George Orwell skrev i 1984 att ”den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden”. Historierevisionism är därför ett av verktygen i den arsenal Europas fiender använder sig av. Historien skrivs om, ”döda vita män” plockas bort från litteraturstudier och från Googles små illustrationer. Det som kunde varit en historia om upptäckter och övergrepp, ljus och mörker, blir istället enbart en mycket selektiv berättelse om slaveri, övergrepp och skuld. Ett område som de politiskt korrekta relativt nyligen börjat invadera är medeltidsstudier. Milo Yiannopoulos ger i boken Middle Rages – Why the Battle for Medieval Studies Matters to America en god beskrivning av hur det konkret gått till. I centrum står drevet mot professor Rachel Fulton Brown, som förutom att vara Milos vän också är en framstående forskare inom sitt område.
Boken är intressant på två nivåer. Den ger för det första en intressant beskrivning av hur det konkret går till när en akademisk sfär invaderas. Här finns det en tydlig psykologisk aspekt. Fulton Brown driver en populär blogg, hon är också en erkänt duktig forskare. Den som inledde anklagelserna mot henne, Dorothy Kim, är i jämförelse varken produktiv eller populär. ”The strongest passion in the academy – perhaps the only one left – is envy” skriver Milo och angreppen på Fulton Brown antyder att det ligger något i det. Ressentiment tycks spela en viktig roll när aktivister utan akademiska meriter gör prisbelönta professorer till måltavlor, liksom när kollegor låter dem hållas. Det tycks ofta handla om relativt små men sammansvetsade nätverk av aktivister, som genom sin uppenbara aggression skrämmer andra, mer atomiserade, forskare. Milo ger i boken många exempel på forskare han intervjuat som egentligen sympatiserat med Fulton Brown men krävt att få vara anonyma. En genomgående aspekt av dubbelmoral och projicering beskrivs också. Fulton Brown angrips för sitt språk efter att ha använt ordet ”f*cking”, samtidigt som hennes belackare kallat henne ”ful”, ”nazi c*nt” och ”fascist” och använt en hel del riktigt vulgära uttryck på sociala medier. Dessa dubbla måttstockar tycks ge de inblandade ett maktrus och någon sorts libidinal tillfredsställelse.
Som inblick i psykologin bakom det hela är Milos bok alltså intressant, och relevant även för andra områden än det rent akademiska. Sammansvetsade och aggressiva minoriteter skrämmer majoriteter till tystnad på många områden. Detta är dock redan välkänt. Mer givande är då Milos andra poäng, nämligen hur central medeltiden är för Europa och Västerlandet och vilken katastrof det därför vore om politiskt korrekta aktivister helt erövrar medeltidsstudierna. Han är själv inte alldeles hemmastadd på området, vilket märks genom att de starkaste styckena här är citat från medeltidsforskare han intervjuat. Det han, delvis orättvist, säger om althögern stämmer alltså in även på honom själv. Han anklagar den för historisk okunskap och överdrivet intresse för ras, men noterar också att ”at least the alt-right appreciates the symbolic importance of the Middle Ages to the defense of Western civilization”. De citat han har med i boken är bra exempel på det, och på vad historielöshet gör med ett folk och en civilisation. Fulton Brown påpekar att ”this is why the West is so weak right now. Because it cannot defend itself, its own tradition, without the Middle Ages. Even those who want to defend the West start with the Enlightenment, with reason and logic. But the Enlightenment without its creative, religious or artistic past cannot defend itself.” Richard Landes levererar en lika träffsäker analys av samtiden ur ett historiskt perspektiv, om intersektionalisterna skriver han att ”to turn on the culture that produced you and label it the origin of all evil is a sort of oedipal auto-cannibalism that literally cuts off inspiration at its source.” Landes konstaterar därefter att ”the tribal responses in the West are natural self-defensive reactions, not pretty from the progressive virtue-signaling perspective, but at some defensive level both healthy and important. Instead of helping, or even leading the defense of western civilization, progressive elites leave the commoners to fend for themselves, encourage the invading enemy, and then heap contempt on their own people for ”white racism”. Milo är en sammansatt personlighet, men att han i boken lyfter fram historiska och religiösa värden är lovande.
Det finns alltså viktiga insikter i historien, oavsett om det handlar om Fulton Brown, Landes, Spengler eller David Engels. Dessa insikter, och avgörande inspiration och identitet, avser de politiskt korrekta aktivister som bland annat försökt göra Fulton Brown till en icke-person ta ifrån oss. Att angreppen på Fulton Brown faktiskt misslyckats är skäl till optimism. Beskrivningen av dessa angrepp kan också vara användbar för de akademiker som själva riskerar att drabbas av drev från de ”akademiker” som inte accepterar debatt eller slutsatser andra än sina egna. Be aldrig om ursäkt för påhittade brott, stå upp för kollegor och omge dig med ett vänskapligt nätverk är några slutsatser man kan dra av Milos bok.
Om skribenten: Joakim Andersen
