I en artikel betitlad SVT:s motstånd mot mångfald är pinsamt vänder sig Expressens Per Wirtén mot att SVT inte gör tillräckligt för att åtgärda sitt ”mångfaldsproblem”. Artikeln illustrerar, likt Alexandra Pascalidous utspel nyligen, att många ”anti-rasister” är besatta av ras. När vi andra tar del av innehållet i olika sammanhang räknar de istället vita, kvinnor eller HBTq-personer. Men Wirténs artikel präglas även i övrigt av en diffus och förvirrad logik, delvis ger den oss också en inblick i psykologin bakom texten.

Wirtén reagerar på att när han slår på TV-nyheterna ”ler gammelsverige” mot honom. När han istället går ut på torget ”omsluts” han av ”det moderna”. Associationskedjan här är olustig, om man istället associerat ”invandrare=omoderna” hade det orsakat flera drev. Men associationskedjan ”etniska svenskar=gammelsverige=omodernt” får inte ens någon att höja på ögonbrynen, så normaliserat är det språkliga våldet mot svenskar (en ”mikroaggression” om något).

Inte heller kommer många läsare att reagera över att Wirtén sätter likhetstecken mellan sitt torg och Sverige som helhet. Givet den etno-sociala rensning som hans klass utsatt övriga svenskar för de senaste decennierna är det så att på många svenska torg finner man främst en eller flera Per Wirténkloner och diverse mer nytillkomna minoriteter. Detta innebär inte nödvändigtvis att dessa människor är representativa för folket i sin helhet, det finns ett Sverige bortom ”torget”. Associationen ”torget=modernt=Sverige” är alltså också ett uttryck för språkligt våld (här kan man också notera att dessa människors vistelse på torget ofta innebär att de inte samtidigt kan vistas på journalistlinjen, vilket möjligen kan förklara SVT:s bryderier).

Högintressant blir Wirténs text dock i vissa formuleringar han sannolikt inte ens reflekterat över. Han skriver att på torget ”omsluts” han av det moderna. Vän av ordning kanske invänder här att vi lever i ett samhälle snarare än en ecstacytripp, vi ”omsluts” sällan av andra i offentligheten och när det ändå sker är det sällan lustbetonat. Wirtén talar också om ett ”vithetshav”. Jämförelserna med hav och omslutning säger något intressant om hur Wirtén ser på samhälle och människor (tyvärr använder han inte det i postkoloniala sammanhang så omhuldade ”kroppar”, då hade diagnosen varit fullständig). Den italienske traditionalisten Julius Evola beskrev i politiskt synnerligen inkorrekta The Elements of Racial Education flera olika inre eller andliga raser, races of spirit, en mer modern vokabulär hade talat om mentalitetstyper eller liknande. Den olympiska rasen, hos Evola också kopplad till solen, präglas av lugn, distans och suveränitet. I kontrast till denna beskriver Evola också den ktoniska rasen. Han skriver att denna präglas av en ”känsla av individens efemära karaktär och upplösning i det biologiska substratumets kollektiva substans.” Vi drar här ganska långtgående slutsatser utifrån en kort text, men inte mer långtgående än de liberala försöken att psykologisera andra och dessutom potentiellt givande. Den ktoniska människotyp Evola beskriver skulle sannolikt gärna använda uttrycket ”omslutas” och se andra människor som ett ”hav” (gärna i kombination med det populära ”kroppar”). Den olympiska människotypen skulle det inte, och värdesätter istället distansen mellan fria män. Här anar vi kanske också en del av förklaringen till Wirténklonernas vilja att det ”gammelsvenska” kollektivt uppgår i ett globalt, demografiskt hav. Det ligger i linje med deras psykologi, de kan inte se distans och skillnader som något värdefullt.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.