Musikindustrin har förvandlat en av vår civilisations centrala konstformer till en vara, i grunden ett bruksvärde inte annorlunda än pizza och chips. Om detta kan mycket sägas, det bidrar till urgröpningen av både samhälle och vardag. Samtidigt har musikens förmåga att ge perspektiv på livet och samtiden kvävts, liksom dess förmåga att skapa något nytt och äkta. Det är en tragisk situation, men den är varken nödvändig eller permanent. Den som vill finna genuin och kvalitativ musik söker sig med fördel bort från den etablerade musikindustrin.
En värdefull bekantskap är det svenska bandet Lilou & John. Deras tidigare låtar har förenat neofolkens djup med popens lättillgänglighet, punkrockens energi med en personlig och unik vision som gör det svårt att genrebestämma dem överhuvudtaget. Det tenderar att vara både intelligent och lekfullt samtidigt, samhällsintresserat utan att bli tendentiöst. Konstnärsduon vänder och vrider på samtiden, utforskar dess perspektiv och bildspråk på ett givande sätt. Det kan provocera de mest politiskt korrekta, men det beror mer på dem själva än på bandet eftersom de mest politiskt korrekta lyssnarna inte kan skilja på utforskande av ett ”förbjudet” perspektiv och fullskaligt anammande av detsamma.
I dagarna har den nya EP:n Airing from Kolyma släppts. Musikerduon har tidigare kreativt lekt med ljudbild och uttryck från olika genrer, från metal a la Danzig till indiepop, de nya låtarna är mer avskalade och akustiska. De för tankarna bland annat till Weeping Willows och Broder Daniel men är fortfarande sina alldeles egna. Det mer avskalade ljudet blir särskilt tydligt på EP:ns i mina öron både starkaste och vackraste låt, den vemodiga kärlekssången Soft Collision. Både musiken och texten fångar känslan av ungdomens starka kärlek vid första ögonkastet, ”Her arms, His skin, Nothing between, Just love at first sight”. Genomgående har texterna en poetisk kvalitet, men här är det som starkast och mest avskalat. Den för oss tillbaka till en tid då livet var på dödligt allvar, då allt var meningsfullt. Det är hjärtskärande vackert (och för tankarna till parets litterära verk Eldbarn).
Lilous röstresurser kommer som bäst till sin rätt i inledande Free Woman, en sång som handlar om verkligheten bakom Järnridån och människans längtan efter frihet. Det är medryckande, samtidigt som den poetiska dimensionen är närvarande. Inte minst i textens inledande och avslutande stycken, där turulfågeln åkallas, det ungerska folkets mytiska beskyddare. Överhuvudtaget förenas i många av låtarna existentiella teman på ett fruktbart sätt, bland annat ungdom, kärlek och frihet. 1960-talets motkultur präglades av något snarlikt och det bidrog till dess kraft, längtan efter frihet och mening omfattade både individen och den unga generationen, både kärlek och politik. I låtar som Revolutionary Road blir detta tydligt, där förenas det italienska uttrycket Me ne frego med ett kärlekspars uppbrott från sitt gamla liv och en ny begynnelse (”Minute by minute my life ceased to be, And on the freeway there was only me”). Det existentiella budskapet, spänningen i luften, förstärks även här av musiken som bär på en knappt återhållen, uppdämd energi.
Sorgliga Dead Girl Walking handlar om en av alla de flickor som mördats i massmigrationens kölvatten, det är en stark låt om något som väcker både förtvivlan och vrede (”Just a girl without a name, Just another ”woman” slain, That longed to be mother and wife”). Avslutande Alpha Dog är istället en hyllning till den amerikanska arbetarklassen, ”the trucker and the bar”. Det är en vacker skildring av en livsmiljö, med ett trotsigt och tilltalande budskap.
Sammantaget är Airing from Kolyma en givande helhet av melodier som fastnar, äkthet, Lilous röst, och poetiska och starka texter. Som soundtrack till vår tid av motstånd mot globalister och etablissemang är det passande, men det är samtidigt betydligt mer än så. EP:n rekommenderas kort sagt varmt.
Om skribenten: Joakim Andersen
