J.R.R. Tolkien är en av mina favoritförfattare, ända sedan jag i slukaråldern läste Härskarringen och Ringens värld ett flertal gånger under ett fåtal år. Jag är inte ensam om detta, Tolkiens verk har talat till många läsare genom åren. Det beror dels på att det är spännande och fascinerande berättelser förlagda i en rik värld med en egen historia. De innehåller både hjältedåd och kärlek, vardag och tragedi. Men det beror också på att Tolkien i sina böcker uttrycker viktiga aspekter av det mytiska, han återknyter till källorna genom sitt intresse för nordiska sagor och genom sin kristna tro. På så vis är Tolkiens verk mer äkta än de författare som har ett indirekt förhållande till källorna (ofta via Tolkien själv, direkt eller indirekt). Den som själv vill skriva berättelser bör vara medveten om detta, och åtminstone dricka något ur källornas klara vatten.
Julhelgerna är den tid på året vi kommer närmast den mytiska dimensionen i Norden, en liminal period med drag av de australiska urinvånarnas drömtid. De mytiska inslagen och arketyperna, från Lucia och spelet mellan ljus och mörker mot en kylig bakgrund till julbocken och tomten, är många. Föga förvånande intresserade Tolkien sig också för julen. Han skrev under flera år brev till sina barn, brev författade av tomten. Tomten beskrev där sina bestyr på Nordpolen, och Tolkien blandade humoristiska incidenter och ordvitsar i stil med att ”nordpålen har gått sönder i år” med mer dramatiska händelser som ovättarnas ettriga försök att invadera. Vi får också lära känna tomtens hjälpredor, som nordpolsbjörnen, ett trolldjur och ovättarnas skräck, och alven Ilbereth.
Tolkien bygger i breven till barnen upp en mytologi och geografi som av naturliga skäl inte blir lika avancerad som Härskarringens men ändå med oanat djup. Den hänger också samman med händelserna under Tredje Åldern, tomten framstår som en av maiar, de lägre gudalika väsen som bland andra inräknar Melian, Sauron och Tom Bombadill i sina led. Den hyperboreanska symboliken är tydlig, även i Tolkiens egenhändigt gjorda illustrationer av bland annat polarnatten och norrskenet. Nordpolsbjörnen är exempelvis en isbjörn med finska drag, så än mer hans unga släktingar Valkotukka och Paksu. Den mer än lovligt jungianska hänvisningen till Nordpolens långa historia går ut på att det finns ett nätverk av grottor under den, där ovättar idag lever men där grottmålningar även av människohand står att finna. Enstaka levande grottbjörnar dyker också upp, liksom målningar av mammutar och ullhåriga noshörningar. Naturligtvis figurerar även alviska skrivtecken och ett igenkännbart alviskt namn (Ilbereth). Uppenbarligen är det i denna den yttersta norden alver och grottbjörnar levt kvar, liksom en del av magin från svunna åldrar.
Sammantaget är breven från jultomten ett av Tolkiens många fascinerande mindre verk, i stil med Roverandom och Gillis Bonde. Den svenska översättningen finns ibland på antikvariat och för den genuine tolkienfantasten är den värd att införskaffa när försynen placerar den i hans eller hennes väg. Tolkiens Nordpolslandskap skulle även kunna vara en användbar utgångspunkt för den som har författarambitioner och vill skriva barn- eller ungdomsfantasy. För den som inte är så intresserad av Tolkiens andra verk är detta däremot inte ett lika givande verk.
Avslutningsvis önskas med- och motpolare en riktigt god jul.
Relaterat
Solguru – J.R.R. Tolkien: Breven från Jultomten
Om skribenten: Joakim Andersen
