Skönheten och odjuret är en animerad Disneyfilm från 1991, det är en av många Disneyfilmer som bygger på sagor och som sådan är den varken bättre eller sämre än de flesta andra. Den saknar tack vare sin ålder det inslag av medveten degeneration som ibland kallas poz, och kan utan problem visas för barn. Av oklar anledning gjordes en version med skådespelare 2017, gissningsvis för att Disney och Hollywood numera har problem med kreativiteten. Den nya filmen har Emma Watson och Dan Stevens i huvudrollerna. Den innehåller också politiskt korrekta inslag som svarta statister och en synnerligen snabbt överstökad homosexuell incident. Om detta kan man säga att det är för lite för att göra BLM- och LGBT-lobbyerna nöjda och för mycket för att reta den kristna publiken. Man frågar sig alltså osökt varför. Handlingen torde vara välkänd, en ung kvinna hamnar i fångenskap hos ett bestialiskt odjur för att hjälpa sin far, men upptäcker gradvis att skenet kan bedra. Odjuret i sin tur är en prins som på grund av brister i karaktären förbannats av en fe, och sedan fastnat i ett djuriskt och melankoliskt beteende. Det är kort sagt lägre aspekter av det manliga som står i centrum. Ur ett mer arketypiskt och mytiskt perspektiv är det hela oväntat intressant, och trots att handlingen nästan helt följer den animerade filmen från 1991 gäller detta den nya filmen i högre grad än förlagan.
Inte minst är filmen estetiskt intressant. Odjurets slott är beläget bortom isvidder vaktade av vita vargar, ett hyperboriskt inslag kopplat både till myt, regalitet och drömvärld. Jung, Assagioli med flera psykologer beskrev det mänskliga psyket som jämförbart med en byggnad, med både källare och vindsvåning. Detta blir närmast övertydligt i filmen, odjurets sönderfallande och frusna palats är snart sagt identiskt med hans skadade psyke. Betraktat på så vis är det en film om skadad manlighet som genom kärlek återfinner sin balans. Kopplingen mellan melankoli och lykantropi i europeisk folkpsykologi går vi här inte närmare in på.
Men en lika intressant tolkning är att se filmen som en variant på konungens återkomst. Odjuret är egentligen en furste, men hans oförmåga har gjort honom till ett odjur och förpassat palatset och den regala aspekten bort från den vanliga, avförtrollade världen. Av riket har samtidigt blivit en stat, i filmen dominerat av den starke men primitive Gaston. De värden som mytiskt förknippas med aristokratin, som skönhet och lärdom, har också förvisats från samhället. Detta blir särskilt talande då den ursprungliga versionen av berättelsen skrevs innan 1789, då den kungliga aspektens företrädare började visa prov på oförmåga. Berättelsens historia sedan dess är intressant, då det alltså inte ursprungligen är en myt. Den första versionen innehöll flera mytiskt sett onödiga inslag, och först gradvis har den genom flera tolkningar hamnat närmare en arketypisk berättelse. Under denna process har samtidigt klassiskt indo-europeiska element blivit mer framträdande, jämförelser har gjorts med Psyche och Cupid liksom med indiska Kvinnan som äktade en orm. Som exempel på hur det kollektiva omedvetna kan verka genom ”trial and error” under loppet av några sekel är det fascinerande. Det onödiga skalas bort, det arketypiska förstärks, och de versioner där detta görs bäst är de versioner som vinner spridning och sedan påverkar nya tolkningar.
Sammantaget är detta alltså inte en film den heterosexuelle mannen ser utan sällskap av partner eller barn, i sådant sällskap är det däremot en intressant tolkning av betydligt äldre arketyper och myt. Filmen i sig är inget utöver det vanliga, handlingen följer den tecknade förlagan så troget att man återigen frågar sig varför den alls gjorts. Det intressanta är istället estetiken, som mer eller mindre omedvetet alltså hamnat nära det mer arketypiska. Det gotiska, det regala och det hyperboriska hanteras oväntat väl. Det som åstadkommits omedvetet kan dock göras bättre om det görs medvetet, något som lovar gott för en framtida filmproduktion i ett normaliserat Europa som återfunnit sina rötter och myter.
Om skribenten: Joakim Andersen
