Är du en SWPL? Frågan kan förefalla märklig, rentav oförskämd, om man inte är bekant med amerikanska uttryck, men en viktig fråga är det oavsett vilket. Uttrycket SWPL, uttalat swipple, kommer från den gamla hemsidan Stuff White People Like, där en mycket specifik form av ”vita människor” beskrevs. Dessa SWPL-människor överlappade i hög grad hipsters, de var politiskt korrekta, godhets- och statussignalerande och ofta med en tämligen god ekonomisk ställning. I en både underhållande och givande bok med namnet The SWPL Question: An Outsider’s View of the Emerging White Caste System in America utforskar Manjit Singh dessa människors historia, beteende och katastrofala inverkan på Västerlandet. Om Manjit Singh är den han utger sig för att vara så är han amerikan, sikh och genuint oroad över vad SWPL:s gör med USA, Sverige och andra länder. Hans resonemang för tankarna både till alternativhögern, Karl Marx och klassiker som Jim Goads Redneck Manifesto och bloggerskan HBDChick.
Kärnan i Singhs analys av SWPL:s stavas skuld och klassmedvetande. De lider av ”vit skuld”, något de försöker minska genom att på olika vis bli mindre vita. En sikh som kompis eller en selfie med Singhs turban på huvudet är två sätt att åstadkomma det, ett annat är att konvertera till sikhismen. Singh noterar att SWPL-konvertiter till hans religion i första hand är liberala SWPL:s och att turbanen snarast är en markör, ett sätt att bli mindre ”vit”. Fenomenet är tydligen ganska utbrett bland amerikanska SWPL:s, i Sverige finns det färre sikher överlag och det är därför svårare att konvertera.
Men det finns också ett starkt inslag av klass i SWPL-fenomenet. Dessa människor är normalt medelklass, övre medelklass närmare bestämt. Det är ingen alldeles avundsvärd position, inte minst då man måste passa in i gruppen och markera avstånd till lägre klasser. Om vanligt folk exempelvis röstar SD blir det en omöjlighet att gå med i SD för de skikt Singh beskriver. Mycket av deras beteende blir begripligt genom hans analys, i grunden en innovativ tolkning av det marxska ”samhälleliga varat” och ”ideologin”. Det samhälleliga varat är den övre medelklassens och dess behov av både social och etnisk själv-segregering, ideologin varierar historiskt men kan ha inslag som puritanism eller vänsterliberalism. Dessa människor vill varken bo med ”dåliga vita”, en omskrivning för arbetarklass, eller med den ”mångfald” de statussignalerar genom att förespråka.
Singhs tes är att SWPL:s är upptagna av relativ social status, men att de egentligen enbart ser andra vita som konkurrenter. Det är en innovativ men ganska övertygande tolkning, och förklarar att medan de anstränger sig för att vinna relativ status gentemot ”dåliga vita” och andra SWPL:s så passeras de i realiteten på många sätt av olika högpresterande invandrargrupper (exempelvis sikher). De vet att massinvandring skadar ”dåliga vita”. De anar kanske att det i längden skadar dem själva också, men relativt sett skadar det de ”dåliga vita” mer.
Vad bör göras
Singh beskriver SWPL-fenomenet och hur de hotar att förstöra Västerlandet permanent. Han tar också upp historiska och genetiska förklaringar, vilka känns igen om man läst HBDChicks teori om Hajnallinjen och Albions Seed. Eller Moldbugs teori om Katedralen och puritanerna. Det är givande men inte några revolutionerande nyheter.
Verkligt intressant blir det när Singh vänder sig till SWPL:s som människor, och anlägger ett kulturkritiskt perspektiv. Han är medveten om det dilemma de befinner sig i, och hur det orsakas av vår civilisations problem. Den moderna världen lider av brist på äkthet, gemenskap och mening, och många SWPL-beteenden är förvirrade försök att hantera det. När de ”finner sig själva” i främmande och exotiska länder och religioner, som Singhs egen tradition, så är det ett försök att finna äkthet och andlighet. Det självhat och den skuld de matats med sedan barnsben gör att de associerar sina egna traditioner med folkmord och nazism, men det är inte enbart deras fel. På liknande vis finns hos många SWPL:s en längtan efter en stam, något som återigen omöjliggörs för vita människor genom diverse hjärntvätt och associationer. Här handlar det inte så mycket om ett övermått av empati och solidaritet, Singh upplever inte SWPL:s som särskilt medkännande. Det handlar om klass och status, om skräcken för ”rednecks”. Rednecks är, i USA, de arketypiska ”dåliga vita”. De har låg status, och den statussignalerande, i grunden ängslige, hipstern måste därför till varje pris undvika att påminna om dem. Situationen är likartad i Sverige (exempel på hatet mot ”lågbegåvade arbetslösa SD-män från landet” är överflödiga, i grunden är det enligt Singh en distansmarkör).
Men det är här Singh finner lösningen för den individuella SWPL:en. På nationell nivå handlar det om en återgång till Sparta, om att hålla medelklassen och dess egoistiska materialism väldigt kort. Singh känns mer än en aning leninistisk här, SWPL:s ska inte kunna segregera sig från sina folkfränder. Så länge vi inte har någon Lykurgos eller Lenin som kan tvinga dem till detta vänder sig Singh dock direkt till den individuella SWPL:en. Som ovan antytt är deras situation inte avundsvärd, och de lösningar de erbjuds är ofta inga lösningar. Ironi, kult av ”den andre” och sökande efter autenticitet utanför sig själv fungerar inte. Singh menar dock att det är i ironin man kan ana SWPL:ens verkliga drivkrafter och önskemål. Klär de sig ”ironiskt” som skäggiga skogsarbetare så kanske det beror på att de saknar manlighet, fysiskt arbete och närhet till naturen men inte vågar erkänna det ens för sig själva.
Lösningen för Singh är att SWPL:en slutar frukta rednecken och istället lär känna honom/henne. Både som verkliga människor och sin ”inre redneck”. ”The best way to overcome SWPL-ness is to become a ”cultured thug”” kanaliserar Singh Bowden och Byron. Här smickrar han sina SWPL-läsare en aning också, genom en nytolkning av Platon. Han räknade med tre människotyper, brons-, silver- och guldsjälar. Bronssjälarna är enkla, de kan till exempel inse att ”invandring är dåligt” men inte nödvändigtvis ge avancerade argument för varför. Mot detta vänder sig de något mer sofistikerade silversjälarna instinktivt, de plockar isär och smular sönder bronssentimenten. Singh placerar SJWS:s här. Men nästa steg är guldsjälen. Då inser man att bronsinstinkten faktiskt var korrekt, även om de bara kunde hänvisa till sin magkänsla eller Bibeln. Men man kan nu också argumentera övertygande för varför. Man kan ha olika åsikter om Singhs modell, den är oavsett både smickrande för SWPL:s och uppmuntrar dem att ta ett steg bortom sina konforma övertygelser och bli ”guldsjälar”. Hans modell i sammanhanget är Tyler Durden från Fight Club, på samma gång sofistikerad och brutal.
Sammantaget är det en intressant liten bok Singh skrivit. Hans analyser av SWPL:s torde tilltala både konservativa och marxister, inte minst är det givande läsning för den som upplever dem obegripliga och på fullt allvar frågar ”om ni tycker så mycket om mångfald varför bor ni då inte i ghettot”. Svaret är kort och gott att de inte tycker nämnvärt om mångfald, det handlar om signalering och självsegregering. Den SWPL som till äventyrs skulle läsa Singhs bok kan också ha utbyte av råden för hur man utvecklas som människa och bryter med sin programmering. Detta underlättas dessutom då boken är skriven av en invandrare. Givande är också Singhs försök att förstå SWPL:s som människor, insikten att det finns verkliga mänskliga behov bakom deras ofta underliga beteenden, och försöket att erbjuda dem mer konstruktiva lösningar.
Om skribenten: Joakim Andersen
