När vänstern idag ska sammanfatta sin syn på förhållandet mellan nation och klass händer det att en och annan citerar det kommunistiska manifestet av Marx och Engels, ”arbetarna har inget fädernesland”. De skäggiga herrarnas syn på saken var egentligen något mer komplex än så, vilket antyds redan av Engels i sammanhanget motsägelsefulla förord till manifestets nyare utgåvor. Man kan identifiera åtminstone tre sätt att se på dialektiken mellan klass och nation hos Marx och Engels. Om man sedan ser detta som kuriös idéhistoria, något att slå förment marxistiska landsförrädare i huvudet med eller givande i sig är upp till var och en att själv avgöra.
Den första inställningen är den vi möter i det ungdomsverk som är just manifestet. I ett längre resonemang bemöter författarna konservativ och humanistisk kritik av kommunisterna med att borgarna redan avskaffat familjen, privategendomen, fäderneslandet och så vidare. Bourgeoisien har enligt Marx och Engels ” icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa ”kontant betalning”. Stycket ingår kort sagt i ett polemiskt sammanhang, och föga förvånande nyanseras det hela redan i nästa mening. Vi får där veta att ”proletariatet till att börja med måste erövra den politiska makten, upphöja sig till nationell klass och konstituera sig självt som nation, så är det självt ännu nationellt, om också ej i samma mening som bourgeoisin.” Här noterar vi släktskapet med nationalbolsjeviker, realsocialister och liknande som sett arbetarna som den nationella klassen, om än inte lika uttalat hos Marx och Engels. Arbetarna måste i varje fall samarbeta, samverkan krävs eurocentriskt uttryckt ”åtminstone av de civiliserade länderna”, för att de ska kunna segra.
Betydligt mer hegelianskt anstrukna är de resonemang om ”ohistoriska folk” vi finner hos Engels. Han menade i en artikel att 1848 också var en konflikt mellan nationer. Vissa, tyskarna, ungrarna och polackerna, var revolutionära. Detta då de ”took an active part in history, and still retain their vitality”. De flesta slaver, och mindre folk i allmänhet, beskrev Engels istället med orden ”these relics of a nation mercilessly trampled under foot in the course of history, as Hegel says, these residual fragments of peoples always become fanatical standard-bearers of counter-revolution and remain so until their complete extirpation or loss of their national character, just as their whole existence in general is itself a protest against a great historical revolution.” För den som inte finner detta svårsmält kan tilläggas att Engels i samma artikel beskrev segern över araberna vid Poitiers och över turkarna vid Wien som avgörande, ”as then at Poitiers, and later at Wahlstatt, during the invasion of the Mongols, there was here once more a threat to the whole of European development.”
Engels resonemang här är hegelianskt anstrukna, men samtidigt finns en tydlig real- eller geopolitisk aspekt. Den nation som för tillfället är revolutionär bör då stödjas, uppenbarligen även med pseudohegeliansk retorik. Hans förord andas samma inställning, bland annat uppmanar han italienare och polacker att vara patrioter. Återigen delvis av realpolitiska skäl, men inte enbart. Engels skrev bland annat att ”den snabba utvecklingen av den polska industrin, som redan växt ett helt huvud högre än den ryska, utgör i sin tur ett nytt bevis för det polska folkets outtömliga livskraft och en ny garanti för en kommande nationell pånyttfödelse. Och pånyttfödelsen av ett oavhängigt, starkt Polen är en sak, som inte rör blott polackerna, utan oss alla. Ett verkligt internationellt samarbete mellan de europeiska folken är möjligt endast då, när vart och ett av dessa folk är helt och hållet herre i sitt eget hus.”
Detta leder oss osökt över till den tredje och mest intressanta infallsvinkeln, den mer principiella. Här möter vi på allvar dialektiken mellan klass och nation, och en antiimperialism med antika inspirationskällor men lika relevant idag då USA gått från republik till imperium. Verkligheten är något mer komplex, men det är oavsett en kärnfull formulering att ”med klassmotsättningarna inom nationerna faller den fientliga ställningen mellan nationerna.” Hos Marx blir de principiella resonemangen mest givande vad gäller Irlandsfrågan. Han menade att förtryck av inhemska arbetare och av främmande nationer hängde samman, ”varje nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor”. Förtrycket av Irland gav överheten i London ekonomiska medel men innebar också att engelska arbetare kunde splittras med chauvinistiska ideologier. Något liknande bevittnar vi idag i USA, där krigen i främmande länder inte gynnar det amerikanska folket men väl oligarkerna.
Både Marx och Engels utvecklade också analyser av hur invandring kunde användas som vapen av överheten. Om detta har vi redan skrivit, det räcker därför att citera Marx från 1867: ”“in order to oppose their workers, the employers either bring in workers from abroad or else transfer manufacture to countries where there is a cheap labour force.” Engels tog upp svårigheterna att organisera ett heterogent proletariat med USA som exempel (”to form a single party out of these requires quite unusually powerful incentives”). Marx tycks dock även ha sett mångkultur i sig som något negativt, i varje fall under borgerliga förhållanden. Han skrev i sina anteckningar att samexistensens effekt var ”lowering the character of the English and Irish”. Båda grupperna blev alltså sämre av att leva för nära inpå varandra och då handlade det ändå om två europeiska folk. I förbigående kan vi även nämna att Marx menade att historiska processer gjort olika nationer mer eller mindre sympatiska, ryssar och judar var enligt honom exempel på grupper som inte blivit så lyckade. Värt att nämna är dock även att han inte menade att sådana historiska processer inte kunde omintetgöras av andra, såsom klasskampen. Marx var inte essentialist, man kan också notera att begreppet ”nation” här skiljer sig från etnonationalismens genom att vara mer inkluderande. Nationen var för Marx en produkt av historiska processer (”oberoende, blott löst förbundna provinser med olika intressen, lagar, regeringar och tullar sammanfördes till en nation, en regering, en lag, ett nationellt klassintresse, en tullgräns.”).
Vi finner alltså tre röda trådar vad gäller den nationella frågan hos marxismens båda grundare, i synnerhet den sistnämnda är relevant idag då ”ett verkligt internationellt samarbete mellan de europeiska folken är möjligt endast då, när vart och ett av dessa folk är helt och hållet herre i sitt eget hus.” Med globalism, angreppskrig och folkutbyte är så inte fallet idag, det är troligt att Engels skulle ha sett massinvandringen som ” once more a threat to the whole of European development.” Samtidigt noterar vi betydande brister i marxismens syn på den nationella frågan, inte minst den instrumentella och grunda inställningen och vagheten vad gäller nationens framtid. Men det torde redan vara känt.
Om skribenten: Joakim Andersen
