Hundratals år in i framtiden har människans försök att hejda den globala uppvärmningen istället kastat världen in i en ny istid. Isen breder ständigt ut sig, de flesta stater har fallit samman och på sikt tycks livet på planeten vara dömt att gå under. I Nordamerika har människorna återgått till mer primitiva och barbariska sätt att leva, de stora städerna ligger i ruiner och stammar krigar mot varandra medan isen ständigt rör sig söderut. Slutet är om inte nära så i varje fall säkert.
Det är en bister bakgrund James Lafond valt för sina berättelser om de sista vita människorna i Nordamerika, de stammar som kallar sig Nords. Samtidigt är det en bakgrund och en miljö som lämpar sig som hand i handske för ödesdiger och brutal fantasy, med återfödda krigarideal och tro på asagudarna. Våra förfäder levde i väntan på Ragnarök och världsbranden, deras liv var en förberedelse för att i strid visa sig värdiga en plats vid gudarnas sida. Lafond låter Nords leva enligt samma heroiskt realistiska världsåskådning, de är stammar av krigare som dyrkar Farseer, Thunderer och Frigia.
Lafond har följt Nords öden i böckerna Reverent Chandler: The Saga of Fend och Malediction Song: Rise of the Nords. Reverent Chandler är en av de dystraste och mest brutala berättelserna av sitt slag. Den börjar med att ett krigarband av Nords finner de sina slaktade. Män, kvinnor och barn ligger döda. De sju krigarna är de sista av sitt folk, sannolikt de sista av sin ras, och deras uppgift nu är att utkräva hämnd och föra den sista av Nords shamaner norrut. Det blir en desperat kamp, där de numerärt förkrossande underlägsna krigarna genom list, mod och fullständigt dödsförakt försöker vinna tid för Reverent Chandler under flykten norrut. En efter en stupar de, ofta efter att ha tagit många fiender med sig.
Lafond är en av vår tids mest givande författare och har skrivit allt från moderna överlevnadsguider till fantasy. Han har som berättare ett tydligt släktskap med Robert E Howard, Lafond har också skrivit inkännande och kunniga analyser av Conans fader. Hans prosa påminner både om Howards och de gamla nordiska sagorna, de är inte överlastade med känslobeskrivningar utan effektiva och kärnfulla. Huvudpersonernas känslor förmedlas väl ändå. Lafond har ett långt förflutet inom både kampsport och gatuslagsmål, något som ger hans stridsscener en brutal realism, inte sällan gör de ont att läsa. Samtidigt har han en världsbild som är synnerligen realistisk, maskulin och civilisationskritisk. Han har skrivit om USA som en ”plantation nation”, där den ena rasen efter den andra upphöjts och sedan offrats av Maskinen. En period var indianerna priviligierade i egenskap av infångare av förrymda slavar, senare utplånades de nästan. Lafond har också intresserat sig för de många européer som fördes som slavar och ”indentured servants” till Nordamerika. Han menar att de vita idag står på tur för samma behandling som indianerna, Maskinen har vänt sig mot dem.
Berättelserna om Nords utgår från att en del vita amerikaner, förstärkta med ett antal indianer, återgår till en tillvaro präglad av mer tidlösa värden och bryter med Maskinen. I Rise of the Nords mer än antyds det att de då också blir rasister, en förutsättning för att de ska finnas kvar som distinkt grupp hundratals år in i framtiden. De anammar ordet ”muds” för icke-vita stammar, använt idag i vita rasistiska kretsar bland annat i uttrycket ”mud people”. Det är ett effektivt litterärt verktyg Lafond använder sig av, han är själv inte rasist i egentlig mening men en historia där huvudpersonerna regelbundet kallar sina mörkare fiender för ”muds” är gissningsvis inte vägen till den liberale läsarens hjärta. Samtidigt som det kan kanalisera känslor många vita, medvetet eller omedvetet, har att skildra en sådan framtid. Som litterärt verktyg för det också tankarna till just Howard.
Lafond har en civilisationskritisk ådra, och har bland annat intresserat sig för det faktum att en hel del av de indianer som försökte stå emot Maskinens expansion var mer eller mindre vita. Ibland handlade det om ett val av sida, snarare än om etnicitet. Lafond citerar Crazy Horse, ”we don’t want your civilization”. Nords är motståndare till domesticering av människor i så hög grad att de inte ens har tamdjur, de föraktar flera av sina fienders sedvänjor just av detta skäl. Ruinerna av konsumtionssamhället betraktar de med avsmak, de kallar dessa ruiner ”MudCombs”. Vi får veta att under civilisationens blodiga fall strök det med en hel del ”moneylenders”. Nords har istället återfunnit sina förfäders tro, sannolikt redan innan katastrofen. De dyrkar Farseer, Thunderer och Frigia, talar om the Nightlands och Hel. Till Hels rike kommer de veka och de fega, till gudarna de tappra och starka. Lafonds skildring av denna nya hedendom är kraftfull och poetisk, han fångar något djupt nordiskt i stycken som följande:
Bear, rouse my bloodlust. Badger, keep stoked my fury. Raven, take word of these deeds to Farseer on his beaked Vulture Throne.
Huvudpersonerna är värdiga ättlingar till vikingar och bärsärkar. Den åldrade krigaren Nord, sårad men ännu fruktansvärd, förbereder sin sista strid genom att vända sig till Oden, ”Farseer, On your beaked Throne, See me now, Judge me a dog if i fail to feed your birds.” Oförglömlig är den mäktiga bärsärken Cull, ”MudSlayer of the Nords”, som gömmer sig i flera dagar i fiendens stinkande latrin och därefter likt en demon, drypande av skändligheter, vandrar in i deras läger och slaktar dem. Vi får veta att han en gång tagit sig in i en isbjörnshonas håla och lägrat henne, eftersom hans säd är för giftig för människokvinnor. Cull bär en yxa han har en nära relation till, kallad bland annat ”the Axe Who Knew” och ”the Axe Who Ate”. Psykologiskt mest intressant, och lättast för en modern läsare att identifiera sig med, är Fend. Fend är inte en fullvärdig Nordkrigare utan en föraktad Wuxx som ännu inte funnit sitt stridsraseri, vilket innebär att han har en möjlig utveckling framför sig som karaktär.
Lafonds berättelser om de sista Nords är oförglömliga och kraftfulla, genomsyrade av ett bistert mörker men också en beskrivning av en fascinerande krigar- och naturfolkskultur med nordiska och vissa indianska drag. När en av de sista Nordkrigarna möter sina hundratals fiender på den oförsonliga isen med stridsvrålet ”Nordeesh” torde varje läsare värd namnet få gåshud. Reverent Chandler är ett mästerverk. I Malediction Song får vi lära känna tidigare generationer av krigarfolket, liksom deras fienders ledare, de lika brutala kristna ”Papas”. Det är mästerlig skönlitteratur i sin egen rätt, Lafond är en författare väl värd en närmare bekantskap. Men berättelserna om de sista Nords är också av betydande metapolitiskt värde. Populärkulturen karaktäriseras idag av att det nordiska nedvärderas och marginaliseras, oavsett om det sedan handlar om blå ögon och blont hår, vår kultur eller våra förfäder. Den kännetecknas också av att nordisk manlighet på alla vis bekämpas och motarbetas. Berättelserna om de sista Nords kan liknas vid en litterär stridsyxa i hela denna anti-nordiska tendens ruttna skalle. Lafond valoriserar det nordiska och ger oss samtidigt en modern myt. Kopplingen mellan anti-civilisatorisk tendens, manlighet, hedendom, isen och det nordiska är effektiv metapolitik. För den ljummet liberale läsaren, ämnad för Hel, kommer Lafonds mästerverk vara lika obegripligt som obehagligt. Men för den rätte läsaren, oavsett om det är en samtida Nord eller en vän av ovanlig men genuin skaparkonst, är detta fantastisk litteratur. Serien om de sista Nords får fem dödsfåglar i betyg av fem möjliga.
Om skribenten: Joakim Andersen
