Akademiska trender från USA når numera på kort tid Sverige. Häromdagen skrev vi om hur ”vita privilegier” blivit ett begrepp, den som följt media har kunnat ta del av en kortvarig och redan bortglömd kontrovers kring ”kritiska vithetsstudier”. Detta är i hög grad åsikter och sentiment maskerade som forskning, något liknande gäller begreppet ”kulturell appropriering”. Det finns inslag av värde även i teorierna om ”vita privilegier”, om än banala sådana, exempelvis att det är positivt och legitimt att omges av människor som liknar en. På samma sätt finns det en del inslag av värde i teorierna om ”kulturell appropriering”.
Kulturell appropriering antas vara när inslag från en minoritetskultur anammas av medlemmar av den dominerande kulturen, ”in general used to describe Western appropriations of non‐Western or non‐white forms, and carries connotations of exploitation and dominance”. Vi anar redan här att begreppet dels är problematiskt, dels att det är kontroversiellt även inom vänstern. En mer postmodern vänster kan exempelvis betrakta sådant anammande som exempel på önskvärd hybridisering. En mer högmodern vänster kan se det som en bieffekt av ett fritt samhälle, något man får lära sig leva med. Men begreppet är problematiskt också då det utgår från att ”minoritet” och ”dominerande” är fasta positioner, att relationerna mellan kulturer är en gång för alla givna snarare än föränderliga över tid och i samspel med faktorer som plats, numerär och klass. Begreppet utgår från en dualistisk föreställning om förtryck, vilket förklarar varför de involverade inte ser det som kulturell appropriering när exempelvis icke-européer bär kostym. De är per definition inte förtryckta.
Exemplen på kulturell appropriering låter antyda att det här rör sig om en komplex uppsättning idéer och sentiment. De inblandade är ofta samma individer som förnekar att det finns en svensk kultur, men när det handlar om andra grupper har de en tämligen klassisk syn på kulturer. Kulturer existerar, de är dessutom att betrakta som helheter. Att låna ett inslag från en kultur utan att förstå eller respektera den helheten är ett felaktigt beteende. Ett exempel på den inställningen, som dock inte har något samband med politisk korrekthet, är Lakotaindianernas krigsförklaring mot exploatörer av lakotas andliga traditioner 1993. I grunden var det en reaktion på att deras traditioner reducerades till urvattnade varor för icke-indianer, viljan att motverka detta var naturlig om man tar traditioner på allvar. Det finns alltså inslag av värde i approprieringsdiskursen.
Den inställning till kulturer som hänger samman med kulturell appropriering-perspektivet är alltså närliggande den klassiska nationalistiska. I vissa avseenden är den rentav mer långtgående, något som illustreras när professor Susan Scafidi talar om appropriering som att ”ta kulturella uttryck från någon annans kultur utan tillstånd”. Vi antas då tillhöra olika kulturer, och dessa kulturer äger dessutom olika uttryck, symboler och artefakter. Man kan beskriva detta synsätt som essentialistiskt. Man kan se det som mer eller mindre legitimt, men det skulle teoretiskt sett kunna vara en utgångspunkt för relationen mellan olika kulturer. I varje fall om det tillämpas med ömsesidighet som grund.
Problemet uppstår dock i den faktiska tillämpningen, detta beror på den ovan nämnda övertygelsen om ett förtryck utövat av vita euro-amerikaner (”connotations of exploitation and dominance”). I praktiken samexisterar denna övertygelse med, och maskerar, ett utbrett sentiment av motvilja eller rentav hat mot dessa vita euro-amerikaner, den klassiska relationen mellan sentiment och ideologi. Anklagelser om kulturell appropriering har blivit ännu ett vapen i arsenalen som kan användas mot vita amerikaner, samtidigt som de inte får använda det tillbaka. De får inte twerka, de får inte klä ut sig till indianer, de får inte ha polynesiska tatueringar, de får inte ta uppmärksamhet från svarta kändisar genom ”blackfishing”, de får inte vinna framgång genom ”stolen blackness” som hiphopartister, et cetera. Vi har alltså att göra med en essentialism, men en asymmetrisk sådan. Ömsesidigheten lyser med sin frånvaro, något som blir obegripligt om vi inte tar det anti-vita sentimentet med i beräkningen. Resultatet blir ett kulturellt moment 22, där euro-amerikanerna å ena sidan förvägras en egen kultur, ibland under anklagelser om rasism, å andra sidan anklagas för appropriering om de imiterar andras. På liknande vis är de priviligierade om de lyckas, förlorare om de inte gör det. Det finns en viss sadism här, en sadism som i längden inte är hållbar om olika kulturer ska samexistera.
Om skribenten: Joakim Andersen
