”Politiken är nedströms från kulturen” noterade Andrew Breitbart, politiska segrar som inte åtföljs av kulturell dominans riskerar att bli kortvariga. Detta har historiskt varit ett problem för populistiska rörelser, oavsett om vi syftar på Ny Demokrati eller Sverigedemokraterna. 68-vänstern visade sig i jämförelse mycket effektiv vad gällde att skapa en motkultur och sprida den. Detta är ett orosmoment vad gäller utvecklingen i USA, där motståndet mot Donald Trump är tämligen kompakt både bland musiker och i Hollywood. En del av undantagen, som Clint Eastwood, är så gamla att deras dagar i praktiken är räknade. Men det finns också yngre undantag. Här kan särskilt nämnas Ted Nugent och Kid Rock, vilka träffat Trump ihop med Sarah Palin. De har båda uttryckt politiska ambitioner och kan mycket väl vara nästa generation av trumpister (och efter dem kommer vargarna…).

Kid Rock
Rap-rock was what people wanted at the time, and they still love those songs at shows. But it turned into a lot of bullshit and it turned out to be pretty gay … If someone says you can’t say ’gay’ like that you tell them to go fuck themselves.
– Kid Rock

Kid Rock är en framgångsrik amerikansk musiker som blandat rap och rock. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i hans musik, den är aningen pompös. Estetiken har däremot intressanta inslag, som gör att hans stöd för Trump blir begripligt. ”Trumpismen” är en del av en global våg av populism, av ”vanliga människors” revolt mot både globalism och den politiskt korrekta ”nya klassen” (revolten har kort sagt både ekonomiska, politiska och kulturella aspekter, som Sam Francis skulle påpekat). Kid Rock har aldrig varit populär bland vänner av finkultur, hans musik och estetik är på gott och ont väldigt folklig och väldigt amerikansk. Amerikansk kultur kan vara betydligt mer expressiv och narcissistisk än sin europeiska motsvarighet (om detta sedan beror på att amerikansk kultur fascinerats av sina mest primitiva folkgrupper eller om det handlar om aspekter av sydstatsaristokratins kultur som anammats av både vita och svarta fattiga överlåter vi åt C.G. Jung och Thomas Sowell att dryfta). Guldkedjor, skryt, referenser till de egna genitalierna och liknande är exempel på detta som kan upplevas tämligen främmande för oss européer, men Rock har gett det hela en klassaspekt. Det sticker i ögonen på den nya klassen, stryker dess sensibilitet mothårs, och han tycks vara väl medveten om det. Han har också gjort låtar ihop med Hank Williams Jr, med titlar som Redneck Paradise och Family Tradition. Det hela balanserar mer eller mindre framgångsrikt på gränsen mellan det smaklösa och det rebelliska.

Intressant i sammanhanget är nya Po-Dunk, där Kid Rock tar steget fullt ut som redneck och populist. Musiken är inledningsvis långsam och suggestiv, och bygger upp ett gradvis växande men kontrollerat raseri som kan antas komma att explodera i etablissemangets ansikte. Texten förklarar att han inte ger ”a hillbilly fuck” och hyllar mödrar med ”a baby in the belly and a baby on the hip”. Verkligt intressant är dock estetiken, som kan beskrivas inte som ”blod och jord” men väl som ”blod och gyttja”. Den amerikanska underklassen, både dess svarta del och dess vita med namn som white trash och rednecks, framställs här som de faktiskt är ibland, exempelvis tandlösa och överviktiga. Detta tillhör ovanligheterna i USA, och är ett lika symboliskt långfinger åt eliten som det han mer konkret ger i videon. I althögern talas det ibland om ”crush the urbanite”, en positiv syn på landsbygdens människor. Kid Rock är inte althöger utan snarast alt lite, men estetiken kunde lika gärna vara hämtad från Jim Goads Redneck Manifesto. Landsbygden framställs som något positivt, så även bland annat vapen. I delar av USA har relationen mellan svarta och vita varit mer positiv, i andra mer negativ (amerikansk populism har ofta byggt på allianser mellan de båda grupperna). Kid Rock och Trump har här en inkluderande och positiv inställning och det dyker därför upp en del lantliga afro-amerikaner i amerikanska flaggan och dylikt. Mest effektivt är dock den lilla smutsiga blonda flickan med flaggan, där blir ”blod och gyttja” något verkligt.

Sammantaget är videon ett stycke amerikansk samtidshistoria, oavsett vad man sedan tycker om musiken. Den populistiska våg som bar fram Trump ger inte sken av att vara på väg att dra sig tillbaka än på ett bra tag.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.