En oroväckande tendens idag är att yttrandefriheten är belägrad. Starka krafter försöker inskränka den, bland annat används lagen om hets mot folkgrupp för att tysta kritiker av etablissemanget. En värdefull bekantskap är då John Stuart Mill (1806-1873), en av liberalismens grundare. Mill är en fascinerande tänkare. Han företrädde tydligt flera av liberalismens mest problematiska sidor, som den linjära historiesynen, en materialistisk inställning till klass och separationen mellan ”individ” och samhällelig gemenskap. Hans utilitarism är också ett tveeggat svärd, principen om ”the greatest-happiness principle” kan användas för att argumentera för, och emot, snart sagt vad som helst. Bland annat förbud mot angrepp på kärnfamiljen, eftersom det på längre sikt leder till minskad lycka (så resonerade dock inte Mill). Som Jordan Peterson noterat är ”lycka” överskattat. Samtidigt framstår Mill som en mångfacetterad tänkare, ofta överlägsen vår tids liberaler. Hans tankar kring liberalismens historiska förutsättningar är fortsatt användbara, liksom distinktionen mellan civilisation och barbari. Mill var också medveten om att ett fritt samhälle försvåras om där lever flera olika nationer. Intressant är också Mills öppning åt vänster, och uppskattning av mer frivilliga former av socialism som Owens och Fouriers. Här för han tankarna till den kooperativa idétraditionen. Mills inställning till tillväxt och det som i den politiska ekonomin gavs namnet stationarity, alltså ett samhälle utan tillväxt, är också ett exempel på hans civilisationskritik. Här möter vi en Mill som ifrågasatte fokus på pengar, och lyfte fram sådant som värdet av avskildhet. Även hans funderingar kring effeminering och massans samhälle har värde, liksom insikterna kring maktdelningens betydelse.
Yttrandefriheten
But in political and philosophical theories, as well as in persons, success reveals faults and weaknesses that failure might have hidden from view.
– Mill
Mills resonemang kring yttrandefriheten i On Liberty tillhör hans mest givande. Han noterar, likt Carl Schmitt och Castoriadis, att i det demokratiska samhället anses det råda identitet mellan styrande och styrda. Detta betyder att många inte ser något hot i att staten inskränker friheterna, det är ju ändå ”folket” som är staten. Här anar man Mills moderna karaktär, om äldre samhällen skriver han att ”the rulers were seen as inevitably being antagonists of the people whom they ruled… the king of the vultures would be just as intent on preying on the flock as would any of the minor predators, the subjects had to be in a perpetual attitude of defence against his beak and claws. So the aim of patriots was to set limits to the power that the ruler should be allowed to have over the community; and this limitation was what they meant by ‘liberty’.” Här tar han, likt Wittfogel, upp betydelsen av maktdelning.
Mill ser dock faror för yttrandefriheten även i demokratier (kort sagt Schmitts konflikt mellan liberalism och demokrati). Han skriver: ”The will of the people in practice means the will of the most numerous or the most active part of the people.” Mills argument mot censur av olika slag är lika relevanta idag som när han skrev On Liberty. Han noterar att de idéer som förbjuds kan vara sanna, då går folk miste om möjligheten att byta felaktigheter mot sanning. Att detta, utilitaristiskt sett, är illa är uppenbart. Felaktigheter i världsbilden leder uppenbart till mindre lycka, för de leder till felaktig handling och politik. Tror man att massinvandring leder till tillväxt fast det egentligen inte är så så står man där med fattigpensionärer och kollapsad vård efter en tid. Sanningar kan tystas, ”History teems with instances of truth put down by persecution.” Men det kan också vara så att de förbjudna idéerna är felaktiga. Effekten av att förbjuda dem i så fall är att de riktiga idéernas företrädare förslappas och att idéerna går från att vara meningsfulla sanningar till att vara slentrianmässiga klyschor. Mill skriver: ”In fact, however, the absence of discussion leads men to forget not only the grounds for an opinion but too often also its meaning.” Detta ser vi i dagens Sverige, där många politiskt korrekta förlorat förmågan att argumentera för sina idéer. Resultatet är också mänskligt sett tragiskt, för det innebär att många håller tyst av rädsla. Mill skriver om detta: ”But the price paid for this sort of intellectual pacification is the sacrifice of the entire moral courage of the human mind… Who can calculate what the world loses in the multitude of promising intellects combined with timid characters — people who don’t dare to follow out any bold, vigorous, independent train of thought for fear that it will land them in something that might be thought irreligious or immoral?”
Han noterar också att oftast är det inte så att en idé är korrekt och en annan är falsk, vanligare är att de båda lägren ”share the truth between them, and the minority opinion is needed to provide the remainder of the truth, of which the publicly accepted doctrine captures only a part.” Här anar man Mills dialektiska sida.
Hans psykologi är också användbar. Mill konstaterar att vi inte till att börja med kan veta vad som är sant och vad som är falskt, det är mötet mellan idéer som kan leda fram till sanningen. Men den som förbjuder vissa idéer är förmäten, för den tror sig själv vara perfekt och sitta inne med hela sanningen. Mill talar här om ”the assumption of infallibility”. Han kontrar också vår tids påståenden om att ”yttrandefrihet är bra men det måste ju finnas gränser”. Dessa ”gränser” är idag bland annat den växande grupp yttranden som omfattas av lagen om ”hets mot folkgrupp”. Mot detta synsätt skriver Mill: ”It’s strange that men should admit the validity of the arguments for free discussion, but object to their being ‘pushed to an extreme’, not seeing that unless the reasons are good for an extreme case they aren’t good for any case.” Antingen har man yttrandefrihet, och då gäller det även ”extrema” åsikter och ”obehagliga” grupper, eller så har man inte yttrandefrihet.
Idag använder sig etablissemanget också av resonemang kring ”god ton”, där man genom selektiva urval av oanständigheter misstänkliggör sina kritiker. Mill noterar att sådana angrepp är just selektiva: ”As for what is commonly meant by ‘intemperate’ discussion, namely invective, sarcasm, personal insults, and the like: the denunciation of these weapons ·of debate· would deserve more sympathy if it were ever proposed to forbid them equally to both sides; but ·in practice· it is desired to restrain the use of them only against the prevailing opinion.”
Av betydande intresse är avslutningsvis Mills tankar om faran i att majoriteten kväver individer med ovanliga åsikter (med eller utan inslag av lagstiftning). Här är hans resonemang användbart bland annat för att se faran i att Youtube plockar bort diverse användare och andra uttryck för åsiktskorridorer:
Society can and does enforce its own commands; and if it issues wrong commands instead of right, or any commands on matters that it oughtn’t to meddle with at all, it practises a social tyranny that is more formidable than many kinds of political oppression. Although it isn’t usually upheld by such extreme penalties, it leaves fewer means of escape, penetrating much more deeply into the details of life and enslaving the soul itself. So protection against the tyranny of government isn’t enough; there needs to be protection also against the tyranny of prevailing opinion and feeling.
Sammantaget är hans resonemang kring yttrandefrihet, kostnaderna för censur, censurivrarnas psykologi och åsiktskorridorer fortfarande relevanta. Inte minst då etablissemanget ger läpparnas bekännelse till många liberala idéer, något som gör Mills liberala argument extra effektiva. Mill är också en bra utgångspunkt för den som vill dekonstruera den historiska liberalismen och skilja det som är givande från det som är skadligt.
Om skribenten: Joakim Andersen
