Om marxismens styrka är klassperspektivet är dess achilleshäl istället bristen på elitteori. En bieffekt av detta tycks vara att de mer eller mindre osympatiska eliter som gripit makten i proletariatets namn varit svårare att kritisera för marxister (och för den delen att det varit svårt att fullt ut förstå de, för andra förutsägbara, processer som fört dem till makten). Verktygslådan har här varit bristfällig, och kompletteras med fördel med ”machiavellianer” som Pareto, Michels, Burnham och Francis. Dagens dialektiker, oavsett om de kallar sig höger, vänster eller något annat, bör ägna eliterna intresse. Vilka interna konflikter finns, och vilka eliter kan vinnas för den egna saken? Är det militärer, frontiner eller andra entreprenörer? Måste man rentav bygga upp nya?
Samtidigt finns det ett intressant perspektiv i det kommunistiska manifestet, paradoxalt nog kopplat till en av de svagaste hypoteserna. Marx och Engels förutspådde att ” vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat ”. Mellanskiktens försvinnande, undergången för ”de hittillsvarande medelstånden, de små industriidkarna, köpmännen och räntetagarna, hantverkarna och bönderna”, visade sig vara en sanning med modifikation. Om man inte som en del autonoma marxister löser det hela genom att definiera ”arbetarklass” bredare och låta de flesta ingå i den, så kan man konstatera att en del medelklasser försvann men de ersattes av nya mellanskikt. Ryktena om förenklingen av klassmotsättningarna framstår oavsett som överdrivna, tvärtom har det tillkommit en etnisk aspekt som Marx inte tycks ha förutsett. Den autonoma lösningen har annars sin elegans, de flesta av oss är idag ”proletärer” såtillvida att vi varken äger vår bostad, våra arbetsredskap eller något annat. Vi har normalt stora lån och allt vi ”äger” kan staten dessutom bestämma över.
Men Marx och Engels resonerar också kring andra tendenser i sammanhanget. Det heter att ”stora delar av den härskande klassen genom industrins framsteg slungas ned till proletariatet eller i varje fall hotas i sina levnadsvillkor. Även dessa tillför proletariatet en mängd bildningselement. I de tider slutligen, då klasskampen närmar sig avgörandet, antar upplösningsprocessen inom den härskande klassen, inom hela det gamla samhället, en så häftig, så skarp karaktär, att en liten del av den härskande klassen lösgör sig från denna och ansluter sig till den revolutionära klassen, den klass som bär framtiden i sina händer. Liksom tidigare en del av adeln övergick till bourgeoisin, så övergår nu den del av bourgeoisin till proletariatet, särskilt en del av bourgeoisins ideologer, vilka arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen.” Två ting är här av intresse. Det manageriella ”proletariatet”, det vill säga de flesta bibliotekarier, lärare, socionomer och andra, har en ambivalent klassposition. Å ena sidan är de just ”managers” och som sådana i någon mån försedda med makt och status. Men samtidigt tillhör de inte den manageriella eliten, och samhällets fortskridande försämring innebär att de ”hotas i sina levnadsvillkor”. Det kan vara i form av otrygghet, dålig vård, stress på jobbet eller liknande. Demoniseringen av SD syftar inte minst till att de ska låta bli att uppleva delade intressen med ”sverigevännerna”, som normalt tillhör andra sociala skikt. Det har sagts att Medborgerlig samling är ett SD för människor med akademisk utbildning, och det antyder något utmaningen här. Det andra som här kan noteras är att ”en del av bourgeoisiens ideologer” byter sida då de ”arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen”. I vår tid hamnar de inte sällan i någon alternativ höger, men det rör sig om individer oftare än hela sociala skikt.
Kombinerar man marxistiskt och neoreaktionärt tankestoft, Marx och Moldbug, finner man alltså att konflikten är mer komplicerad än ”arbetare mot kapital”. Kapitaletlogiken är inte upphävd, men efter 1800-talet har det tillkommit en manageriell elit och en terapeutisk stat samtidigt som gränsen mellan privat och offentlig sektor i hög grad brutits ner. Moldbugs modell med brahminer (överlappar Francis managers och ”den nya klassen”), vaishyas (”vanligt folk”) och dalits (trasproletariat, ofta etniskt) är användbar. Den sistnämnda gruppen beskrev Marx och Engels för övrigt som ”denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället”. Dess enligt manifestet ”reaktionära” tendenser yttrar sig idag i form av en allians med de mest dekadenta och korrupta delarna av etablissemanget.
Som kuriosa kan vi avsluta med några kärnfulla citat. Manifestets mäktiga spådom framstår i ljuset av Samuel Francis och den manageriella revolutionen som märkligt nära sanningen. De båda skäggiga radikalerna skrev nämligen 1848 att ”med storindustrins utveckling ryckes alltså undan bourgeoisins fötter själva den grundval, på vilken den producerar och tillägnar sig produkterna. Den producerar framför allt sin egen dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga.” Byter man ut ”proletariatets” seger mot ”manageriatets” är det riktigt trovärdigt.
Mer radikala läsare kommer också att med varierande grad av frustration känna igen sig i manifestets beskrivning av förhållandet mellan massa och avantgarde: ”kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen.” Återigen naturligtvis förutsatt att vissa ord byts ut.
Sammantaget finner vi alltså att om manifestet ska vara av värde måste det läsas kritiskt och kreativt, och uppdateras till vår tid. Den existerande ”vänstern” bör exempelvis i hög grad ses som kapad av vissa medelklasskikt, efter Sovjets fall såg de sina intressen mer gynnade av ”antirasism” och liknande. Uppdateringen bör också innebära att man förstår massinvandring och politisk korrekthet som vapen i ett klasskrig mot vanliga européer.
Om skribenten: Joakim Andersen
