till mer allmänna betraktelser av Europas och Englands moderna historia. Walter Benjamin dyker upp, liksom Hans Freyer, Schmitt anlägger närmast i förbigående ett mytiskt perspektiv på Hamlet och Europa. ”It is known that since the Renaissance, the spirit of Europe has been shedding myths and mythologies. Despite all that, European literature has created three great symbolic figures: Don Quixote, Hamlet and Faustus. At least one of them, Hamlet, has become myth. Strange enough, all three are readers of books, in other words, intellectuals.” Det är kanske inte en Schmittstudie som rekommenderas som introduktion, den äran tillfaller snarare Nomos eller Concept of the Political. Men en liten pärla är det.
Om skribenten: Joakim Andersen
