Det otyglade hat som vi självtänkande och ifrågasättande individer ofta blir utsatta för av ”goda” demokrater och antifascister har sin grund i dessa personers egna svaghet, feghet och oförmåga att förstå eller agera.
I bevittnandet av de starka själar som formerar uppror blir de genast medvetna om sina egna tillkortakommanden. De ser människor som gör vad de själva skulle vilja, men aldrig våga. De ser människor med visioner, mod och handlingskraft. Det är egenskaper som hos dem själva sedan länge blivit kvävda och de kan inte acceptera att andra beter sig på det sättet, att någon bryter sig ur ramen för hur man ska vara i det moderna samhället.
Ja, sådant kan vara farligt att beskåda och få intryck av. Då kanske man får för sig att det kanske finns något bortom betonglandskap, skräpmat och mångkultur. Vi kanske inte lever i det ideala samhället, trots allt?
Det är också i vissa fall så, att dessa demokrater/antifascister egentligen är väl medvetna om den rådande situationen och hyser egna drömmar om en bättre och vackrare värld. De har dock en spärr som gör det omöjligt för dem att våga göra något åt saken för de vet alltför väl att kättarna straffas hårt. De är helt enkelt för fega och svagsinta. De vet själva detta och blir därför extra frustrerade när de möter någon som vågar säga och göra det som de själva inte vågar.
De är ”dussinmänniskor”, döda inombords. Vi är de levande, de som fortfarande drivs av rättrådighet och vilja att arbeta och kämpa för det vi tror på. Vi är inte många men vi accepterar det och arbetar utifrån den elitära principen att det aldrig är en majoritet som banar väg för riktiga förändringar. Det är endast ett fåtal som begåvats med den starka flamman – den som brinner inom oss och gör att vi inte kan ge upp.
Vi vet att den integrala traditionen måste segra till slut och det är inte en fråga OM utan NÄR den gör det. Vi har dock förmågan att påskynda processen och i enlighet med den kosmiska ordningen gör vi vad våra krigarhjärtan begär.
Om skribenten: Michael Nordlind
