Tito Perdue är en av vår tids mest givande amerikanska författare. Hans verk genomsyras av en reaktionär syn på den moderna världen, ett mörkt sinne för humor och en engelska lika klar och frisk som en porlande bäck. Bland hans verk finner vi klassiker som synnerligen underhållande Lee, jämförbar med Dumskallarnas sammansvärjning om än mer brutal, och The Bent Pyramid. I flera av Perdues böcker återkommer den reaktionäre Leland Pefley på ett eller annat sätt, ett återkommande tema är också att vi följer en huvudperson som egentligen är en främling i den moderna världen. I Lee är det en åldrad men hotfull reaktionär med en käpp, i Reuben är det en ung jätte som med fruktansvärd fysik, disciplin och bildning betvingar ett USA han i grunden föraktar.

I nyligen utgivna Philip är det snarare en högersinnad dandy som står i centrum. Han lever och verkar i storstadens lukrativa kontorsmiljö, men själsligt är han inte en del av den. Philip är närmast övermänskligt vacker, han är omsvärmad av kvinnor men är mer intresserad av att bli ett vackert lik. Perdues huvudpersoner är inte nödvändigtvis rakt igenom sympatiska, och Philips förhållande till kvinnor och kärlek är ett exempel på det. Däremot bidrar det till att mejsla ut en fascinerande karaktär. Philip jämför sig ibland med en ängel, och känner sig inte hemma i den fysiska verkligheten. Bland annat frustreras han flera gånger över att han inte bara genom en tanke kan förflytta sig dit han vill komma, utan måste spendera tid och energi på att promenera istället. Separationen mellan kropp och själ är här plågsamt tydlig.

Samtidigt är Philip en genuin reaktionär, med en del rent mystiska drag. Perdue överlastar inte handlingen med omotiverade utläggningar om den moderna världens förskräckligheter, men de reflektioner som Philip delar med sig av är ofta tilltalande och underhållande. Så noterar han exempelvis att 50 miljoner amerikaner vore nog, att fattigdom gör gott för själen, och att man bör undvika kollektivtrafik om man inte vill andas återanvänd luft. Flera stycken är citatvänliga, som ”we don’t want the masses getting anywhere near to that kind of power” och ”prices, wages, illnesses, automobiles? Better to be dead, or never born, than to squander time on the sort of rubbish that fascinated his countrymen.” Han använder inte bara N-ordet utan även det närmast glömda ”negress”. Philip är kort sagt en man född hundratals år för sent, i en era präglad av materialism, kvantitet och politisk korrekthet. Men han är ingen handlingens man, utan föredrar istället att ligga lågt så att ingen upptäcker hur avvikande hans världsbild är. Det betyder att det långa stycken inte händer så mycket i boken. Philip går till jobbet, flanerar i staden och målar, tänker, läser obskyra böcker i sitt mycket spartanska hem, och liknande. Perdues talang som författare gör även dessa stycken givande. Philip lever på många sätt en askets liv, och det smittar av sig genom läsningen. Den senmoderna värld Philip lever i skildras i all sin groteska förvirring, men Philip håller den länge på avstånd. I längden fungerar det inte, och han måste förändra sin tillvaro. För mycket kan inte avslöjas om exakt hur.

Sammantaget är det en välskriven och intelligent bok. Den röda tråd som löper genom den är frågan om vem Philip egentligen är. Är hans liv präglat av en tragisk oförmåga att förena kropp och själ, alltså i grunden förspillt? Eller är han egentligen en ängel som hamnat bland människorna? Perdue använder sig här skickligt och sparsamt av mytologiska referenser, vilket för tankarna till Mishimas Sea of Fertility. En tilltalande litterär upplevelse är det oavsett vilket, med en huvudperson som följer med en även efter att man lagt boken ifrån sig. Lika underhållande som Lee eller Reuben är den inte, Philip är mer lågmäld men samtidigt har den ett existentiellt och mystiskt djup. Det finns dessutom en reaktionär samhälls- och kulturkritik inbäddad i boken, men den bestående behållningen är just att Perdue tar sig tid att låta oss följa Philip under hans liv.

Vi införskaffar Philip bland annat här: Arktos

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.