De senaste decennierna har vi tvingats bevittna en närmast trotsig vilja att bryta med den svenska historien, vad gäller allt från kultur och religion till demografi och språk. Men samtidigt märker man hos människor ofta en nyfikenhet på och en vilja att återknyta till det egna arvet. Denna vilja kommer inte att bli svagare framöver.
För den som intresserar sig för våra rötter är Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889) en guldgruva. Hyltén-Cavallius var en tid diplomat, men det är som folklivsforskare han blivit odödlig. Bland annat var han med och grundade Svenska fornminnesföreningen, liksom Smålands museum. Mest känd är han förmodligen för Wärend och Wirdarne, en studie med utgångspunkt i ett av de ”små länder” som utgör Småland, det historiska Värend, och hennes invånare, de stolta virdarna. I Värend fortlevde ännu uråldriga seder och bruk, och Hyltén-Cavallius kunde identifiera mycket av det ”gammalsvenska”. Det är en guldgruva för envar som intresserar sig för denna gammalsvenska aspekt, han menar också att den format den nya svensken på många sätt.
Våra förfäder, ehuru okonstlade barn af naturen, voro nemligen inga råa barbarer. Tvärtom vittna alla spår, att de voro ett andeligen begåfvadt folk, med sinne för hvad som är stort i tanke och handling. Detta folk är då väl värdt att studeras i de minnen, som det lemnat i arf åt efterkommande. Ty det är i vårdandet af vårt nationela arf, som vi hafva att söka fäderneslandets framtid.
– Hyltén-Cavallius
Hyltén-Cavallius tar upp sådant som bostäder, övernaturliga väsen, den ännu levande tron på Oden och Gofar, folkseder, djurliv och mycket annat. Den indo-europeiska tron på eldens kultiska kraft är här ännu stark, liksom heliga träd och källor. Vi får ta del av Odens vilda jakt, människor som ännu höll Torsdagen helig och andra som undvek järn. Hyltén-Cavallius tar upp den gammalsvenska skogsgången, men den kommer vi återkomma till framöver. Han beskriver spännande väsen som glo-son, gasten, nattramnen, trollharen och elfva-oxen. Likaså tar han upp hur denna äldre mytiska världsbild hade en poetisk logik. Det är kort sagt högintressant läsning, man kan bland annat tänka sig att fantasyförfattare kan ha stort utbyte av Wärend och Wirdarne.
Språket, ätten och traditionen
Intressant är hur vårt språk formats av denna gammalsvenska världsbild, och hur många ord ännu bär på den. Det gäller allt från ord som målskytte, skallgång och gasta till elände, feg, aning och vårdslös. Enligt Ludwig Klages bär folkspråket på betydande visdom, något liknande är här fallet. Det är dessutom ett spännande område, som skänker vårt modersmål en djupare dimension.
Hyltén-Cavallius tar också upp hur ätten var betydelsefull för våra förfäder. Vissa ätter ansågs härstamma från jättar, eller ”kämpar”, och kunde vara mycket stolta över detta. Sådan stolthet kände virdarna som helhet. Andra ätter ansågs härstamma från trollen, eller sågs rentav som direkt orena (som rackarna), dessa var hänvisade till att gifta sig med sina egna. En del ätter hade egna religiösa traditioner. Synsättet kan förefalla den moderna svensken främmande, men man kan fråga sig om vi inte rört oss för långt åt motsatt håll.
Intressant är också hur snarlik den gammalsvenska världsbild Hyltén-Cavallius beskriver är den äldre indo-europeiska. Naturen är närmast besjälad, med mängder av väsen. En del djur är kraftfulla och fruktade nog att undvikas. Eldens kraft är densamma som i en äldre indo-europeisk era, de heliga träden respekteras eller fruktas ännu på 1800-talet. Synen på de döda, och i synnerhet de osaliga döda, är också snarlik.
Vi kommer framöver att ta upp några aspekter av detta ”gammalsvenska”, inledningsvis skogsgången och Hyltén-Cavallius syn på jättar och troll.
Wärend och Wirdarne hittar vi här:
Om skribenten: Joakim Andersen
