Herrens år 2018 går med raska steg mot sitt slut. 2020-talet lovar enligt generationsteoretikerna Howe och Strauss att bli turbulent, och det sena 2010-talet har föga förvånande präglats mer och mer av detta. Den kommande ekonomiska krisen gör sig alltmer påmind vid horisonten, samtidigt som polariseringen tilltar och stridslinjerna allt tydligare målas upp. På individ- och familjenivå är det hög tid att förbereda sig inför en period av ökat samhälleligt kaos, även om detta kaos heller inte ska överdrivas. Geografisk omlokalisering kan för vissa vara ett klokt drag, för åter andra kan det vara dags att skaffa vapenlicens, att sluta röka eller att bekanta sig med Nassim Talebs tankar om antifragilitet och robusthet. 2018 har oavsett vilket varit ett händelserikt år. Många händelser har varit fruktansvärda, året avslutades med det bestialiska mordet på två skandinaviskor i Marocko och etablerad medias tydligt politiska agenda i rapporteringen om det. Våldtäkter, mord och en välfärd som numera bara fungerar ibland har också varit tragiska inslag under det sena 2010-talet.
Idag ska vi dock inte ge råd inför 2020-talet eller räkna upp tragedier, det kommer andra att göra. Istället ska vi försöka identifiera några av årets viktigare historiska tendenser (för den som noterat andra tendenser finns ett kommentarsfält, kompletteringar uppskattas). Vi kommer då att finna flera skäl till optimism inför 2020-talet. För det första fördjupas legitimitetskrisen. Folkens förtroende för etablissemang och system försvagas, något som är nödvändigt och positivt. Vi har ett inkompetent och illojalt etablissemang, och samhället fungerar idag trots dem. Detta inser allt fler, även bland etablissemangets egna, bättre företrädare. Kopplat till detta är en legitimitetskris för den ideologi etablissemang och system byggt sin ställning på, den processen präglas av betydande förvirring och tröghet. Många kritiker av etablissemanget delar fortfarande deras världsbild, något som är oundvikligt men bör motverkas. Här kan man tala om ett historiskt fönster, där helgjutna alternativ bör ha fått visst fäste innan 2020-talet, i varje fall i några centrala kretsar (läs: inte minst mellanskikten). Samtidigt bör man vara medveten om att detta är en föreställning i flera akter, man kan heller inte ha för bråttom. Men att hamra in sanningen om etablissemangets, systemets och den hegemona ideologins brister är fortsatt viktigt, liksom det mer konstruktiva arbetet med alternativ och skapandet av samarbeten av olika slag. Det finns med Kommunistiska Partiet, Sarah Wagenknecht med flera tecken på att delar av vänstern överger hegemonen, något som bör uppmuntras. Liknande tendenser finns i borgerligheten, även de bör uppmuntras men inte utan att en viss kritisk distans upprätthålls om man inte vill bli besviken.
Ett symptom på legitimitetskrisen är den tilltagande repressionen, inslaget av tvång. Inskränkningar i yttrandefriheten som HMF-lagstiftningens tillämpning skärps, TV-avgiften blir påtvingad, et cetera. Detta präglas dock av ”för lite, för sent”, något som har att göra med att etablissemanget i machiavellisk mening består av rävar snarare än lejon. De har inte det som krävs för egentlig repression, de har inte ens ansträngt sig att vinna stöd från polis och militär (vilket bland annat beror på dumhet, bland annat på att det handlar om vitt skilda människotyper). Återkommande signaler från säkerhetstjänst, soldater och generaler i bland annat Storbritannien, Frankrike och Tyskland bekräftar detta. Däremot är det svårt att helt dölja repressionen för bredare befolkningsskikt, så det hela kan visa sig kosta mer än det smakar. De som drabbas förtjänar oavsett vilket stöd, på individnivå kan följderna av den tilltagande och illegitima repressionen vara allvarliga.
Ett lovande inslag under 2018 har också varit att folken tagit steget ut på gatorna. Om detta har vi redan skrivit angående Mynttorgetprotesterna, andra exempel är Chemnitz i Tyskland och de gula västarna i Frankrike. Det hela är positivt, det tycks också saknas övertygade försvarare av etablissemang och globalister. Att skriva ”SD har fel” på Facebook är en sak, att faktiskt demonstrera eller slåss för en Macron något annat. En betydande vänsterliberal desillusionering tycks breda ut sig i kölvattnet efter våldtäktsepidemi och terrordåd, något som märktes redan genom ”batikvänsterns” röstförluster i valet. Många tidigare övertygade politiskt korrekta behöver nu hjälp och uppmuntran under processen att lämna gruppsykosen. Det är att föredra om så många som möjligt åtminstone brutit mentalt med etablissemang och globalister när den ekonomiska krisen slår till. Att folken börjat röra på sig, oavsett om det är som väljare i Italien eller demonstranter i London, tyder oavsett vilket på att den påtvingade passiviseringen och atomiseringen inte varit fullt så framgångsrik som man kanske önskat. Än finns vilja till liv i Europa, och ett uppdämt raseri som ingen opinionsundersökning i världen kunnat mäta.
Nämnas kan också att propagandan på kort tid skruvats upp så mycket att den börjar bli svår att inte notera. Reklamer, TV-program, filmer et cetera är nu fyllda av politisering, i synnerhet vita män lyser i många sammanhang med sin frånvaro. Den antivita rasismen är idag epidemisk. Om målet vore att forma en uppväxande generation skulle det möjligen kunna vara rationellt. Givet att vi har ett turbulent 2020-tal framför oss är det snarare att jämföra med den tilltagande repressionen, men här snarare ”för mycket, för snabbt” alternativt ett klassiskt exempel på att ta ut segern i förskott. Det finns allt mindre för den dominerande befolkningsgruppen att vinna på att identifiera sig med hegemonen, och den processen går snabbt. Men inte snabbt nog, vi behöver både kulturkritiker och skapare av alternativ.
Sammantaget lever vi alltså i spännande tider och mer spännande kommer de bli. Vi har fortfarande ett historiskt fönster att förbereda oss för den verkligt spännande perioden, både på individuell och kollektiv nivå. Var och en gör väl i att reflektera över hur just han eller hon på bästa sätt kan göra det. Avslutningsvis önskas både med- och motpolare ett riktigt gott nytt år.
Om skribenten: Joakim Andersen
