Svensk ”vänster” importerar förr eller senare, oftast förr, det mesta av det tankegods som uppstår i amerikansk universitetsmiljö. Här hittar vi sådana mer eller mindre lyckade översättningar som ”rasifierade kroppar”, ”säkra rum” och ”mikroaggressioner”. Något som än så länge främst märks av i avgränsade miljöer i Sverige men snart kan antas få vidare spridning även här är fokus på ”vithet” och ”vita privilegier”. Det finns en betydande akademisk miljö i USA med fokus på kritiska studier av ”vithet”. Vanligt förekommande är föreställningen att ”vithet” är en social konstruktion som kan och bör dekonstrueras eftersom den bidrar till flera former av förtryck och ojämlikhet. I praktiken kopplas sedan teorierna ofta till en mot vita fientlig retorik och sensibilitet. Man stöter på internet snabbt på amerikanska radikaler som kan påstå saker som att vita kvinnor inte kan bli våldtagna eftersom de har ”white privilege” eller att de ser fram mot en värld utan vita. Hatet är tydligt och uppenbart och inte alldeles uppmuntrande givet den demografiska förskjutningen i de vitas hemländer. Det är aldrig roligt att bli minoritet men ännu mindre roligt om man dessutom är hatad. Eric Zemmour har påpekat att vänstern jobbar enligt de tre D:na, derision, deconstruction och destruction, var gruppen vita befinner sig i processen får var och en själv bedöma. Zemmours insikt är i varje fall att det slutar inte med dekonstruering, vilket gör de kritiska vithetsstudierna tämligen osympatiska.
Peggy McIntosh och ryggsäcken av privilegier
As a white person, I realized I had been taught about racism as something that puts others at a disadvantage, but had been taught not to see one of its corollary aspects, white privilege, which puts me at an advantage.
– McIntosh
Idag ska vi emellertid bekanta oss mer med teorin än med praktiken, då inte minst teorins många brister men också det som kan vara av värde. En central text i sammanhanget är Peggy McIntosh White Privilege – Unpacking the Invisible Knapsack från 1989. Det som tidigt slår en när man läser den är att detta inte är vetenskap, McIntosh kommer istället med en serie påståenden som antas vara självklara för läsaren. Exempelvis att hon som vit aldrig blir ”asked to speak for all the people of my racial group.” Mig veterligen finns det inga undersökningar om hur vanligt det är att svarta respektive vita hamnar i den situationen, detsamma gäller flera av hennes påståenden.
Samtidigt finns det frön till insikter i hennes text. Bland annat vänder hon sig mot den liberala synen på rasrelationer, där man ser människor som ”individer”. McIntosh påminner oss om att så enkelt är det aldrig, även om du kanske vill vara en ”individ” ingår du i både grupper och strukturer som kan gynna eller missgynna dig och dina handlingar påverkar dessa grupper och strukturer i sin tur. Problemet hos McIntosh är att hon har ett binärt perspektiv, med förtryckare och förtryckta, snarare än ett komplext, kontextuellt perspektiv, där samma grupp kan vara gynnad eller missgynnad i olika situationer. Svenskar är exempelvis gynnade ekonomiskt genom att de ofta arbetar och äger resurser, men frukterna av detta arbete transfereras till andra grupper och svenskar utsätts för fler brott av dessa än vice versa. Vem är då ”priviligierad”, är begreppet ens användbart för att förstå komplexa samhällen där olika grupper kan vara exempelvis politiskt gynnade men ekonomiskt och kulturellt missgynnade?
Av intresse är också McIntosh diskussion om relationen mellan vithet och universalism. Alain de Benoist har sagt att liberal antirasism inte kan hantera de högst verkliga olikheterna mellan människor, kulturella och andra, utan vill reducera ”den andre” till ”den likadane” (kort sagt till ännu en liberal). McIntosh är inne på liknande tankegångar och skriver:
…whites are taught to think of their lives as morally neutral, normative, and average, and also ideal, so that when we work to benefit others, this is seen as work that will allow ”them” to be more like ”us”.
Dras de logiska slutsatserna av detta fallerar hennes idébygge, kan dock tilläggas, för då handlar skillnader i framgång mellan grupper ibland snarare om skillnaderna i kultur med mera än ”förtryck” eller ”privilegier”. Lösningen är då att imitera de framgångsrika kulturerna snarare än att kritisera dem (även om det förvisso givet skillnaderna kanske är omöjligt att imitera och enklare att verka genom kritik och skapande av skuldkänslor). Men åter till McIntosh och de vita privilegierna.
McIntosh var feminist och hade kommit fram till att många män som var positiva till kvinnors rättigheter samtidigt vägrade inse att de själva var orättvist gynnade som följd av kvinnors underordning. Hon tillämpade samma synsätt på vitas relation till svarta, och letade efter orättvisa fördelar man som vit hade gentemot svarta i USA. Hon listade sedan några av dem. Dessa är ofta förvånansvärt banala, många av dem kopplas till det faktum att det i USA fanns fler vita än svarta vid tidpunkten. McIntosh såg alltså vita som priviligierade för att de var en majoritet. Bland annat skriver hon om exempel på vita privilegier:
I can, if I wish, arrange to be in the company of people of my race most of the time.
I can turn on the television or open to the front page of the paper and see people of my race widely represented.
Av detta drar vi, i ärlighetens namn, slutsatsen att varje gång vi som vita svenskar befinner oss i minoritet måste vi se det som ett förtryck. Att omge sig med människor som liknar en själv är uppenbarligen något legitimt och positivt, i varje fall för icke-vita. Detta är för övrigt ett nollsummespel, givet att segregering enligt liberaler är fel kan inte alla vara i majoritet samtidigt. Lösningen på det privilegium McIntosh identifierat kan kort sagt enbart vara massinvandring och folkutbyte. Något hon implicit menar kommer försämra vitas livskvalitet.
Andra privilegier har att göra med stereotyper, exempelvis att vita mer sällan snattar i butiker. McIntosh går inte in i någon diskussion om huruvida dessa bygger på verkligheten eller på fria fantasier. Om de skulle bygga på människors/butikspersonals iakttagelser av verkligheten är det tveksamt om de kan kallas privilegier.
Åter andra privilegier bygger på att vår civilisation skapats av vita människor, och att de därför dyker upp mer frekvent i historieböckerna. Det hela är alltså fortfarande tämligen banala iakttagelser från McIntosh sida, liksom en veritabel fixering vid hudfärg. Som svart antas man inte kunna identifiera sig med vita. Andra påstådda privilegier torde för den samtida läsaren framstå som rena hån. Bland annat skriver McIntosh att:
Whiteness protected me from many kinds of hostility, distress, and violence, which I was being subtly trained to visit, in turn, upon people of color.
I can arrange to protect my children most of the time from people who might not like them.
Efter den våg av våldtäkter, mord, terrordåd, åldringsrån med mera som riktas mot just vita är detta väldigt svårt att ta på allvar. Det var det egentligen även när hon skrev artikeln, redan då var vita utsatta för betydligt mer verkligt våld från svarta än motsatsen. Här har vi återigen att göra med McIntosh självklarheter eller förförståelse. Hon ”vet” redan från början att vita är priviligierade och väljer att inte se exempel på motsatsen annat än som anomalier. Detta har i sin tur att göra med sentiment, hon skriver inledningsvis om de erfarenheter som lett fram till artikeln:
I began to understand why we are justly seen as oppressive, even when we don’t see ourselves that way.
Som både Nietzsche och Freud antyder är det alltså av värde att undersöka vilka sentiment som ligger bakom olika ideologier och teorier. Sentiment, teori och praktik hänger samman, oavsett vårt försök i texten ovan går det egentligen inte att förstå en av dem isolerat. ”Vithetskritikerna” drivs inte av strävan efter rättvisa, de drivs av andra känslor (ofta etniskt eller rasligt ressentiment). De kommer därför heller aldrig att bli ”nöjda”. Sammantaget finner vi att teorin om ”vithet” och ”vita privilegier” är selektiv, ovetenskaplig och riktad mot vita. Det skadar inte att bekanta sig något med den, för den har redan nått Sverige och kommer snart att börja märkas. Några möjliga motargument skisseras i texten ovan, men utvecklas med fördel vidare av läsaren.
Om skribenten: Joakim Andersen
