Det samtida Västerlandet har ett komplext förhållande till liberalismen, en relation som på många sätt för tankarna till den mellan det gamla Östblocket och socialismen. Detta på tre sätt. Realliberalismen respektive -socialismen skiljer sig en hel del från de ursprungliga teoretikernas visioner, fröna till urartningen står delvis att finna i bristerna i dessa visioner, och båda systemen togs över av byråkrater/ny klass. I öst gick detta snabbt, i väst har det varit en mer gradvis, smygande process.
Återvänder man till liberalismens grundare får man en inblick både i de på sikt ödesdigra bristerna och de intressanta och värdefulla inslagen. En givande bekantskap är då John Stuart Mill (1806-1873). Bristerna är uppenbara, att Mills utgångspunkt är en abstraherad individualism illustreras exempelvis när han talar om ”the accident of sex” och ”the accident of skin”, ras och kön är för Mill sekundära ”händelser” snarare än en del av de vi är. Hans historiesyn är linjär, ett stadium följer på ett annat på ett sätt som för tankarna till historiematerialismens mer primitiva uttryck. En bieffekt av detta är Mills hårdföra inställning till grupper i ”barbariets” stadium, för dessa ser han despotismen som nödvändig. Ett återkommande fenomen när man läser Mill är att principerna är farliga, men att hans nyanserade tillämpning döljer detta faktum. Så nyanserar han exempelvis sin utilitarism, egentligen en åskådning som öppnar fältet fritt för subjektiva tolkningar och leder till Nietzsches ”sista män”, med resonemang kring högre och lägre former av lycka (”it is better to be a human being dissatisfied than a pig satisfied”). Man kan notera att det är dessa tendenser till liberalkonservatism och -socialism som gör Mill spännande att läsa, men också att de döljer de mer problematiska inslagen.
Mill och frihetens förutsättningar
One person with a belief is a social power equal to ninety-nine who have only interests.
– Mill
Bland Mills värdefulla resonemang finner vi, vid sidan av försvaret av yttrandefriheten och tankarna kring den stationära ekonomin, hans insikter kring frihetens förutsättningar i Considerations on Representative Government. Boken innehåller som vanligt flera av Mills kärnfulla uttryck, bland annat kan man i dessa tider av ökande polarisering citera ”each side greatly exaggerates its own theory, out of opposition to the other.” Resonemangen kring nationalkaraktärer är bitvis roliga, bitvis träffsäkra. Mill skriver bland annat att ”the most envious of all mankind are the Orientals” (på hedervärd andraplats kommer enligt Mill vissa sydeuropéer). Han noterar också att vi ofta föredrar passivitet bland våra medmänniskor, ”a contented character is not a dangerous rival,” och att ”the natural tendency of representative government, as of modern civilisation, is towards collective mediocrity.”
Mill argumenterar för att den representativa demokratin är det bästa styresskicket, detta inte minst med utgångspunkt i en specifik antropologi som för tankarna till den grekiska stadsstaten. Att vara delaktig i styret är värdefull pedagogik, en praktik som gör oss till bättre människor (”advancement in intellect, in virtue, and in practical activity and efficiency”). En upplyst despot kan ha många goda sidor, men just denna delaktighet är inte möjlig i despotismen. Här finns det ett släktskap mellan Mill och bland andra Castodiadis och Marx, och en optimistisk inställning till människans potential.
Mill vänder sig dock mot tron att styrelseskick kan exporteras hur som helst. Hans historiesyn är linjär, och det frihetliga och delaktiga samhälle han ser som målet är inte möjligt att förverkliga på de lägre stadierna. Det krävs både vilja och förmåga. Alla folk har inte utvecklat denna förmåga, en del har kommit en bit på vägen och sedan fastnat i det ”orientaliska tillståndet”. För dessa folk är despotism eller främmande herravälde legitima former av undervisning (”despotism is a legitimate mode of government in dealing with barbarians, provided the end be their improvement”). Mill försvarar här alltså både kolonialism och en potentiellt farlig tro på ”the White Mans burden”.
Insikten att ett liberalt samhälle har flera förutsättningar är oavsett vilket värdefull. Den innebär att man inte hur som helst kan exportera västerländsk parlamentarism till folk som enligt Mills schema befinner sig i ”barbari”. Ett sådant folk kanske hyser en viss önskan att bli fritt, men saknar de egenskaper som krävs. Det kan exempelvis vara för våldsamt, Mill skriver: ”a rude people, though in some degree alive to the benefits of civilised society, may be unable to practise the forbearance which it demands: their passions may be too violent, or their personal pride too exacting, to forego private conflict, and leave to the laws the avenging of their real or supposed wrongs.” Här har vi bland annat frågan om klanlogik och hedersvåld. Den medborgerliga andan kan också saknas, då blir representativa institutioner bara redskap för gruppegoism. Om detta skriver Mill: ”again, representative institutions are of little value, and may be a mere instrument of tyranny or intrigue, when the generality of electors are not sufficiently interested in their own government to give their vote, or, if they vote at all, do not bestow their suffrages on public grounds, but sell them for money, or vote at the beck of some one who has control over them, or whom for private reasons they desire to propitiate. Popular election thus practised, instead of a security against misgovernment, is but an additional wheel in its machinery.” Detta är fallet i en del afrikanska länder, där den största stammen kontrollerar staten genom val.
Överhuvudtaget framstår Mills politiska ideal som något svåruppnåeligt, resultatet av en lång rad gynnsamma omständigheter som råkat sammanfalla i Europa. Det är då också något sårbart, något som riskeras om dessa omständigheter undermineras. Mill kombinerar sin linjära tro på framsteget med en stark misstanke om detta, misstanken att ”antiken hade rätt”. Det som vunnits kan förloras igen, ”we ought not to forget that there is an incessant and ever-flowing current of human affairs towards the worse, consisting of all the follies, all the vices, all the negligences, indolences, and supinenesses of mankind; which is only controlled, and kept from sweeping all before it, by the exertions which some persons constantly, and others by fits, put forth in the direction of good and worthy objects. It gives a very insufficient idea of the importance of the strivings which take place to improve and elevate human nature and life, to suppose that their chief value consists in the amount of actual improvement realised by their means, and that the consequence of their cessation would merely be that we should remain as we are. A very small diminution of those exertions would not only put a stop to improvement, but would turn the general tendency of things towards deterioration; which, once begun, would proceed with increasingly rapidity, and become more and more difficult to check, until it reached a state often seen in history.”
Mill är medveten om kopplingen mellan modernt samhälle och massans samhälle, och de faror det medför. I essän Civilization möter vi en Mill som förenar liberala tankar med mer civilisationskritiska. Bland annat noterar han att penningbegär är det som breder ut sig i det moderna samhället, ”thus it happens that in highly civilized countries, and particularly among ourselves, the energies of the middle classes are almost confined to money-getting, and those of the higher classes are nearly extinct.” Bekvämligheten leder också till oförmåga att kämpa och uthärda motgångar och smärta. Mill skriver: ”there has crept over the refined classes, over the whole class of gentlemen in England, moral effeminacy, an inaptitude for every kind of struggle. They shrink from all effort, from everything which is troublesome and disagreeable.” Mill för här tankarna till dekadensbegreppet.
Det finns här en inbyggd motsättning i den moderna demokratin. Mill menar att ett folk kan sakna den karaktär som krävs för att upprätthålla det fria samhället. Det kan bero på ”indolence, or carelessness, or cowardice, or want of public spirit” och en ovilja att kämpa för friheten. Denna vilja att kämpa tycks samtidigt vara något som undermineras av det moderna samhället. Mill tar upp faran i att det rena intresset ersätter den medborgerliga känslan. Här kan man också nämna hans analys av konflikten mellan mångkultur och frihet. Mills inställning är att om det är praktiskt möjligt ska nation och stat sammanfalla, ”this is merely saying that the question of government ought to be decided by the governed”. Mångetniska demokratier är något Mill ser som svårgenomförbart, ”free institutions are next to impossible in a country made up of different nationalities”. Den nödvändiga känslan av gemenskap kommer saknas. De olika nationerna kommer inte att uppleva politiken på samma sätt, inte heller kommer de att enas mot en dålig regering. ”Their mutual antipathies are generally much stronger than jealousy of the government” skriver Mill, något som ofta är korrekt även idag. Man kan fantisera om att det inte borde vara så, men så är det och det är det man får utgå från när man bedömer ”mångkulturens” för- och nackdelar. Detta förklarar varför demokratins fiender ofta är mångkulturens försvarare. Mill tar också upp att det i en mångetnisk stat är lättare att få soldater att skjuta på folket.
Sammantaget finner vi hos Mill en givande utgångspunkt vad gäller det fria samhället. Det har historiska och kulturella förutsättningar, som kan undermineras och försvinna. Oavsett om vi är utilitarister eller inte bör vi vara medvetna om detta, och undvika att bidra till att nödvändiga dygder undermineras. Detta gäller inte minst den i sammanhanget djupt skadliga massinvandringen, men det finns även andra tendenser som kan underminera den människotyp som är nödvändig för ett fritt samhälle. På så vis kan Mills resonemang ge både liberaler och andra argument för att försvara den svenska ”nationen” och kulturen. Att svenskarna trängs tillbaka bådar inte gott för demokratin.
Om skribenten: Joakim Andersen
