Illustratören och författaren Johan Egerkrans är känd för klassiska verk som Nordiska väsen och Nordiska gudar. Det är fascinerande böcker, med fantastiska bilder och kunniga introduktioner till våra förfäders folktro och gudavärld. För den som strävar efter att återväcka intresset för sådana ämnen, en modern motsvarighet till nationalromantikern eller göticisten så att säga, är det föredömliga verk oavsett om man söker en lämplig födelsedagspresent till någon släkting eller själv vill ha inspiration i sitt skapande. Med sitt senaste verk återknyter Egerkrans delvis till sina två praktverk, men har samtidigt ett mer globalt perspektiv. Gissningsvis skulle en bok om enbart nordiska odöda ha blivit väl kort, tre nordiska böcker på raken kanske också vore för mycket av det goda (närmare hälften av boken tar oavsett vilket upp europeiska odöda). Den globala ansatsen blir lyckad, bland annat ger den Egerkrans en möjlighet att bekanta oss med märkliga väsen ur inuitisk folktro som adlet och den afrikanska impundulu. Adlet är varghybrider, avkomlingar från förbindelsen mellan en röd demonhund och en inuitkvinna. Av deras barn var fem bedårande hundvalpar, dessa tillhör de vita européernas anfäder. Men fem var varulvslika odjur som än idag hemsöker de arktiska vidderna. Impundulu är en blodtörstig hamnskiftare från dagens Sydafrika, den kan bland annat ta form av en åskvigg och en svartvitröd rovfågel och är eftertraktad av häxor som tjänare. Vi får också läsa om dhampiren från Balkan, halvvampyren som ibland själv blir vampyrjägare.
Som adlet och impundulu antyder är Egerkrans generös i bedömningen av vilka väsen som ska tas med i boken. Många av de 41 varelserna är klassiska exempel på odöda, som draugen och vampyren från Europa, den japanska gaki och den indiska churel. Men en del är snarast i bred mening att betrakta som odöda, här finner vi bland annat hamnskiftare, demoner och familiarer. Flera är genuint obehagliga väsen, med makabra drag och beteenden. Många är i varje fall för mig nya, det gäller bland annat flera väsen från Asien men också en del från det vampyrinfekterade södra Europa som den ungerska liderc. Genomgående håller illustrationerna hög klass och för tankarna till Egerkrans båda nordiska klassiker. Bland mina favoriter finns den skotska glaistig, den slaviska varcolac och impundulu, dessa är slående illustrationer.
Egerkrans har gjort ett gediget förarbete, vilket inte minst märks i de inledande avsnitten där ämnet mer generellt behandlas. Här diskuteras bland annat skillnaden mellan vålnader och odöda, hur odöda uppstår och hur de bekämpas. Likheterna i folktron är kusligt slående, det finns en världsbild bakom dessa olika väsen som är snarlik oavsett om vi befinner oss i Afrika, Karibien, Norden eller Balkan. Evola berör den något i The Mask and Face of Contemporary Spiritualism, högintressant bör här också Claude Lecouteux vara. Egerkrans referenser är oavsett många och kunniga, bland annat dyker Montague Summers och praktverket När döden gästar av Louise Hagberg upp. Vi får också en del intressanta inblickar i en indo-europeisk världsbild, exempelvis påminner vargmonstren varcolac om Hate och Sköll eftersom de äter månen och solen. De kan ta mänsklig hamn, men de ska också uppstå ur tomma luften när häxor spinner garn om natten. Här kan man jämföra med föreställningar om valkyrior och nornor. Det kan också vara intressant att jämföra glaistig och rusalka med liknande nordiska väsen.
Sammantaget är det alltså en fantastisk bok, och en naturlig fortsättning på Egerkrans två tidigare klassiker. Den rekommenderas kanske inte för den mörkrädde, men för den gotiskt sinnade och vänner av Egerkrans tidigare verk är detta en given konstbok.
Om skribenten: Joakim Andersen
