Den samtida kulturen präglas av ytlighet, den har förlorat djupdimensionen. Detta oavsett om man syftar på historiskt, kulturellt eller psykologiskt djup. En följd av detta är att människor har svårt att förstå vad som händer runt dem och att de många gånger gör felaktiga livsval. Att bilda familj och skaffa barn kan exempelvis ge en djupare mening och lycka i tillvaron, men i ett ytligt samhälle framstår de omedelbara kostnaderna för det hela som oöverkomliga. Föga förvånande föds det därför få barn, och vare sig män eller kvinnor tycks vara särskilt lyckliga. Förlusten av djupdimensionen påverkar också synen på underhållning, där skillnaden mellan en bok och en påse chips de facto försvinner. Även definitionen av det svenska drabbas av den utbredda ytligheten, med en oförmåga att urskilja och uppskatta dess nyanser. C.J.L. Almqvist beskrev på sin tid det svenska, både naturen och folket, som subtilt, man behöver ”det finaste gehör” och ”det ömmaste, lättretligaste sinne” för att kunna ”varsebli skönheter liksom ämnade till en evig hemlighet”. Ett sådant gehör saknar många i den moderna världen, därav kulten av allt främmande. Almqvist kan här kombineras med en nordicist som L.F. Clauss eller de intressanta teorierna om introverta kontra extroverta drag i personlighet och i kultur. Vårt samhälle har genomgått det Susan Cain kallar en ”extrovert kulturrevolution”, vilket dels bidrar till den ytlighet vi nämnt ovan, dels är svårhanterbart för den ofta introverta nordiska människotyp Clauss beskrev. En bidragande orsak till detta är också det Byung-Chul Han kallar trötthetssamhället, det samhälle där vi aldrig har tid för kontemplation och där många bränner ut sig. Det är inte nyttigt för någon, men kanske särskilt skadligt för nordborna.

Avsublimering

The higher culture of the West–whose moral, aesthetic, and intellectual values industrial society still professes–was a pre-technological culture in a functional as well as chronological sense… it remained to a large degree a feudal culture, even when the bourgeois period gave it some of its most lasting formulations… because its authentic works expressed a conscious, methodical alienation from the entire sphere of business and industry, and from its calculable and profitable order.
– Herbert Marcuse

I den förvirrade blandning av djupa insikter och farliga fantasier som präglade Herbert Marcuses tänkande finner vi det användbara begreppet repressiv avsublimering. Marcuses hypotes var att i det tidigare samhället fanns det en högkultur, och denna bar på sanningar som egentligen var subversiva, ”bilder av en annan, möjlig värld”. Delvis, men inte enbart, berodde det på att högkulturens ideal var äldre än den senborgerliga epokens materialism och produktivism. Roland eller Achilles är inte förenliga med ett kontorsjobb, eller ett jobb överhuvudtaget. Deras värld var för-teknologisk, men enligt Marcuse på flera sätt också post-teknologisk. De vägledande idealen är inte ”nytta”, ”framsteg” eller ”pengar”.

Marcuses konstteori är på flera sätt begränsad jämfört med den traditionella, men insikten att riktig konst innehåller sanningar som är svåra att förena med den moderna världen är värdefull. Dessa sanningar sublimeras i konsten. Men i den moderna världen reduceras konsten till en vara (det var därför konstnärsavantgarden som situationisterna menade att konsten idag blivit omöjlig). Samtidigt präglas konsumtionssamhället av omedelbar behovstillfredsställelse, vilket omöjliggör sublimeringen (jämför Jungs distinktion mellan Eros och Sexus). Historiskt hade Kärleken varit ett sådant ideal, eller en sådan sanning, som Marcuse nämner (åtminstone sedan romantiken, kanske bör tilläggas). Men i det moderna konsumtionssamhället görs det till en vara. Marcuse påminner en del om Huxleys resonemang i Sköna nya värld och E. Michael Jones i Libido Dominandi när han noterar att ”sexuality is liberated (or rather liberalized) in socially constructive forms”. Den sexuella revolutionen blev ett medel för social kontroll (Marcuses egna förhoppningar var visserligen utopiska och byggde på en begränsad antropologi). En människa som drabbats av för långt gången avsublimering kan inte uppleva vare sig kärlek eller skönhet, enbart Sexus och primitiv fascination. Inte heller bär naturen på någon mening eller skönhet för en sådan människa, verkligheten präglas av att ”det är som det är” och bär inte på några förborgade sanningar eller mysterier. Samhället och livet har kort sagt blivit platt och endimensionellt.

Det Macuse påminner oss om är att det finns ett samband mellan administrerat konsumtionssamhälle, avsublimering och social kontroll. För att bryta med avsublimeringen och kunna uppleva både djupdimensionen och de sanningar den högre kulturen bär på, måste vi alltså vända konsumtionssamhället och dess världsbild ryggen.

Relaterat

Magnus Stenbock – en svensk reaktionär
Eino Kaila och djupdimensionen
Bernard Stiegler och den antropologiska krisen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.