Simone Weil (1909-1943) var en av 1900-talets på samma gång mest personliga och givande röster. Hon växte upp i en sekulariserad fransk-judisk familj och kom under sin korta livstid att vara kommunist, konvertera till katolicismen och arbeta för den franska exilregeringen under Andra världskriget. Weil skrev ofta insiktsfullt och träffsäkert, ett bra exempel på det är hennes opublicerade artikel Meditations on a Corpse från 1937. Hon analyserar där Leon Blums regering och dess misslyckande. Det är en nykter analys av politikens förutsättningar, men Weil är medveten om att en sådan nykter förståelse inte kan uppnås om man inte tar med drömmen, musiken och tiden i bilden.

Hon beskriver politikens drömska aspekt i stycken som ”dream or nightmare, there was something unreal about the year just passed.” Mer konkret blir det när hon avlägsnar sig från den ortodoxa marxismen och konstaterar att ”imagination is both the fabric of social life and the motor of history. Real needs, real resources and interests act only indirectly, because they do not figure in the consciousness of crowds.” Marx, Gramsci och Sorel hade använt begrepp som ideologi, senso comune (sunt förnuft) och myt för att fånga något liknande, men Weils val av namn antyder en mer kreativ syn på det hela. Människor har en föreställning, närmast en kollektiv fantasi, om sitt samhälle och sin verklighet. Den kan förändras, och den kan påverkas.

Politiken handlar i hög grad om att göra just det, att följa hur den kollektiva fantasin förändras och att gripa det rätta tillfället, ”the effects that flow from it will vary depending on how we manage it—or indeed, neglect to manage it.” Tidsfaktorn är avgörande, förmågan att identifiera kairos, det rätta ögonblicket att handla, likaså. Simone jämför här med en dirigents värv, och avslutar med att konstatera att för politisk handling är Machiavelli att föredra framför Marx. Sammantaget är det en kort men givande artikel för alla som vill förstå eller påverka politiken. Den kollektiva bilden av samhället bör man försöka beskriva för sig själv, både med de faktorer som gynnar ens projekt och de som kan vara svårigheter. I Sverige kan det exempelvis handla om folks syn på möjligheten att påverka genom röster eller demonstrationer, folkets självupplevda makt lika mycket som dess faktiska, liksom vad människor ser som ett bättre samhälle. Weil påminner oss här inte minst om att denna kollektiva föreställning är stadd i förändring, förändring man bör vara förberedd på.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.