Många saker skiljer den moderna världen från de andra världar som funnits. Av dessa är vi medvetna om en bråkdel. Ett fascinerande exempel är vårt förhållande till natten och sömnen. Historikern Roger Ekirch utforskar hur våra förfäder upplevde natten i At Day’s Close, med underrubriken A History of Nighttime. Ekirch är en både kunnig och underhållande bekantskap, boken innehåller mängder av kunskap och roliga citat.
Inte minst får vi veta hur farlig natten under lång tid var. Utan ljus var det lätt att skada sig, en vanlig promenad kunde sluta med att man föll ner i en grop eller drogs med av en flod. Rånare, inbrottstjuvar och mordbrännare var verkliga hot under nattens timmar, stadsvakten underdimensionerad och förbipasserande ofta för rädda för att ingripa. ”The law is not the same at morning and at night” uttrycktes det 1651 av George Herbert. På landet lurade rovdjur, ”evening wolves, the rabid and howling wolves of the wilderness” för att citera Cotton Mathers. Efter medeltiden invaderades natten dessutom av demoner, spöken, feer och andra övernaturliga hot. Redan i Talmud avråds man från att hälsa på främlingar nattetid, då de kan vara demoner. ”Natten tillhör andarna.” hette det i ett ordspråk. Det förvånar inte att många låste in sig under natten, i den engelsktalande världen gavs den ofta namnet ”shutting-in”.
Ekirch tar upp allt från nattarbete till ljuskällor. I Lincolnshire menade man exempelvis att ”the cows shit fire”, vilket antyder en vanlig källa till värme och ljus. Många ägnade sig åt det som i Sverige bland annat kallats kura möske, alltså att sitta och vänta med att tända tills mörkret lagt sig. Alla sov inte på natten, ”night knows no shame”. Både ordningen och moralen var uppluckrade nattetid. Det gällde allt från sexualitet till alkohol, liksom våld och trolldom. Nattliga gäng var vanligt förekommande, ibland stora och inte sällan våldsamma. Underklassen och folket kunde ofta ta över gatorna nattetid, stadsvakten var dåligt betald och lika dåligt ansedd. Köpmän och andra som var skyddade under dagen kunde få motta spott och spe under nätterna. Gäng av aristokrater, våldsamma libertiner kallade ”bloods”, ”bucks”, ”blades” och annat kunde utöver dryckenskap och hor ägna sig åt både oprovocerat våld och våldtäkter nattetid i flera städer. Utegångsförbud och gatubelysning var försök från överheten att komma tillrätta med detta, med varierande framgång.
Verkligt intressant blir Ekirch när han i de avslutande kapitlen rör sig in på kulturkritikens domäner. Det är uppenbart att allt inte var bättre nattetid i det mer traditionella Europa. Löss, kyla och risken att slå ihjäl sig i trappan var inte av godo. Men annat har vi gått miste om. Ekirch beskriver hur man tidigare normalt inte sov i ett sträck, utan i två perioder. Man talade om ”första sömnen” och ”andra sömnen”. Mellan dessa perioder av sömn var man vaken under någon timme, reflekterade över vad man drömt, konverserade med sängkamrater, bad eller annat. Studier har visat att detta sömnmönster uppstår när man inte har tillgång till ljus, dessutom stimulerar det produktionen av hormonet prolaktin. En följd av detta var att det oneririska, drömlandet, var ständigt närvarande i människors liv. Man kom ihåg sina drömmar, reflekterade över dem och samtalade om dem. Natten var djupt meningsfull. I vår tid ses den istället som slöseri med tid. Detsamma gäller i hög grad drömmarna.
Den moderna världen förde också med sig ett krig mot den laglösa natten. gatubelysning och modern polis var led i detta. Återigen var det inte en entydigt god eller ond utveckling, risken att bli nedhuggen av ”gallants” har exempelvis minskat och det får för alla utom presumtiva gallants ses som positivt. Men natten som en sfär där statens kontroll är svagare kan man ändå sakna. I den äldre natten fanns ett inslag av frihet, både kollektivt och individuellt. Den har nu invaderats av dagen och dess regler.
Ekirch tar upp hur gränsen mellan natt och dag som två kvalitativt olika sfärer eller världar i vår tid luckrats upp. Många städer fungerar idag 24/7, de är ständigt upplysta och ständigt aktiva. Sömnbrist breder ut sig, i USA sover 30% av de vuxna sex eller färre timmar. Natthimlen försvagas av ljusförorening, ”vi ser inte längre stjärnorna” som Peter Hitchens uttryckt det. Ekirch avslutar med att skriva att om natten lyses upp blir resultatet att ”opportunities for privacy, intimacy, and self-reflection will grow more scarce”. Sammantaget är det alltså en fascinerande bok, Ekirchs perspektiv bör intressera både traditionalister, romantiker och andra och väcka ett intresse för den natt vi annars lätt tar för given. Om det äldre bruket med två sömnperioder hjälper mot sömnproblem låter vi dock vara osagt.
Om skribenten: Joakim Andersen
