I dagarna har den skånska kommunen Staffanstorp hamnat i medialt blickfång på grund av en reklamfilm som lockar nya invånare med trygghet och gemenskap. Filmen har provocerat de förutsägbara medlemmarna av de tjattrande klasserna, de beskyller den för rasism. Om detta var målet från Staffanstorps sida kan man bara spekulera i, i så fall för det tankarna till Trumps förmåga att få gratis reklam genom att trigga motståndarna. Som reklam betraktat får filmen alltså ses som framgångsrik, trots en begränsad budget har den blivit viral. Den är också effektiv metapolitik. Reklamfilmen befinner sig i skärningspunkten för flera intressanta trender idag, och sätter fingret på åtminstone två av dem.

För det första illustrerar reaktionerna att ideologier inte är begränsade till texter. Minst lika viktiga är bilder och associationer. Staffanstorps informationsfilm använder sig bara av skådespelare med typiskt svenska utseenden (inklusive ”ungdomsgänget” i filmens början, något annat hade varit att gå långt utanför åsiktskorridoren vilket också säger något om kollektiva privilegier och dylikt). Detta associerar flera tyckare med rasism. Grupper av enbart vita svenskar har i deras ögon blivit suspekta, de skaver kort sagt, väcker obehag hos dem. Den hugade kan själv dra sina egna slutsatser om vad det betyder för den svenska urbefolkningens framtid om det är obehagligt i makthavarnas ögon med homogena grupper av sådana som oss. I diskussionerna om reklamfilmen bör detta inskärpas, för det kan få människor i gemen att bli medvetna om att vi här har att göra med en postmodern form av rasism. De politiskt korrekta tål kort sagt inte ens att se oss, vår existens är på sätt och vis rasism. Därav paradoxen att homogena grupper av svarta är oproblematiska, medan homogena grupper av vita väcker känslor av obehag hos ”antirasister”. De har konditionerats att reagera på det sättet under lång tid, genom allt från reklam till Hollywoodfilmer snarare än genom texter eller tal.

För det andra har Staffanstorps reklamfilm uppfattats som ett illojalt angrepp på Malmö och dess problem, i förlängningen på hela det liberala projektet. Fnordspotting har om detta konstaterat att hysterin i reaktionerna är fullständigt logiska. ”Det progressiva erbjudandet” innebär i praktiken mer Malmö, och av väl kända skäl vill ingen egentligen ha det för egen del. Staffanstorps erbjudande är det Sverige många av oss växte upp i, tryggare och mer välfungerande och homogent än vad landet blivit sedan dess. ”Staffanstorp, så som resten av Sverige också borde vara”. Att människor i lugn och ro finge jämföra dessa båda erbjudanden vore förödande för de progressiva, därav demoniseringen, Expressens illa dolda uthängning av skådespelarna i reklamfilmen et cetera. De har inget annat att komma med, deras erbjudande är förnedring och otrygghet. Det är den svarta pedagogiken, belöning är avsaknad av straff. ”Gör som vi säger så låter vi dig vara.”

Jämförelsen med Malmö är emellertid intressant även ur ett klassperspektiv. Neoreaktionärerna beskrev vår tids konfliktlinje med utgångspunkt i att daliter och brahminer allierat sig mot vaisyas. Om man finner denna terminologi besynnerlig kan daliter översättas till ”invandrad underklass”, brahminer till ”managers”, ”bobos” eller ”den nya klassen” och vaisyas till ”vanligt folk”. Geografen Christophe Guilluy utvecklade en liknande teori i Twilight of the Elites, med utgångspunkt i hur bobos genom gentrifiering tagit över de privata delarna av storstäderna och daliterna genom de facto etnisk rensning trängt ut vanligt folk från de kommunala bostadsbolagens centralt belägna hyreshus. Resultatet är det som kallas white flight, vanliga fransmän bor numera ofta en bra bit från sina jobb och är sårbara för höjda bensinpriser. Liknande processer äger rum i Sverige.

Frågan är idag hur stabil alliansen mellan politiskt korrekt medelklass och invandrad underklass egentligen är. Ska vi tro Carl Schmitt är den aktör illa ute som inte förmår identifiera den verkliga fienden, och alliansen mellan brahminer och daliter är i hög grad omedveten. Den omedvetna parten biter då lätt den hand som föder den. Detta betyder att ett ständigt växande underproletariat med utomeuropeiska rötter vid en viss punkt kommer börja rikta sitt terrorvälde inte bara mot ”petit gaulois” och ”svennar”, uttryck med en omisskännlig klassaspekt vid sidan av den etniska. Bobos, de borgerliga bohemerna som dessutom medvetet odlar bilden av sig själva som omanliga, är då en given måltavla och det gäller inte minst även deras barn och deras hem. Malmöbon Henrik Jönsson berörde detta i sin artikel i Quilette, där han beskrev hur familjen drabbats av inbrott medan han var hemma med sina döttrar. Polisen hade sedan kort och gott gett dem rådet att ”inte bo i Malmö” och erkänt att de förlorat kontrollen (något som i förbigående sagt förklarar varför polisen nyligen bjudit aktörer med reell makt i staden på pizza). Men Jönsson tar också upp att kaoset i staden nu drabbar även bobos, även om han inte kallar sig en sådan: ”in recent years, the attacks have shifted from underprivileged areas and into the more prosperous city center, where professionals inhabit 19^th-century houses on picturesque cobblestone roads.” ”Professionals” flyr staden, bland annat till Staffanstorp.

Här blir det uppenbart vilken motsägelsefull klass vi har att göra med, organiskt oförmögen att leva som den lär. Man talar sig varm för ”mångfald” och flyr den samtidigt. Denna oförmåga försämrar successivt framtidsutsikterna för klassens egna barn, som ovan antytt kommer nämligen dess egna ideologer i längden inte acceptera homogena enklaver någonstans. Detta är i sig intressant, angreppen på Staffanstorp betyder att etablissemanget förvägrar den egna klassbasen alternativet att diskret retirera från ”mångkulturen”. Men fallet Jönsson och Staffanstorp antyder också att alliansen mellan utbildade svenskar och importerad underklass snart kan nå vägs ände. Det är inte en bra förutsättning för en intressegemenskap när den ena parten förnedringsrånar den andra partens barn eller bombar dess hemkvarter. I det läget är det rationellt att söka sig nya vänner. Samtidigt är det en klass med betydande resurser på kollektiv nivå men högst prekära förutsättningar på individnivå vi har att göra med, dessutom en klass vars medlemmar lagt större delen av sina liv på att skolas in i den rätta läran. Det är svårt att sia om hur snabbt de kan ställa om mentalt till den nya verkligheten, vissa av dem kan exempelvis flytta till Staffanstorp men ta sina ”ideal” med sig. Den som lever får se.

Sammantaget finner vi att turerna kring Staffanstorps informationsfilm är ett stycke samtidshistoria. De illustrerar de nya postmoderna formerna av antivit rasism, där vithet i sig är obehagligt. ”It’s not ok to be white”. Turerna belyser också det motsägelsefulla förhållandet mellan bobos, white flight och underklass, liksom Malmö och Staffanstorp som två alternativ för landet. Den senaste tiden har detta allt oftare berörts i offentligheten, människor börjar bli medvetna om det även om åsiktskorridoren gör det svårt för dem att tala klarspråk.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.