Läskunnighet betraktas idag som något självklart positivt, kampen mot analfabetismen som något viktigt. Det har dock funnits röster som ifrågasatt detta synsätt, bland dem den bitvis reaktionäre libertarianen Albert Jay Nock. Nocks slutsats, summerad av Fnordspotting, var ”att den intellektuella förmågan bland de läskunniga sjönk kraftigt, och att efterfrågan på det skrivna ordet förändrades därefter. Boken, som tidigare varit en elitprodukt, blev nu en massproducerad vara bland andra, vilket i sin tur ledde till att den litterära nivån störtdök.” Synsättet kan appliceras även på andra sfärer, och kompletterar med fördel Adornos analys av kulturindustrin. Oswald Spengler uttryckte en mer aristokratisk skepsis till skriften, ”there is in Race an unmistakable antipathy to script”, han menade också att en grafologisk tumregel är att ju mer en person har ras desto mer självständigt förhåller hon sig till bokstävernas form. I förbigående sagt finns det frön till en fascinerande kulturkritik med grafologiska förtecken hos Spengler, man kan följa en civilisations väsen och historia genom dess skrift. Likheterna mellan en gotisk bibel och en katedral tas som exempel.
Ett delvis annorlunda angrepp på alfabetiseringen levererade traditionalisten Ananda Coomaraswamy i The Bugbear of Literacy. Det är en idéhistoriskt intressant bok, inte minst då den rörde sig i gränslandet mellan tredje-, eller rentav fjärdevärldism och traditionalism. Dessa strömningar hade då ännu inte fullt ut gått skilda vägar, och därför kunde analyser av den moderna världens rotlöshet och materialism, ”modern civilization, by its divorce from any principle, can be likened to a headless corpse of which the last motions are convulsive and insignificant”, genomföras sida vid sida med svepande kritik av ”the white man’s devastating activities”. Vi kan här identifiera ett av ursprungen till dagens etnomasochism och ”vithetskritik”, en rasistisk oförmåga att skilja den moderna världens brister från de europeiska folken, ”Western races” enligt den till hälften europeiskättade Coomaraswamy. Många människor med vissa traditionella tendenser klarar inte att skilja den moderna världens brister från de europeiska folkstammar som också hör till dess offer.
Coomaraswamys grundtanke var att en kultur är en helhet. Med alfabetisering försvinner muntliga traditioner och ersätts av massproducerad västerländsk ”kultur”, ”to impose our literacy (and our contemporary “ literature ”) upon a cultured but illiterate people is to destroy their culture in the name of our own.” Det fanns en tendens till romantisering när Coomaraswamy beskrev icke-västliga kulturer, men han såg dem oavsett vilket som organiska helheter. Det betyder att när ett folk förlorar sin konst så börjar det gå under, ”the disintegration of a people’s art is the destruction of their life, by which they are reduced to the proletarian status of hewers of wood and’drawers of water, in the interests of a foreign trader”. Coomaraswamys distinktion mellan folk och proletariat/massa för här tankarna till Völkischtänkarna. Han citerade Eliot, ”the tendency of unlimited industrialism is to create masses of men and women— detached from tradition, alienated from religion, and susceptible to mass suggestion: in other words, a mob. And a mob will be no less a mob if it is well fed, well clothed, well housed, and well disciplined.”
Här finns ett idékomplex med materialism, girighet, kvantitet, massa och proletarisering som bärande delar. Coomaraswamy menade att alfabetisering och kulturell modernisering äger rum av materiella skäl, ”when you set out to ”educate ” the South Sea Islanders it is generally in order to make them more useful to yourselves.” De skäl som anges utgår också från det kvantitativa, ”mer är bättre”, högre BNP är något gott och väger upp förlusten av folkets egen kultur. Mot detta ställde han Platon, ”poverty consists, not in the decrease of one’s possessions, but in the increase of one’s greed.” Coomaraswamy fokuserade på hur dessa processer drabbade kulturer i tredje och fjärde världen, men det finns också användbara ansatser till en inom-västlig kulturkritik. Bland annat citerade han Dorothy M Emmet om den samtida västerlänningen som en ”moralisk proletär”, ”it is doubtful whether life can be significantly lived without conscious relation to some tradition. Those who do live without it live as a kind of moral proletariat, without roots and without loyalties. For to be significant life needs form, and form is the outcome of a quality of thought and feeling which shapes a tradition.” Det fanns hos Coomaraswamy också en respekt för de minneskapaciteter som skriftlösa folk och människor kunnat utveckla, ”most of us to-day can hardly credit the achievement of the illiterati who knew the Koran by heart or carried the entire Iliad or Odyssey in their minds.”
Sammantaget är Bugbear of Literacy en givande bok, om än inte på nivå med Evolas eller Guénons standardverk. Idéhistoriskt är det intressant att identifiera hur snubblande nära en traditionell kritik av den moderna världen kunde röra sig ”postkolonial” ”vithetskritik”, det erbjuder en psykologisk ledtråd till dagens etnomasochism. Coomaraswamys försvar av ”primitiva” kulturer är givande i sig och ger perspektiv på den linjära whighistorian. Mest värdefulla är annars de inom-västliga ansatserna, där relationerna mellan folk, konst och proletarisering analyseras. Om läsaren drar slutsatsen att läskunnigheten som sådan ska bekämpas är däremot mer osäkert.
Om skribenten: Joakim Andersen
