Dominique Venner var en av centralgestalterna bakom den franska nya högern, han var bland annat med och grundade GRECE, Groupement de recherche et d’études pour la civilisation européenne, 1969. Venner hade då redan en gedigen bakgrund i den franska högern, han hade varit frivillig i Algeriet och suttit fängslad som medlem i OAS. När han frigetts 1962 skrev han manifestet Pour une critique positive, Till en positiv kritik. Han var senare med och grundade GRECE, och ägnade många år åt sin karriär som aktad historiker. 2013 sköt han sig själv i Notre Damekatedralen, i en symbolladdad protest mot amerikaniseringen av Europa, utbytet av hennes urbefolkningar och angreppen på familjen.

Venners tidiga manifest har jämförts med Lenins Vad bör göras, och är intressant både som ett stycke idéhistoria och som en strategisk analys. Venner och det som skulle komma att bli GRECE befann sig när det skrevs fortfarande i en nationalistisk politisk miljö, även om den metapolitiska analysen också kan urskiljas. Venners råd är i hög grad fortfarande relevanta, det tycks som om de brister han identifierade är återkommande från generation till generation.

Venner noterar att den nationella kampen präglas av ”handlingar av mod och tragiska misslyckanden”. Militanterna har kort sagt mod, men saknar ofta förmågan att använda det på det mest ändamålsenliga sättet. Deras världsbild ligger ofta nära den religiösa, där man utgår från att människor och/eller folket ska ”vakna”. Det är sådana brister Venner föresätter sig att åtgärda. Hans ansats är i hög grad metapolitisk och påminner om vänsterns. Det handlar om att utbilda kadrer av kvalitativa militanter, förklara varför Europa befinner sig i kris och vad som kan göras åt det. Venner vänder sig mot oförmågan att förstå krisens orsaker. På hans tid handlade det inte sällan om en naiv antikommunism, där man angrep ytliga fenomen som ”kommunismen” men missade dess orsaker bland annat i kapitalismen. Idag handlar det oftare om ett fokus på ”politisk korrekthet” och ovilja att gå djupare än så. Venner introducerar det i sammanhanget användbara begreppet régime, besläktat med vår tids etablissemang men med en analys även av dess intressen, dess ideologi och dess verkliga herrar. Det finns en koppling mellan regimens intressen och de ideologier den accepterar, något som även Sam Francis analyserat.

Nationalister på Venners tid var inte sällan konformister, och letade ständigt efter någon medlem av etablissemanget som sagt något hjälpligt klokt eller viftat med flaggan. Detta så att de kunde sluta upp bakom dessa och mentalt slippa bryta fullständigt med etablissemanget. Liknande borgerliga tendenser är utbredda idag. Venner tar också upp tendensen att samlas kring ledare och starka män, vilka sedan många gånger sviker och inte lämnar efter sig något annat än en massa besvikna och bittra individer. Högern, inte minst dess populistiska gren, har ofta varit häpnadsväckande dålig på att lämna efter sig ett arv av idéer och institutioner. Venner tar upp båda dessa områden, han tar upp behovet av en doktrin och en organisation.

Venner för fram behovet av en doktrin, av en analys och världsbild som kan motivera och samla motståndarna till regimen. Han jämför med relationen mellan Marx och Lenin, ”ingen revolutionär rörelse utan en revolutionär doktrin”. En sådan doktrin kan utgå från det nationalistiska arvet, Venner tar upp sådana inslag i detta arv som viril humanism, organisk ekonomi och Europa. En sådan doktrin kritiserar både liberalismen och marxismen men erbjuder också ett tilltalande alternativ.

Venner tar också upp behovet av organisering. Han tar upp sådant som att ”fem militanter är värda mer än femtio stollar”, behovet av disciplin och kontakt med folket. Strategin har flera ben, eller åtminstone tre. En del militanter bygger upp ”baser” i samhället, i olika sociala miljöer, andra bygger en politisk rörelse, åter andra infiltrerar staten inför den dag då man tagit makten och behöver experter och byråkrater. Venner varnar också för infantila politiska former, noterar att folket undviker män som framstår som farliga dårar. Han tar också upp behovet av att verka bland folket.

Sammantaget är det en värdefull analys. Man känner igen delar av den unge Venners tankar i GRECE-projektet, då främst vad gäller skapandet av en radikal doktrin. Venner talar om behovet för nationalister att ha ”en kollektiv Lenin”, GRECE har på många sätt varit det. Samtidigt har GRECE verkat metapolitiskt snarare än politiskt. Det finns dock flera grupper som med utgångspunkt i GRECE:s teori utvecklat en relativt framgångsrik politisk praktik, bland dem identitärerna i olika länder. Även Casa Pound är ett intressant fenomen när man tar upp frågan om ”baser” och hur de kan skapas, även om inflytandet från GRECE där inte varit fullt lika starkt.

Vi finner Venners manifest översatt till engelska här:
Arktos förlag

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.