I samband med svenska högtider är det kutym att vi i etablerade medier får läsa artiklar som på olika vis, vanligen passivt-aggressivt, ”problematiserar” dessa återkommande inslag i vår kultur. Ofta midsommar, ibland jul. I år var det författarinnan Zara Kjellner som bereddes utrymme i Expressens kulturavdelning att ”förstöra glädjen för vanligt folk” för att citera en klassisk Arne Ankastripp. Dessa artiklar bekräftar att kultursidorna brukar vara de sämsta sidorna i våra etablerade tidningar, oavsett politisk inriktning är de en skyddad verkstad för politiskt korrekta människor hos vilka kulturintresset vanligtvis är ganska skralt men behovet att berätta vad de tycker om Trump eller Jimmie desto större. Vare hur det vill med den saken, normalt bör de högtidsproblematiserande texterna bemötas med hånfullt ointresse. Tidningsredaktionerna skickar fram dessa intet ont anande krönikörer att ”förstöra glädjen för vanligt folk” med huvudsyftet att just vanligt folk ska klicka på deras länkar som besatta och därigenom ge en döende tidningsbransch konstgjord andning genom annonsintäkter. Hellre hatad än ställd på gatan kan affärsidén summeras.
Men ibland kan det ändå vara intressant att dissekera dessa artiklar trots att de är banala. Vad säger de om vår samtid och den dominerande ideologin? Kjellners text är användbar för en inblick i det. Detta samtidigt som den har en ovanligt hög litterär kvalitet för sin genre, detsamma gäller dock inte budskapet. Hon beskriver hur familjen några dagar innan midsommar grillar kebab i Tantolunden, och hur hädiskt det känns att göra det även på midsommar. Möjligen erbjuder detta oss en inblick i hur konform den ängsliga medelklassen i storstäderna är, för vanliga dödliga är det ingen stor sak att någon grillar på midsommar. Inser vi hur konforma och statusängsliga vissa urbana skikt är så börjar vi också ana varför de är så lätta att manipulera genom grupptryck och media.
Zara lovar oss en genomgång av vad midsommar egentligen har för djupare mening, hon skriver att hon ”börjar fundera över den gamla högtidens innebörd” men någon sådan genomgång levereras sedan aldrig. Istället är vi fast förankrade i en social miljö där midsommar framstår som kravfyllt, ”kvinnor förväntas le medan det stundande maratonloppet i köket närmar sig”. Det finns inga kvinnor som tycker att det är roligt att laga mat och det finns inga män som lagar mat överhuvudtaget. Stereotyperna flödar som synes över i denna genre av texter, där året alltid är 1880 och miljön alltid så högborgerlig att alla heter Fanny och Alexander. Samuel Francis menade att vår nya elit av ”managers” fortsatt angripa sina borgerliga föregångare även långt efter att borgarna blev historia, och Kjellners text är ännu ett exempel på det.
Men inte nog med den något generaliserande beskrivningen av könsroller i vårt avlånga land, Zara anklagar också midsommar för att vara en familjehögtid där ”tvåsamheten och familjekonstellationerna” bekräftas. Herregud så hemskt. Men några alternativ skisseras som brukligt är inte, inte heller ifrågasätts högtider från andra kulturkretsar. Avsikten med dessa texter är nämligen undantagslöst att underminera våra högtider och vår kulturella självkänsla, inte att jämföra midsommar med eid eller något liknande. Inget ont om ramadan, men mig veterligen har nämligen muslimer också familjekonstellationer. Undermineringen av svenska traditioner kan inte förstås isolerad från avsaknaden av underminering av andra kulturers traditioner, kombinationen avslöjar en agenda och ett sentiment.
Texten avslutas i tragik och grillskam, när det visar sig att familjens grillning ägt rum trots eldningsförbud. En ”blond kvinna” säger åt de grillande att gräset är torrt. När de inte svarar henne fortsätter hon, ”som om hon talade med en grupp barn”, med att berätta att det är eldningsförbud. Här blir det återigen intressant. Det är för Zara viktigt att påpeka att kvinnan som grillskammar dem är ”blond”. Vi vet att hon inte skulle nämnt det om hon haft någon annan hårfärg, detta erbjuder oss alltså en inblick i den växande och institutionaliserade antivita aspekten i den rådande ideologin. Det ska exempelvis nämnas i media att Putin och Trump är ”vita” auktoritära ledare, och det ska nämnas när rasister är ”vita”. Hos Kjellner är det tämligen harmlöst, men det ingår i ett tydligt mönster.
Sammantaget finner vi alltså att etablissemanget årligen problematiserar vår kultur, där midsommar är en naturlig och viktig del. Effekten är inte i sig särskilt allvarlig, men ansatsen erbjuder oss en liten inblick i hur de ser på världen och vad som är viktigt för dem. De skikt som ingår i eliten ska genom dylika texter också påminnas om att det inte är fullt legitimt att fira midsommar på det sätt de ändå gör, så att det ständigt finns ett dåligt samvete och en ängslighet att exploatera. Glad midsommar!
Om skribenten: Joakim Andersen
