Demografin i storstäderna förändras. Arbetar- och lägre medelklass lämnar dem, deras platser tas av överklass och proletariat av utomeuropeisk härkomst. Detta är en process som sällan diskuteras i offentligheten, men den är en förutsättning exempelvis för att albaner och afghaner nu slåss med varandra om kontrollen över centrum i Hörby. Men även om denna process sällan diskuteras är den av central betydelse för vår samtid. Detta gäller både på den mer strukturella makronivån och på den individuella mikronivån. Det personliga är politiskt, när låg- och medelinkomsttagare tvingas flytta ut på landet eller köpa dyra bostadsrätter för att få den trygghet deras föräldrar kunde ta för given är det i högsta grad ett bevis på det.

Detta är bland annat en klassfråga, men det diskuteras sällan som det. Kanske har detta att göra med vänsterns ekonomistiska arv. När Karl Marx beskrev klasskampen fokuserade han främst på relationerna på arbetsplatsen, på arbetsvillkor och löner. Detta är inte oviktigt, men arbetet är en aspekt av livet. Den tyske nationalmarxisten och hegelianen Reinhold Oberlerchner har här kompletterat Marx genom en originell kombination av de tre klassiska produktionsfaktorerna och de tre ideologierna konservatism, liberalism och socialism. Oberlerchner menar att konservatism har att göra med kontroll av marken, liberalism med kontroll av kapital och socialism med arbete. Folkets och familjernas kontroll av mark och bostäder blir då en konservativ och viktig fråga (till detta lägger Oberlerchner grundandet av ett folkligt ägt ”Tyskland AB” som fullbordandet av liberalismen, men det lämnar vi åtminstone just nu därhän).

Christophe Guilluy
Unlike our parents in the 1960s, we live in a multicultural society, a society in which “the other” doesn’t become “somebody like yourself.” And when “the other” doesn’t become “somebody like yourself,” you constantly need to ask yourself how many of the other there are—whether in your neighborhood or your apartment building. Because nobody wants to be a minority.
– Guilluy

Kontrollen över attraktiva bostadsområden i städerna är en fråga i skärningspunkten mellan klass och etniska relationer. Den har studerats som detta av den franske geografen Christophe Guilluy, bland annat i boken Le crépuscule de la France d’en haut. Även etablerad media har uppmärksammat hans teorier, eftersom de bidrar till att förklara vår tids populistiska våg, med stödet för Trump, Le Pen med flera. Guilluys tes är att globaliseringen splittrat gamla nationalstater, med vissa metropoler som ännu ingår i den globala ekonomin och kan dra fördel av den och andra delar av landet som de facto avindustrialiseras (”Rust belt”, ”glesbygd”, ”La France périphérique”, kärt barn har många namn). Globaliseringen innebär att det är viktigt att ha en plats i dessa metropoler (jämför Oberlerchner). Där finns både ekonomiska, kulturella och byråkratiska institutioner, där formas den globala smaken, där finns arbetstillfällena.

Men samtidigt trängs arbetar- och lägre medelklass, ”folket” i bred mening, bort från dessa städer. Vissa bostäder är för dyra för vanliga människor, exempelvis som resultat av lyxsanering och gentrifiering. Vill man som övre medelklass bo i en svensk storstad idag får man ofta kombinera en dyr bostadsrätt med en friskola. De billigare offentligt ägda bostadsområdena, i Sverige ”miljonprogrammen”, i USA ”the Projects”, har istället tagits över av ett proletariat med utomeuropeiskt ursprung. Värt att nämna är att trots sitt dåliga rykte är de ofta placerade nära den globala ekonomins noder. Vill man ha jobb exempelvis som chaufför eller barnvakt åt den nya överklassen är det praktiskt att bo i närheten av den. Guilluy tar upp exempel på hur ”vanliga fransmän” och ”vanliga judar” trängts bort från dessa områden, bland annat genom subtila hot i form av ”blickarnas kamp” i trappuppgången. ”Små fransmän” och ”små judar” stirras ut tills de viker med blicken, alla inblandade vet att det inte är de som har tjugo släktingar att tillkalla om det hela eskalerar. Det hela är en form av diskret etnisk rensning, som med jämna mellanrum upphör vara diskret. Det handlar ytterst om kontroll över högst konkreta tillgångar, i detta fall centralt belägna bostäder.

Resultatet av detta är att inställningen till invandring i många länder är kopplad till klass. Överklassen vill ha sina städerskor et cetera, både för att de är billigare än infödda motsvarigheter och för att de är lättare att hantera psykologiskt. En invandrad städerska är ju inte primärt en städerska utan ”Mommou”, som vi hjälper få ett jobb och som är tacksam för det. En etniskt fransk städerska är svårare att hantera psykologiskt. Guilluys analys av de mentala processerna här är både djuplodande och relevanta. Han visar också intresset bakom det vackra talet om ”mångfald”, ”tolerans” et cetera. Det handlar om att globaliseringens vinnare vill kunna kalla dess förlorare rasister när de har åsikter. Talet om ”öppenhet” är för Guilluy en rökridå avsedd att dölja framväxten av ett slutet samhälle, med murar byggda för överklassernas skull. Den allians mellan överklass och immigranter Guilluy beskriver påminner mycket om neoreaktionärernas tankar om samarbetet mellan brahminer, heloter och dalits mot vaisyas, men med en tydligare ekonomisk dimension.

Sammantaget är Guilluy alltså av stort värde. Han förklarar vad som pågår, vilka som tjänar på det och vilken ideologi de använder för att demonisera kritiker. På så vis antyder han också de möjliga konturerna av ett motstånd.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.