J.R.R. Tolkien var en av 1900-talets, och min barndoms, viktigaste författare. Med verk som Hobbiten och Sagan om ringen skapade han en rik myt för vår tid, väl förankrad i hans kristna tro och djupa kunskaper om nordeuropeisk historia och karaktär. Tolkiens verk kom att läsas flitigt av 70-talets blomsterbarn och lika flitigt av högerradikaler och traditionalister idag, där finns en värdefull civilisationskritik inte minst i spelet mellan polerna Fylke och Saruman. Där Fylke är det goda, organiska samhället representerar Saruman en vilja till makt och industrialisering som inte skyr några medel (Ludvig Klages skulle kallat det Seele och Geist). Han skövlar exempelvis enternas hem, något som slår tillbaka på honom själv. Det avslutande skeendet, Fylke rensas, där Saruman i spetsen för en grupp banditer och vilseledda hobbitar tagit över Fylke och börjat förstöra det, är en av sagans mest betydelsefulla delar. Frodo och hans vänner återvänder hem från det stora kriget, bara för att finna att onda krafter tagit över hemmet och måste besegras och fördrivas.
Som skapare av en komplex och detaljerad sagovärld, komplett med intrikata språk, historia, folkslag och mytologi, ingår Tolkien i en celeber skara. Vid sidan av hans Midgård kan Tékumel och Glorantha nämnas. Det finns i sådana projekt ofta en antimodern aspekt, de värden som hotas eller rentav saknas i den moderna världen ges en tillflykt i en sagovärld. En sagovärld dit människor kan retirera från den moderna världen, och finna kraft, inspiration och förebilder för den kamp de sedan måste föra när de återvänder till ”verkligheten”. En sagovärld som också kan utforskas av den uppväxande generationen, och sedan finnas med dem under hela livet. Denna aspekt är särskilt tydlig hos just Tolkien, det är en komplex sagovärld men det är också en myt som genomsyras av kampen mot det onda.
Beren och Luthien
Som skapare av en komplex värld lämnade Tolkien efter sig ett överväldigande material av halvfärdiga manuskript, olika versioner av samma historier och liknande. Det föll på hans son Christopher Tolkien att bringa ordning i detta, och att ge ut delar av det för faderns många hängivna läsare. Vi har tidigare skrivit om Húrins barn, den drygt 90 år gamle Christopher har nu gett ut Beren and Luthien. Det är en av de sagor som låg Tolkien varmt om hjärtat, titelns kärlekspar hade en koppling till hans eget äktenskap med Edith Tolkien. Hustrun var inspirationen för alvprinsessan Luthien, och på paret Tolkiens gravstenar står också namnen Beren och Luthien. Det är ett vackert uttryck för en närmast hövisk, djupt nordeuropeisk, kärlek.
Beren och Luthien utspelar sig långt innan händelserna i Hobbiten och Sagan om ringen, i det Beleriand som sedan slukades av vågorna. Gudarna, valar, spelade då en mer aktiv roll i världen, och bland dem hade den fallne valan, Melkor eller Morgoth, skapat sitt rike bland de dödliga. Med orcher, fallna människor, balroger, drakar, vampyrer och andra styggelser spred han skräck bland människor och alver. Innan han lämnat de andra valar hade han stulit de undersköna och kraftfulla ädelstenar som kallades silmarillerna, skapade av noldoralvernas kung Finwë. Melkor hade dräpt noldokungen och tagit silmarillerna, och noldor svor förblindade av vrede och hämndbegär en ed att återta dem till vilket pris som helst. Detta är ett av de drivande momenten i sagorna om kampen mot Morgoth, där noldors strävan efter hämnd och efter silmarillerna spelar en viktig roll. Det är också psykologiskt övertygande skildrat, noldor är komplexa.
Människokrigaren Beren förälskar sig i alvprinsessan Luthien när han sett henne dansa, men när han sedan ber om hennes hand avfärdar hennes far alvfursten Thingol honom genom att säga att han i så fall får ge honom en silmarill. Underförstått är att detta är omöjligt, men Beren och Luthien försöker ändå. I Christophers bok får man följa både deras jakt på en silmarill, och de olika versioner som Tolkien skrev under åren. Att följa dessa versioner påminner om att följa hur en berättelse förändras över generationerna i folkloren. I en tidig version är Beren en alv, i en annan tidig version stöter de på en demon som tagit katthamn och leder demoniska katter. Denne Tevildo försvinner sedan helt från sagan, och ersätts av Sauron, på den tiden bara en av Morgoths underlydande. Gradvis finner dock sagan den slutgiltiga, och mytiskt mest passande, formen.
Den slutliga versionen är en myt. Där finns inslag som Berens fångenskap hos Saurons varulvar, Luthiens dans i Morgoths hov, svekfulla noldoprinsar, förgörande vargar och kärlek som betvingar döden själv. Där finns också minnesvärda karaktärer och gestalter. Beren är en duglig krigare och en företrädare för det ridderliga mansideal som var Tolkiens och våra förfäders, men Luthien är också en mycket modig och kapabel karaktär. Det är hon som genom sin trollkonst får själve Morgoth och hans hov att falla i sömn. Det är hon som genom sina tårar bevekar Mandos, dödens vala, och likt Orfeus återför Beren till de levande (till priset av sin egen odödlighet). Mycket minnesvärd är också varghunden Huan, ursprungligen en av valars jakthundar och som sådan både intelligent och mäktig i strid. Han bär på en närmast keltisk geas, där han vet att han kommer falla i strid med den mäktigaste av vargar. Han kan tala tre gånger under sitt liv. Huan är en intressant karaktär, när skeendet inleds lever han med noldoprinsar men deras svekfullhet gör att han ställer sig på Luthiens och Berens sida. Något som också kommer att kosta honom livet, men han har då både besegrat Sauron i varulvshamn och hjälpt sina mänskliga vänner. Relationen mellan nordbo och hund är vid sidan av den romantiska kärlek Tolkien också skildrar en av de saker som utmärker oss, och den återkommer i historien om den trogne Huan.
Återkommande hos Tolkien är teman och inslag från nordeuropeisk mytologi. Tanken är att det som skildras i Silmarillion och Sagan om ringen ägt rum i vår egen värld, fast långt före vår tid. Det finns då en logik i att vissa händelser kan ha gett ekon in i våra myter. Beren och Luthien är inget undantag. Där finns den fruktansvärda vargen Carcharas, uppfödd på människokött. Relationen mellan honom och Beren har vissa likheter med den mellan Fenris och Tyr, den kostar i varje fall Beren hans arm och senare hans liv. Svärd och ringar har även här betydelse, liksom för våra förfäder. Likheten med Orfeus har redan nämnts. Mot slutet av historien om Beren och Luthien påminns vi om draken Fafner och hans förbannade skatt, likheterna kan göras fler. Tolkien binder också samman händelserna i sagan med senare händelser, bland annat Gondolins fall och Eärendil.
En intressant aspekt av Beren och Luthien är annars den poetiska dimensionen. Detta är något som idag nästan helt fallit bort, men för inte så länge sedan var det vanligt att män både skrev och läste dikter, inte sällan i grupp. Tolkien berättar bitvis sin myt i diktform, och påminner oss på så vis om hur suggestiv och kraftfull den kan vara. Det är mod, manlig vänskap och lojalitet in i döden, mörka skogar och ond bråd död, allt lakoniskt och kärnfullt skildrat, det är kärlek, sorg och skönhet likaså. Man kan misstänka att en viktig dimension av den mänskliga erfarenheten och av vårt indo-europeiska arv försvunnit med dikten. Så skildrar Tolkien den unge Berens reaktion på förlusten av sin far:
”I will avenge. Yea, though my fate
should lead at last to Angband’s gate.”
And then he turned, and did not weep:
too dark his heart, the wound to deep.
Out into night, as cold as stone,
loveless, friendless, he strode alone.
Sammantaget är Beren and Luthien fängslande läsning, inte minst för den som redan uppskattar Tolkiens sagoskatt. Det är en modern myt, samtidigt som den förmedlar Tolkiens kristna tro och kärlek till våra förfäders myter och världsbild (i likhet med både danska och svenska göticister uteslöt det ena inte det andra för honom). Det är episkt, ödesmättat och spännande, och samtidigt intelligent och intressant. Boken pryds också av Alan Lees fantastiska bilder.
Om skribenten: Joakim Andersen
