Karl Marx lämnade vid sin död efter sig ett stort antal mer eller mindre oläsliga anteckningar. Det föll på vännen Engels axlar att sedan sammanställa dessa. Engels arbete ledde bland annat till att volym 2 och 3 av Kapitalet publicerades, liksom Familjens, privategendomens och statens ursprung. Den sistnämnda utgick bland annat från de anteckningar Marx gjort när han läst samtida antropologer och historiker under perioden 1880-1882, men boken var samtidigt ett självständigt arbete av Engels. Marx egna anteckningar är därför intressanta i sig, de finns samlade i boken The Ethnological Notebooks of Karl Marx.
Man kan läsa Marx anteckningar på flera nivåer. De innehåller politiskt inkorrekta formuleringar som kan få blodet att frysa till is hos samtidens liberalt anfrätta marxister, bland annat får läsaren veta att ”the Iroquis brain approached in volume the Aryan average”. Den åldrade Marx var intresserad av den unga vetenskapen fysisk antropologi, och skrev om sinhaleserna att deras yttre ”hindeutet auf intermixture of an Aryan with some other, yellow tinted, coarsely built, ethnic element”, gissningsvis besläktat med Japans ainus. Tamilerna däremot tillhörde enligt Marx den dravida rasen. Man kan också notera att språket i anteckningsböckerna är en mustig blandning av tyska och engelska med inslag av latin och grekiska, exempelvis ”in fact die monogamische family unterstellt, um selbständig isolated existence zu konnen, überall a domestic class, die ursprunglich überall direct slaves”. Men sådant är i grunden kuriosa. Det givande är den inblick i marginaliserade aspekter av Marx de erbjuder. Det är tendentiöst att läsa Marx som en Blut und Boden-tänkare, men inte fullt så tendentiöst som man kanske spontant tror. Ett tema som löper som en röd tråd genom anteckningarna är den historiska blods- och jordgemenskapen. Den solidaritet och de mänskliga kvaliteter den gav upphov till gick förlorade med klassamhälle och stat, och frågan den åldrade Marx ställde sig var i grunden om något liknande, nu på en högre nivå, kunde bli resultatet av kapitalismens undergång. I ett aldrig skickat brev till Vera Zasulich blev Marx sällsynt explicit kring detta, han skrev där att den ryska bondekommunen, miren, mötte kapitalismen ”in a crisis which will end only by its elimination, by a return of modern societies to an ‘archaic’ type of communal property, a form in which – as an American author who is not at all suspected of revolutionary tendencies, supported in his work by the government in Washington, says – ‘the new system’ toward which modern society tends ‘will be a revival in a superior form of an archaic social type.”
Den amerikanske författare Marx åsyftade i brevet till Zasulich var antropologen Lewis Henry Morgan. Engels baserade sin Familjens, privategendomens och statens ursprung i hög grad på Morgan och även den annars så kritiske Marx var ovanligt positivt inställd till honom i sina anteckningar. Morgans genomgång av mänsklighetens historia var en tidstypisk modell, där olika steg följde på varandra. Savagery, med tre steg, följdes av Barbarism, även här med tre steg, och därpå Civilization. Materialisten Marx var intresserad av sådant som jordbruksmetoder, verktyg, krukor, vapen, teknologi, mat och domesticering av djur. Han uttryckte sig bitvis politiskt inkorrekt. Afrika beskrev han som ”ethnical chaos of savagery u. barbarism”, han menade också att för begränsad konsumtion av kött och mjölk bidragit till att vissa folk fått mindre hjärnor än andra. Arier och semiter hade här istället haft en fördel. Morgan var delvis civilisationskritisk, allt hade inte blivit bättre. ”The human mind stands bewildered in the presence of its own creation… A mere property career is not the final destiny of mankind” skrev han, något Marx instämde i. Däremot menade Marx att icke-revolutionären Morgan saknade egentliga metoder för att förändra samhället till det bättre.
Marx och gensen
Morgan beskrev också familjeformationernas historia, med former som punaluanska, syndyasmiska och monogama familjer. Materialisten Marx noterade att ”Jeder d. 5 family types belongs to conditions of society entirely dissimilar”. De olika familjeformationerna hörde hemma i olika samhällstyper, förändrades samhället så gjorde även familjesystemet det. Det Engels såg som verkligt revolutionerande hos Morgan var gensen, en släktskapsorganisation från den barbariska fasen som fanns hos allt från irokeser till germaner. Engels skrev om detta att ”the Latin word gens, which Morgan uses as a general term for such kinship organizations, comes, like its Greek equivalent, genos, from the common Aryan root gan (in German, where, following the law Aryan g is regularly replaced by k, kan), which means to beget. Gens, Genos, Sanscrit janas, Gothic kuni (following the same law as above), Old Norse and Anglo-Saxon kyn, English kin, Middle High German kunne., all signify lineage, descent.” En något förenklad översättning kan vara blodsfrändskap, men som synes nedan ett frändskap med starka inslag av kult, rit, militär och mark.
Människor med gemensamma förfäder bildade en gemenskap, gensen, som förenade rituella, militära, politiska och ekonomiska funktioner. Marx talade också om ”communism in living”, gensens medlemmar levde ofta tillsammans. Han var delvis fascinerad av de mänskliga kvaliteter gensen format. Om Tacitus imponerats av germanerna var det inte minst irokeserna som imponerade på Marx, även om han i anteckningsböckerna också skrev flitigt om germaner, kelter och andra. De långa beskrivningarna av irokeserna låter märka att Marx var fascinerad av dem, ”eloquent in oratory, vindictive in war, indomitable in perseverance, they have gained a place in history.” Man kan läsa att ”all the members of an Iroquois gens personally free, bound to defend each other’s freedom; equal in privileges u. personal rights. Sachem u. chiefs claiming no superiority; a brotherhood bound together by the ties of kin. Liberty, Equality, and Fraternity though never formulated, were cardinal principles der gens. ” Hos Engels var betoningen av de mänskliga och moraliska egenskaper gensen formade ännu starkare. Marx beskrev gensen som en totalitet. Flera, normalt besläktade, genser kunde också förenas i ett ”brödraskap” kallat phratry, på än högre nivåer stammar och nationer. Den totalitet som var gensen, där man levde, stred, begravdes och ägde jord tillsammans utgick från gemensamma förfäder, även om det också var möjligt att adoptera människor in i gensen.
Men gensen bar fröna till sin undergång i sitt eget sköte. Marx talar här om en process av Losreissung, där individerna slets loss från gensens totalitet. På ett plan såg Marx det som positivt, det utvecklade produktionskrafterna och individualiteten, men det var samtidigt en uppenbart tragisk utveckling med starka inslag av svek. Marx utgick här från framväxten av intressemotsättningar inom gensen, kopplat till slaveri och egendom. Han tycks ha delat Turchins ”matteusprincip”. Över tid ökar enligt denna ojämlikheten om inte politiska ingrepp avbryter processen och detsamma gällde under gensens utdragna nedmontering, där societas, baserat på gens, ersattes av civitas baserat på territorium och egendom. Marx skrev att ”property difference within the same gens had transformed the unity of their interests into antagonism of its members; in addition, beside land and cattle, money capital had become of decisive importance with the development of slavery!” Dialektiska är resonemangen kring den monogama familjen, i kombination med privategendomen en trojansk häst i gensen. Marx skrev att gens kunde bilda phratry, phratry stam och stam nation, men ”family could not enter entirely into the gens, because husband and wife were necessarily of different gentes.” En intressant formulering är också ”D. moderne Familie enthält im Keim nicht nur servitus (Sklaverei) sondern auch Leibeigenscft, da sie von vorn herein Beziehg auf Dienste für Ackerbau. Sie enthält in Miniatur alle d. Antagonismen in sich, die sich später breit entwickeln in d. Gesellscft u. ihrem Staat.” Den moderna familjen innehåller redan från början enligt Marx i sig alla det moderna samhällets antagonismer, i miniatyr. Oavsett vilket, i det framväxande moderna samhället ersätts gensen alltmer av familjen, även om Marx noterar att människor som delar samma efternamn är en skugga av gensen.
En intressant tråd i Marx historieskrivning är kriget, ”struggle for d. possession der most desirable territories”. Likt Hoppe antydde Marx att det naturliga urvalet här ägde rum på gruppnivå, ”några lyckas, andra dör” så att säga. Men likt Dugin betonade Marx också krigets resultat i form av slavar, och slaveriets nedbrytande effekt på den segerrika gensen. Marx tog också upp skuldernas betydelse, ”ein Theil der Athener in Sklaverei gefallen, durch Verschuldung, d. Person d. Schuldners being liable to enslavement in default of payment; andre had mortgaged their lands u. were unable to remove the encumbrances”. Den mest givande tråden är dock den process man kan kalla fuidhiriseringen, då den är relevant både för att förstå historien och för att analysera vår egen situation.
Migration och fuidhirs
I de ingående beskrivningarna av gensens undergång i Grekland och Rom tog Marx upp framväxten av ett växande skikt som saknade gens. De var en följd av migration, men de blev fler och fler, ”diese class of persons a growing element of dangerous discontent.” Även när de som följd av Theseus och Solons reformer gavs medborgarskap saknade de gens. Marx beskrivning av denna process för tankarna till vår egen tid, där växande grupper getts medborgarskap men inte tillhör nationen. Särskilt intressanta är dock Marx anteckningar med utgångspunkt i Henry Sumner Maine, där Irland står i centrum. Marx skildrade där hur gensens undergång också var ett resultat av eliters medvetna migrationspolitik. Hövdingar på Irland tillät främlingar att bosätta sig på stammens mark, dessa var sedan lojala mot hövdingen men inte mot gens eller stam. Marx skrev om detta att ”it is the part des territory worüber d. authority des Chief tends steadily to increase, u. here he settles his *’fuidhir”, or stranger-tenants, a very important class – the outlaws and “broken” men from other tribes who come to him for protection.. only connected with their new tribe by their dependence on its chief, and through the responsibility which he incurs for them.” Detta skapar en inre motsättning i gensen, klanen eller stammen, där en äldre demokratisk logik nu samexisterar med en annan. Marx fortsatte att beskriva hövdingarnas intresse av att öka antalet fuidhirs, ”andrerseits hatte Chief grosses Interesse to encourage diese Fuidhir tenants. Heisst in one of the tracts : “He brings in Fuidhirs to increase his wealth”. D. interests really injured were those of the tribe… which suffered as a body by the curtailment of the waste land available for pasture.” Marx var medveten om att detta inte var något unikt för Irland, och fortsatte med exempel från indiska Orissa, ” Vgl. Hunter’s “Orissa” wo shown wie d. “hereditary peasantry” of Orissa beschädigt dch d. broken “migratory husbandmen” etc. ” Denna logik kan spåras också i modern tid, där folkhemmets logik undermineras genom import av moderna ”fuidhirs”, ständigt påfyllda av nya. Man kan också nämna tidiga svenska kungars användande av trälar som ämbetsmän och Machiavellies resonemang kring folkutbyte som politiskt vapen i furstens arsenal. Både ekonomiskt och politiskt underminerar fuidhirs kollektivet, ”dann wie in Orissa die immigrated cultivators at the disposal of the Zeminders make greatly rise for d. ancient tenantry the standard of rent u. d. exactions d. landlords – selber Einfluss d. Fuidhir tenants in Ireland.” Marx utvecklade i dessa anteckningar på ett synnerligen fruktbart sätt dialektiken mellan nation (eller gens) och klass, han skriver också om engelsmännens medvetna kolonisering av delar av Irland och hur främmande eliter utgjorde ett dåligt exempel för inhemska hövdingar (”the Norman nobles – the Fitzgeralds, Burkes, Barrys – becoming gradually clothed with Irish chieftainship had first abused it u. thus set an evil example to all the Chiefs in Ireland.”).
Sammantaget är den äldre Marx anteckningar och brev högintressanta. Han utvecklade i dem dialektiken mellan klass och nation, något som ger en ledtråd till varför så många marxister tillhört nationer som börjat uppleva Losreissung. Bakom den skrivna texten finns sentiment, och dessa uttrycker som ovan antytts hos Marx ett ambivalent men starkt intresse för den förlorade totaliteten. Nordkorea och det nationalistiska Rumänien eller Albanien framstår då inte längre som lika oväntade tillämpningar av hans världsbild. Samtidigt ställer Marx i anteckningarna två relevanta frågor. Till vänstern vänder han sig med frågan om vad migrationen av miljontals fuidhirs egentligen gör med nationen, samtidigt som han erbjuder grunderna till en historisk definition av den senare gemenskapen som bör vara högst användbar för en slagkraftig vänster. Och till den nationalistiska högern ställer han frågan vad ojämlikhet gör med nationen, en fråga som även Tacitus, Evola och unghögern brottats med. Kan skuldsättning, kapital och annat hållas i schack eller kommer de över tid att skapa så stora intressemotsättningar att nationen splittras? Den som så önskar kan också uppdatera Morgans schema till vår tid, den monogama familjen befinner sig i förändring, en förändring som kan kopplas till de förändringar av produktionssättet Sam Francis beskrivit. Marx och Morgan påminner oss också om faran i att reducera solidariteten till den rena familjekretsen, till gensen och klanen kommer vi inte tillbaka men kärnfamiljen är farligt liten.
Det finns brister hos Marx, en del av dem direkt farliga, men anteckningsböckerna är ett bra exempel på att oavsett hur vi ser på hans politiska projekt så har han fortfarande flera användbara perspektiv och begrepp att erbjuda. Inte minst är den Marx vi möter i anteckningsböckerna en många gånger oväntad bekantskap, både för marxister och antikommunister.
Om skribenten: Joakim Andersen
