Konsumtionssamhället är på många sätt en själslig och kulturell farsot, som underlättar och driver på samhällets förfall. Men vilka drivkrafter ligger bakom konsumtionssamhället och hur bekämpar vi det? Några svar på frågan erbjuder filosofen och författaren Alain de Botton i Status Anxiety.

Den moderna världen och statusångesten

The distinctive mark of snobs is not simple discrimination, it is an insistence on a flawless equation between social rank and human worth.
– de Botton

de Botton utgår från att en stark mänsklig drivkraft är viljan att vara älskad (i bredare mening). Vi vill att andra människor ser oss och bryr sig om vår existens, människan är ett socialt djur. Redan Adam Smith noterade att ett viktigt skäl till att vi söker rikedom är att vi vill att andra ska respektera oss. Materiell fattigdom åtföljs ofta av social osynlighet.

I den moderna världen förvärras denna situation. de Botton beskriver hur mer traditionella samhällen ofta var ojämlika, men att detta samtidigt sågs som något givet och naturligt. I bästa fall ansåg man att alla grupper behövdes, det var då inte skamligt att exempelvis vara ofrälse. Bland kristna satte man inte likhetstecken mellan social status och människovärde, även den fattige kunde hamna i Himmelriket. Men kombinationen av tillväxt och egalitaristiska filosofier har lett till en utbredd känsla av osäkerhet. I en era när alla får det materiellt bättre och möjligheterna att vinna framgång antas omfatta alla vill ingen vara den som inte hänger med. De sociala kategorierna snobben och förloraren hör den moderna världen till, även om det är något vi ogärna talar om envisas de med att dyka upp i allt från TV-programmens till politikens stereotyper.

de Botton citerar Hume i ett stycke som samtidigt påminner oss om det mångkulturella samhällets inbyggda motsättning:

It is not a great disproportion between ourselves and others which produces envy, but on the contrary, a proximity.

Vi avundas bara de vi ser som lika oss själva, därav den mindre radikaliseringen av första generationens invandrare och rika svenskar. De förra jämför sig inte med infödda svenskar och de senare ser inte invandrare som jämlikar.

Men i den moderna världen ökar antalet jämlikar snabbt, och därmed också antalet människor vi jämför oss med (jämför Girards mimetiska konflikter). Att statusångesten då växer även den är logiskt. de Botton beskriver också hur samhällets ideologier förändras. Kristna såg inte fattigdom som ett tecken på moraliska brister. Idag är situationen en annan, även om det inte alltid är uttalat ses fattigdom normalt som ett tecken på underlägsenhet (i synnerhet fattiga vita drabbas av en närmast fientlig inställning, färgade fattiga av en mer paternalistisk).

Samtidigt påminner de Botton oss om i hur hög grad vårt samhälle är osäkert. De flesta kan snabbt förlora sin inkomst som följd av konjunkturväxlingar, sjukdom, myndighetsbeslut och annat över vilket de saknar inflytande. Han jämför också med den antika tron på musor, övernaturliga väsen som gav framgång åt exempelvis musiker. På liknande vis har vissa begåvats med musor som gör dem till skickliga säljare, och andra inte. Inslaget av tur är stort i vårt samhälle, vilket även det bidrar till statusångesten. Detta i synnerhet då inslaget av tur och gener sällan erkänns.

De stycken där Botton beskriver det moderna arbetslivets karaktär är både givande och underhållande. Egenskaper som gav framgång under medeltiden, som förmågan att klyva en fiendes skalle eller att få visioner, kanske inte är lika användbara i ett modernt kontorslandskap. de Botton citerar La Bruyere:

You are an honest man, and do not make it your business either to please or displease the favorites. You are merely attached to your master and your duty. You are finished.

Att bara göra sitt jobb är inte alltid en garanti för att få ha det kvar, i vissa miljöer kan det rentav vara en nackdel. De få gånger det moderna arbetslivet skildras ärligt i kulturen renderar det lätt kultklassiker som The Office och Office Space, men oftast talas det hellre om annat.

Vad bör göras?

Other people’s heads are too wretched a place for true happiness to have its seat.
– Schopenhauer

de Botton tar upp flera ansatser att ge perspektiv på statusångesten, påminnelser om hur irrelevant den egentligen är. Han tar upp filosofer som Schopenhauer och Epiktetus, och deras fokus på vad vi är snarare än hur vi framstår eller vad vi har. Inre frihet är då målet. Botton tar också upp konstens möjligheter att ge perspektiv, bland annat genom att skildra tomheten i konsumtion eller att ingående beskriva ”förlorarnas” liv ur deras eget perspektiv. Här tar han bland annat upp den danske målaren Christen Köbke, och tragedins och komedins potential att ge perspektiv. Ruiner och landskap kan också skänka en insikt i förgängligheten och människans litenhet.

de Botton tar också upp flera moderna kritiker av konsumtionssamhället, påfallande många av dem kristna. Här möter vi både Marx, Ruskin, Carlyle, Woolfe och Tolstoj. Både kristendomen och ”bohemia” beskrivs av Botton som alternativa värdesystem, som utmanar eller kompletterar konsumtionssamhällets. Här kan man notera vikten av att ett sådant alternativ delas av ett antal andra människor, de flesta saknar en Schopenhauers misantropiska talanger. Man kan också notera att rent politiska försök att stampa ut statusångesten med stor sannolikhet kommer vara ett uttryck för just statusångest, dessutom i kombination med ressentiment. En mer konstruktiv lösning tar främst sin utgångspunkt i kulturen.

Sammantaget är det en givande beskrivning av statusångesten de Botton gjort. Han påminner om de mänskliga behov som ligger bakom, vilka snarast växer i ett atomiserat samhälle präglat av osäkerhet. Samtidigt framstår statusångesten som en bieffekt av bristen på andra värdesystem och kollektiva projekt. Kort sagt som intimt knuten till det liberala projektet och det existentiella underskottet. För att minimera problemet påminner han oss om värdet av filosofi och konst, och gemenskaper med alternativa värdesystem. För att återknyta till Baudelaire finns det tre aktningsvärda värv, ”att veta, att döda och att skapa”. Andra former av status är suspekta.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.