Charles Fort (1874-1932) innehar en hedersplats i litteraturens och idéernas historia. Han samlade under många år på oförklarliga anomalier han fann i tidningsartiklar, och sammanställde sedan dessa i originellt skrivna böcker. Fort blev redan under sin livstid något av en kultfigur. Bland de många han influerat finns bland annat Stephen King, Ben Hecht, Colin Wilson och Joscelyn Godwin, alltså både mystiker och författare. Fort har lånat sitt namn till ord som fortean och forteana, studenter och studier av anomalier som vetenskapen ännu inte kan förklara. Till forteana kan räknas allt från Loch Nessodjuret till flygande tefat och teleportering. Forteanska samfund har stiftats men Forts egen distans till de ämnen han skrev om var betydande. Tillsammans med hans originella sätt att skriva och säregna intressen har detta bidragit till att inte minst skönlitterära författare ofta funnit honom fascinerande. På sitt sätt föregriper han anarkistiska vetenskapsteoretiker, och -kritiker, som Paul Feyerabend, hans angrepp på astronomer och andra är underhållande, men det är sannolikt som inspirationskälla för berättare han vunnit odödlighet. Fort var i grunden en berättare själv.
I Book of the Damned målar Fort likt en gotisk skräckmästare, en Poes och Lovecrafts like, upp en ”procession av de fördömda”, ”some of them are corpses, skeletons, mummies, twitching, tottering, animated by companions that have been damned alive. There are giants that will walk by, though sound asleep. There are things that are theorems and things that are rags: they’ll go by like Euclid arm in arm with the spirit of anarchy. Here and there will flit little harlots. Many are clowns. But many are of the highest respectability.” Med denna bataljon av de uteslutna åsyftar han de data som vetenskapen exkluderar eftersom de inte passar in i rådande paradigm, kort sagt det vetenskapsteoretikern Kuhn beskriver som anomalier. Men det är när han går in närmare på dessa fenomen Forts begåvning som berättare visar sig. Med utgångspunkt i en diger samling tidningsartiklar tar han upp märkliga atmosfäriska fenomen, inte minst de udda ting som fallit från himlen. Där finns hagel stora som ägg, kolsvart snö, tusentals ton av smör, stenar med inskriptioner, spindelvävsliknande substanser, grodor, fiskar och annat. Det är märkliga data i sig, men Fort fortsätter med att introducera en fantasieggande teori för att förklara var dessa märkliga ting kan ha kommit från. Det handlar om ett ”super-sargassohav”, han ger det namnet Genesistrine. Genesistrine är närmast dänikenskt knutet till vår världs evolution, ”there is somewhere aloft a place of origin of life relatively to this earth. Whether it’s the planet Genesistrine, or the moon, or a vast amorphous region super-jacent to this earth, or an island in the Super-Sargasso Sea, should perhaps be left to the researches of other super–or extra–geographers.” Som vetenskap är det inte särskilt övertygande, men som kuriosa eller inspiration för författare är det mer givande. I synnerhet då Fort fortsätter med att teoretisera kring utomjordiska besökare och ting från andra civilisationer som fallit från skyarna. Med karaktäristiska ordval som ”debris from inter-planetary disasters”, ”aerial battles” och ”food-supplies from cargoes of super-vessels, wrecked in inter-planetary traffic.” Utomjordingar, jättar och småfolk, en kult som behärskar vår värld i hemligt samförstånd med de utomjordingar som äger den, planeter konstruerade av stål, öar i Supersargassohavet, Forts resonemang utgår från underliga tidningsartiklar men spinner sedan allt vidare kring och föregriper allt från ufologi och kryptozoologi till vissa konspirationsteorier.
I New Lands och Lo! vidareutvecklar Fort sina tankar. New Lands innehåller en kritik av den kopernikanska världsbilden, Fort målar istället upp ett solsystem med betydligt kortare avstånd mellan himlakropparna än astronomerna tror, och följaktligen betydligt mer kommunikation. Det är, i likhet med det solsystem C.S. Lewis beskriver i Perelandra, betydligt mer levande än det gängse om än inte lika välvilligt som Lewis. Bland annat teoretiserar Fort om en svart himlakropp vid namn Melanicus, ibland synlig som en väldig kråka över månen (”vast dark thing with wings of a super-bat, or jet-black super-construction; most likely one of the spores of the Evil one”). Fort tänker sig också väldiga livsformer i skyn, på samma sätt som det finns enorma levande ting i havets djup. I Lo! tar Fort det ännu längre, där teoretiserar han bland annat kring teleportation som ett återkommande fenomen i det solsystem som, kanske, är en levande organism. Sådan teleportation kan förklara förekomsten av vargbestar, märkliga monster, Kaspar Hauser och en del annat. Fort beskriver också något som för tankarna till flygande tefat och medeltidens lyktgubbar:
UNKNOWN, luminous things, or beings have often been seen, sometimes close to this earth, and sometimes high in the sky. It may be that some of them were living things that occasionally come from somewhere else in our existence, but that others were lights on the vessels of explorers, or voyagers, from somewhere else.
I Lo! får den forteanska fantasin fritt spelrum. Han målar upp en himlasfär där andra världar ibland är så nära vår att vulkanutbrott där kan ses från delar av Jorden, ”there may be civilizations in the lands of the stars, or it may be that, in the concavity of the starry shell, vast, habitable regions have been held in reserve for colonization from this earth.” Som teori är det originellt, men som utgångspunkt för mer skönlitterärt inriktade författare kan det vara givande.
Lo!, New Lands och Book of the Damned hänger på många sätt samman. I Wild talents utgår Fort istället från att vissa människor kan ha ärvt övernaturliga förmågor från våra förfäder, bland annat att starta bränder med tankekraft. Även fantomkulor, talande hundar, vampyrer, häxor och varulvar är fenomen han tar upp. Sammantaget är det fascinerande böcker, oavsett hur allvarligt man tar Forts teorier. Ämnena är i sig fängslande, men Forts språk har också en lakonisk och poetisk kvalitet med samma effekt. I förbigående kan han notera att ”CONSERVATISM is our opposition, But I am in considerable sympathy with conservatives. I am often lazy, myself” eller skriva att ”Assuming that I shall ever have any readers, let him, or both of them, if I shall ever have such popularity as that, note how dim that bold black datum is at the distance of only two chapters.” Det är en bild av ett på samma gång märkligt och skojfriskt kosmos Fort målar upp, återförtrollat och fängslande. För den rätte läsaren kan han vara en givande bekantskap, hans popularitet torde i lika delar bero på hans fantastiska språk och läsarnas längtan efter något mer än den rena materialismen.
Om skribenten: Joakim Andersen
