Sverigedemokraterna har stadigt vuxit i opinionsmätningarna alltsedan de startades och i princip fördubblat sitt stöd vid varje val. Den senaste tiden har det av ledande partiföreträdare hävdats att denna ökning uteslutande beror på nuvarande partilednings förträfflighet och den ideologiska förändring partiet genomgått i och med antagandet av ”socialkonservatismen” som partiets ideologiska grund.
Den första fråga som dyker upp i huvudet vid sådana påståenden är naturligtvis: men varför växte partiet proportionellt lika mycket även innan den nuvarande partiledningen tog över rodret? Om det ökande väljarstödet enbart berodde på ovanstående anledningar, varför tog den fart många år innan den nuvarande ledningen ens blev medlemmar, och bra mycket tidigare än inkorporerandet av ”socialkonservatism” i principprogrammet?
Som jag ser det finns det två möjliga förklaringar till det.
Dels kan det vara så att svenska folkets kunskaper om olika politiska ideologier är väldigt omfattande och att gemene man under lång tid gått och väntat på ett parti som kallar sig just ”socialkonservativt”. Att just den ideologiska etiketten ”socialkonservatism” är så fast rotad i varje svensks politiska medvetande, att det undanröjt alla spärrar mot att rösta på ett parti som i media beskrivs som ”rasistiskt” och ”neofascistiskt”. Att gemene man vid blotta nämnandet av begreppet ”socialkonservatism” drömmande tänker tillbaka på Bismarcks sociala reformer, Disraelis stadiga ledning och Kjelléns geopolitiska teorier och tänker: Detta skall vi ha!
Detta kombinerat med Den Store Ledarens ståndaktiga undanglidningar och ryggböjlighet vid varje anklagelse om ”rasism” och ”neofascism”, kan alltså ha varit den trollformel som fått SD att växa.
Eller så har det väldigt lite med ovanstående att göra. Det ökande väljarstödet kan istället bero på att verkligheten förändrats, så att problemen med invandringen blivit allt mer uppenbara för gemene man. Som stöd för det senare antagandet kan man framhålla att SD stadigt har vuxit i takt med att massinvandringen tillåtits fortgå, och rentav ökat, på grund av att de flesta väljare i själva verket velat ha minskad invandring under samma period. Om den teorin stämmer, hade SD i stort sett kunnat ha en säck potatis som partiledare och ändå vuxit, så länge den säcken inte sagt saker på ett sätt som kan verka stötande för gemene man.
För här kommer en springande punkt, även i de strider vi ser i nuvarande SD: att säga saker på ett smakligt och icke-stötande sätt är inte detsamma som att tona ner eller ändra innehållet. Den nuvarande ledningen försöker, som en del av striden, låta påskina att deras (framtida) utmanare skulle vilja återgå till ett språkbruk som gemene man inte är beredd att ta till sig, för att själva kunna driva igenom en förändring av politikens innehåll. Då de flesta av SD:s gräsrötter verkar ha väldigt svårt att skilja på form och innehåll, verkar det tyvärr som att partiledningen kommer att lyckas med sina föresatser.
Det SD:s ledning nu uppenbart vill göra, är att ändra innehållet (ta till sig ”antirasisternas” retorik, bli ”MASSinvandringskritiker” istället för ”invandringskritiker” etc.), samtidigt som man skruvar upp tonläget och antar ett mer konfrontativt språk. Se t.ex. Karlsson vid presskonferensen inför budgetomröstningen. Det var länge sedan man såg en SD-företrädare sätta ner foten och utmana sina politiska motståndare så konfrontativt innan Karlssons framträdande. Sannolikt är detta en uttänkt taktik: att skruva upp tonläget och låta ”skarpare”, för att kunna ”späda ut” det politiska innehållet. Taktiken är varken ny eller okänd men ofta väldigt effektiv.
Detta görs samtidigt som allt fler blir allt mer kritiska till den förda invandringspolitiken. Varför, kan man fråga sig? Om opinionen går i den riktning som man egentligen borde vilja, om man ser att fler börjar anta ens verklighetsbild och ens politiska ståndpunkter så borde man väl flytta fram de politiska positionerna? Då borde det väl vara läge att lyfta frågor som tidigare inte gått att lyfta? Borde man inte behålla en ”mjuk” retorik och flytta positionerna innehållsmässigt?
I dagsläget skulle det kunna handla om att lyfta fram det faktum att Somalias och Iraks regering gång på gång ber att få tillbaka sina medborgare. Sd skulle kunna lyfta fram hur omänskligt det är att vi kidnappar människor här, när vi skulle kunna hjälpa dem att återvända till sin hembygd för att återuppbygga sitt land. Göra en travestering på Per-Albin Hanssons devis ”Sverige åt svenskarna, svenskarna åt Sverige” för Iraks/Somalias räkning. Naturligtvis skulle det ylas om ”rasism” i Sverige, som ganska lätt kan bemötas med frågan: ”Är verkligen Iraks och Somalias regeringar rasistiska som vill ha tillbaka sina medborgare?”
Detta om man verkligen ser som sitt uppdrag att driva en viss politik. Det tragiska är, att SD:s partiledning inte längre tycks se det som sitt uppdrag att driva politik, utan enbart att växa storleksmässigt, vilket den senaste tiden tydligt visat. SD tycks ha gått från att ha varit ett parti för idealister, till ett parti för försörjning av sina företrädare, precis som de andra riksdagspartierna. Det man vill bort ifrån är anklagelser om ”rasism”, för att de gör bedömningen att det gör det svårare för partiet att växa, inte för att det försvårar för SD att påverka politiken.
Men underlättar detta verkligen partiets tillväxt? I ett kort perspektiv kan det säkert vara så. Att kasta ut folk med buller och bång, samtidigt som man anklagar de man kastar ut för “rasism” och “neofascism” kan säkert få någon osäker väljare att tippa över till SD:s sida. Det kan säkert göra vardagen lite mer behaglig för vissa av SD:s företrädare. Om det det är klokt i ett långsiktigt perspektiv är dock betydligt mer osäkert. Vi ser hur det politiska landskapet håller på att förskjutas och hur vissa borgerliga partier börjar förbereda förändringar i sina positioner, för att kunna anta en mer kritisk hållning i invandringsfrågan. Inom en inte alltför avlägsen framtid bör ett eller flera borgerliga partier kunna ha antagit en linje som är snarlik den SD företräder för dagen. Vad finns det då för anledning att längre stödja SD, för de som lämnat ett borgerligt parti? Varför riskera social stigmatisering för ett parti, när man kan få samma politik, utan stigmatisering, i ett annat? Det rationella svaret är naturligtvis att det inte finns några sådana skäl. Om de politiska skiljelinjerna suddas ut så väljer man det enklaste alternativet.
Det politiska spelet är som en dragkamp, och i en politisk dragkamp ska man åsiktsmässigt hålla avståndet till motståndaren. För varje steg som en politisk motståndare tar för att närma sig en, så ska man ta ett steg åt det håll man själv vill att politiken skall gå. En sådan förflyttning beror nämligen på att motståndarna också förstått att det är åt det hållet väljarna går. Just nu så går istället SD sina politiska motståndare till mötes, vilket gör att de sistnämnda kan ”samla ihop repet” och vinna dragkampen. Sverigedemokraternas partiledning borde genast sluta med detta, och ta sitt mandat på större allvar. Det är de skyldiga oss väljare.
Lämna ett svar