Förhållandet mellan den genuina högern och den moderna storstaden har alltid varit mer eller mindre ansträngt. Völkischtänkaren Hans F.K. Günther beskrev urbaniseringen, Verstädterung, som en process där den moderna massan uppstår i storstäderna och sedan formar samhälle, politik och kultur i sin avbild. Han var inte ensam om den bedömningen. Ett intressant uttryck för denna skepsis till den moderna storstaden är skräckförfattaren H.P. Lovecrafts korta novell He från 1925. I Houellebecqs Lovecraftbiografi Mot världen, mot livet framgår att det var i New York Lovecraft blev rasist, med Houellebecqs uttryck där ”det brutala hatet hos ett fångat djur som tvingas dela bur med djur av en annan och skräckinjagande art” väcktes. I He stöter vi på denna kritik av den moderna, mångetniska staden, berättaren talar om skaror av ”squat, swarthy strangers with hardened faces and narrow eyes”. De nykomna invånarna har inget gemensamt med staden menar Lovecraft, han gör en något makaber liknelse och skriver att New York är en död stad, ”its sprawling body imperfectly embalmed and infested with queer animate things which have nothing to do with it as it was in life”. Den moderna världen som skräcknovell, hos Lovecraft som hos den mer gotiske Marx.

Lovecrafts beskrivning av det moderna New York är på samma gång gotisk och spenglersk. Han hade sökt under och inspiration i staden, omisskännligt lovecraftskt uttryckt i orden ”in the teeming labyrinths of ancient streets that twist endlessly from forgotten courts and squares and waterfronts to courts and squares and waterfronts equally forgotten, and in the Cyclopean modern towers and pinnacles that rise blackly Babylonian under waning moons”. Men det han funnit var något annat, något oskönt, avförtrollat och livlöst, ”squalor and alienage and the noxious elephantiasis of climbing”. Lovecraft fångade på ett finkänsligt och oförglömligt sätt i The Street känslan av att platser kan ha en själ, och den insikten spelar en viktig roll även i He. Som berättelse i övrigt är den inte någon av hans starkare, men som ett inslag i en kulturkritik med utgångspunkt i rötter, drömmar, själ och historia är den givande.

I repeat that the city is dead and full of unsuspected horrors.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.