Lästips: All the Single Ladies

Aktuellt, Feminism, Ideologi, Inrikespolitik, Konservatism, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

Ett värdefullt perspektiv i den nordamerikanska alternativhögern är det socio-sexuella. Detta tas upp mer ingående i Ur ruinerna, men i korthet handlar det om att förstå hur samhället påverkas av sådant som relationen mellan män och kvinnor, interaktionen mellan alfa- och betamän, sexuellt marknadsvärde et cetera. Som med alla perspektiv fungerar det bäst om man tar det med en viss nypa salt, det är då ett värdefullt komplement till andra perspektiv som exempelvis utgår från klass, etniska relationer eller generationscykler.

Ett intressant exempel på det socio-sexuella perspektivets användbarhet är frågan om de vita singelkvinnorna. Två althögerskribenter som tagit upp denna fråga är Chateau Heartiste och Audacious Epigone (Heartiste har ett bitvis stötande språk, det får man leva med för hans analyser är givande). Vi vet att antalet singlar ökat i Västvärlden de senaste decennierna, i USA har exempelvis antalet ensamstående kvinnor ökat från 17% till 30% från mitten av 70-talet till början av 90-talet. Detta är en stor och växande grupp. Den avviker också politiskt. Vita singelkvinnor tycks vara den grupp som mest okritiskt påverkats av etablissemangets marknadsföring. Det märktes inte minst under presidentvalet i USA. Gruppen svarta kvinnor var inte särskilt Trumpvänlig, där röstade 6,5% på honom. Hela 71,6% av mormonerna röstade på Trump. Men börjar vi skärskåda de vita rösterna blir det intressant. Av gifta vita män röstade 61% på Trump, av gifta vita kvinnor hela 61,4%. 59% av vita singelmän röstade på Trump, men bland vita singelkvinnor handlade det bara om 39%. Denna avvikelse går igen vad gäller sådant som inställningen till Trumps invandringspolitik och ”Muren” mot Mexiko.

Detta är värdefullt att känna till. Motståndet mot Trump består i hög grad av icke-vita, HBTq-individer, och vita singelkvinnor. Något liknande är fallet i många europeiska länder, vita singelkvinnor är ovanligt mottagliga för etablisemangets och populärkulturens budskap. Vad kan det då bero på, och vad kan vi göra åt det? Utgår vi från ett socio-sexuellt perspektiv är det sannolikt att människor inte mår bra av att vara ensamma, man mår bättre av att ha en familj. Dejtingsystemet, med dess ömsesidiga förväntningar och normer, har dock brutit samman i stora delar av Västerlandet. Kvinnor får sina förväntningar förstörda av romantiska komedier och feminism, män av porr och feminism. En växande grupp människor lever ensamma, ofta mot sin vilja. Många män och kvinnor tror att det är önskvärt att traditionell manlighet och kvinnlighet överges, men detta förstör den polaritet som krävs för att skapa attraktion. Detta skapar besvikelse, sorg och bitterhet. I kombination med den officiella ideologin förstår vi varför män och kvinnor reagerar olika. Den officiella ideologin riktar sig nämligen, än så länge, mot vita män som huvudfiende, den fiende i schmittiansk mening mot vilken en allians av allt från kvinnor till svarta ska fylkas. Det finns tydliga tecken på att även vita kvinnor kommer inordnas i denna fiendegrupp, så att deras intresse av att stanna i ”regnbågsalliansen” gradvis blir allt mindre, men tills nyligen har det varit vita män som varit huvudfienden. Deras bitterhet och sorg riktas därför sällan mot andra vita män, av naturliga skäl. För gruppen vita singelkvinnor är det annorlunda, de uppmuntras av den officiella ideologin i alla dess kanaler att vända sig mot vita män, en hel del av dem har dessutom negativa erfarenheter av vita män. Gruppen gifta vita kvinnor har andra intressen att utgå från, de har en familj och barn att värna om, ofta också en positiv erfarenhet av en vit man (sin partner). Långtgående lojalitet till anti-vita projekt och ideologier är därför mer osannolikt för dem. Men gruppen vita singelkvinnor är i en annan situation, de är atomiserade och alienerade på ett annat vis.

Detta kan bemötas på olika sätt. På individnivå är det som man viktigt att man strävar efter att bli en intressant potentiell partner och förälder. Viktigt då är att man anammar ett mer traditionellt europeiskt manlighetsideal, man kan respektera kvinnors trygghet och frihet utan att vara omanlig eller feminist (mer praktiska frågor kan tas upp i kommentarsfältet, är det exempelvis mest troligt att man hittar en partner på en dejtingsida eller bland vännerna?). På det ideologiska planet är det viktigt att lyfta fram den växande konflikten i ”regnbågsalliansen”, vita kvinnor är snart inte välkomna där om de inte uppvisar långt gånget självförakt. Det finns tecken på att alltfler kvinnor, inklusive gamla feminister, börjar inse det. Även metapolitiskt och politiskt kan man tänka sig olika strategier. Man kan på olika vis valorisera svenska män, familjer och barn i populärkulturen. Man kan underlätta familjebildning genom politiska beslut. Man kan återanvända delar av 68-vänsterns kulturkritik, och rikta den mot den hedonistiska och undermänskliga ”nu-kultur” som framställer singellivet som något önskvärt. Det kvinnoförakt man ibland stöter på bland socio-sexuella tänkare är jag mer tveksam till, det leder lätt fel, men att sprida socio-sexuella perspektiv kan ibland vara användbart. Olika strategier är passande i olika situationer, den enskilde får själv hitta de som passar honom eller henne bäst.