På första maj tar vi sedan flera år upp olika fenomen och gestalter med koppling till arbetarrörelsen och socialismen. Ofta har vi tagit upp exempel på icke-marxistiska eller nationalistiska socialister, vilka bekräftat Spenglers tes att varje folk har sin egen socialism. Idag kommer vi istället att närmare studera Karl Marx, inspirerade inte minst av Aleksander Dugins ansats att dekonstruera de historiska politiska teorierna för att från dem ta det som är av värde för det nya århundradet. Hos Marx finns det då en hel del av intresse, men också ballast som måste identifieras och undvikas. Modellen med klasser och produktionssätt har som bekant spelat en betydande roll för amerikansk konservatism, med namn som Burnham och Francis. Den är fortsatt mycket användbar, även om den alltså måste uppdateras och utopiska element tas bort. Av värde är också begrepp som ideologi, fetisch, reifiering, karaktärsmask och alienation, vilka kan användas för att förstå vårt samhälle och influerat bland annat Guy Debord. Beskrivningen av kapitalismens nedbrytande effekt, ”allt fast förflyktigas”, i Manifestet är däremot varken bättre eller sämre än många reaktionära skildringar av samma process (då är kontrollerat rasande The Duchess of Sutherland and Slavery bättre). Däremot låter den ana en sällan diskuterad anledning till marxismens ovanligt långa attraktionsförmåga, många marxisters karaktär av besvikna romantiker (jämför Meurling, Debord och Adorno). Värd att nämna är även Marx karaktär av grekoman och beundrare bland annat av Aristoteles, vilket logiskt leder till Castoriadis.
Allt annat lika ses Marx fortfarande som en av vänsterns giganter, oavsett om dess medlemmar läst honom eller inte. Det vi idag ska undersöka är i vad mån Marx skulle fungera i dagens vänster, kort sagt om han var politiskt korrekt. Vän av ordning kan här invända att ”Marx var ett barn av sin tid”, men det är egentligen ett tveksamt resonemang. I Marx egen historieskrivning ingår att en härskande klass har en heroisk fas och en fas av dekadens. Vårt samhälle är dekadent, vilket innebär att i många av de frågor vi kommer bekanta oss med är det mer troligt att Marx ståndpunkt är normal och våra samtidas är dekadent (därmed inte sagt att allt han sade och gjorde är värt att efterlikna, men det är underförstått).
Marx och rasrealismen
The plentiful supply of milk and meat and especially the beneficial effect of these foods on the growth of the children account perhaps for the superior
development of the Aryan and Semitic races.
– Engels
Det är idag allmänt känt att man enbart hävdar skillnader mellan människoraser om man hatar eller ”har mot” en eller annan av dem. Det blir då oroväckande att ta del av Karl Marx skrifter. I det tredje bandet av Kapitalet noterade han i avsnittet om jordräntan att ”detta hindrar inte att samma ekonomiska bas – till huvudbetingelserna densamma – genom otaliga, olika empiriska omständigheter, naturbetingelser, rasförhållanden, utifrån kommande historiska inflytelser o.s.v., kan uppvisa oändliga variationer och graderingar, som man bara kan förstå genom att analysera dessa empiriskt givna omständigheter.” På engelska talas det istället om ”race peculiarities”, och Marx menade alltså att de kunde orsaka variationer givet en i övrigt ”samma ekonomiska bas”. Redan i tidiga Tyska ideologin hade han hånat Stirner för att denne inte insåg att rasliga skillnader var ett resultat av evolution (och kunde försvinna som följd av framtida skeenden).
Under 1860-talet fascinerades Marx av den i övrigt marginella amatörforskaren Pierre Tremaux, och rekommenderade hans verk för bland annat Engels. Tremaux menade att skillnader mellan raser berodde på jorden, få tog hans teorier på allvar. Marx gjorde dock detta, och skrev bland annat:
As he indicates, (he was in Africa a long time) the common Negro type is only a degeneration of a much higher one.
Detta kanske inte borde förvåna, då det är känt att Marx var en beundrare av Darwin. Hans svärson, Aveling, gick så långt att han i en popularisering av Darwin menade att vissa människoraser var så olika att de inte ens kunde få barn med varandra. Att degeneration inte enbart var ett begrepp som kunde användas om djur och växter var en utbredd föreställning under perioden, den äldre Marx vän Ray Lankester var framstående biolog och skrev om ämnet i bland annat Degeneration. Lankester menade att ”many savage races as we present see them are actually degenerate and and are descended from ancestors possessed of a relatively elaborate civilization.” Han varnade de vita européerna för att samma öde kan drabba oss, vad gäller förmågan att uppleva skönhet är vi inte överlägsna de gamla grekerna, heller inte fysiskt eller mentalt. Lankester skrev att risken finns att vi kan ”degenerate into a contented life of material enjoyment accompanied by ignorance and superstition”. Marx omgav sig kort sagt med en del suspekta bekanta, även om Lankester med verk som Nature and Man också var en tidig miljöförkämpe.
Idag spelar #Milk Twitter en viss roll i den amerikanska alt-högern, intressant är att både Marx och Engels också menade att kött och mjölk spelat en central roll för vissa folks utveckling relativt andra. Marx talade i sina etnografiska anteckningsböcker om ”Vorzuge der Aryan u. Semitic families dch maintenance in number of domestic animals”, fördelarna för arier och semiter genom deras många tamdjur. Detta ska bland annat ha inneburit att de fått större hjärnor, i en jämförelse av indianstammar med och utan tamdjur talade Marx om de senares ”inferior size of the brain”.
Av detta drar vi slutsatsen att skillnader mellan människoraser var en naturlig del av världsbilden för Marx, och att detta inte bara yttrade sig i den ofta smaklösa korrespondensen med Engels (där Lasalle beskrevs som en ”judisk n*gger” och teorier utvecklades kring hans härkomst). Vad som var allvarligt menat i brevväxlingen är svårt att veta, oavsett om det bara var en intern jargong hade många formuleringar fått båda herrarna uteslutna ur vilket vänsterparti som helst idag (om deras mail hackats). Värt att nämna är dock att Marx inte menade att rasfrågor skulle ligga till grund för en politisk kamp, detsamma gällde den judiska frågan.
Marx och migrationen, Engels och nationaliteterna
Men den snabba utvecklingen av den polska industrin, som redan växt ett helt huvud högre än den ryska, utgör i sin tur ett nytt bevis för det polska folkets outtömliga livskraft och en ny garanti för en kommande nationell pånyttfödelse. Och pånyttfödelsen av ett oavhängigt, starkt Polen är en sak, som inte rör blott polackerna, utan oss alla. Ett verkligt internationellt samarbete mellan de europeiska folken är möjligt endast då, när vart och ett av dessa folk är helt och håller herre i sitt eget hus.
– Engels i förord till Manifestet, 1892
I antifascistisk ”forskning” antas ibland att palingenesis, drömmen om nationell pånyttfödelse, är ett inslag i fascismen. Intressant är att Engels var övertygad om att kommunismen skulle leda till en sådan pånyttfödelse för de folk som kämpade för den. Han hade ett europeiskt fokus och menade att varje folk måste bli ”herre i eget hus”. Detta gällde dock inte de ”ahistoriska” folken, resterna av folk, de rena nationaliteterna. I en artikel från 1855 skrev han:
Varken Böhmen eller Kroatien hade styrka att existera som egna nationer. Deras nationaliteter, som gradvis hade undergrävts av historiska faktorer och därför sugits upp av mer kraftfulla raser, kan förvänta sig att återvinna någon form av självständighet först om de knyter sig till andra slaviska nationer.
Förutsatt att vi inte fått ett nervöst sammanbrott av frasen ”mer kraftfulla raser” kan vi här notera att situationen är något mer komplicerad än att ”arbetarna har inget fädernesland”. Kombinerar vi Engels tal om ”herre i eget hus” med de båda herrarnas privata rasism är det tveksamt att de skulle ställt sig positiva till dagens massinvandring. Mer troligt är att de skulle sett det som ett nytt vapen i kapitalets klasskamp, där en framgångsrik arbetarrörelse trängs undan av nya befolkningsskikt. Att dessa skikt på kort tid skulle kunna anamma europeiska klasskampstraditioner är osannolikt, jämför Marx tal om att afro-amerikaner var förmögna att emanciperas eftersom de var så ”yankeefierade”. De ständigt nya människomassorna i Karibien var det däremot inte. Marx noterade 1867 i ett tal till Internationalen att ”in order to oppose their workers, the employers either bring in workers from abroad or else transfer manufacture to countries where there is a cheap labour force.” Marx beskrev det också som en hederssak för ett lands arbetare att inte agera strejkbrytare åt ett annat lands kapitalister. Massmigrationen och framväxten av låglönesektorer i Europa kan inte ses som annat än ett gigantiskt strejkbryteri, och föga hedervärt.
Marx och den judiska frågan
…the loan-mongering Jews derive much of their strength from these family relations, as these, in addition to their lucre affinities, give a compactness and unity to their operations which ensure their success.
– Marx, The New York Tribune, 1856
Marx härstammade på både mödernet och fädernet från rabbiner, men hans far hade konverterat till kristendomen. Marx själv tycks ha identifierat sig som tysk snarare än jude, överhuvudtaget var det judiska arvet ett känsligt område för honom. De flesta judar han kände tyckte han illa om, bland dem inte minst den i tysk arbetarrörelse mer populäre Lasalle (från vilken han dock gärna lånade pengar). Marx accepterade många av samtidens stereotyper av det judiska, inklusive de rent utseendemässiga (i Herr Vogt gjorde han och Engels sig lustiga över Joseph Moses Levys semitiska näsa, Lasalle beskrevs gärna som ”flottig”). I tidiga Om judefrågan stöter vi på en beskrivning av det judiska som idag skulle renderat Marx fängelsestraff i flera länder, detta trots att hans avsikt var att bemöta Bruno Bauers Judefrågan. Den unge Marx resonemang är bitvis intressant, bland annat frågade han sig varför ett folk som just börjat befria sig och grunda en politisk gemenskap samtidigt hyllar ”den egoistiska, från medmänniskor och samhälle avsöndrade människan” (det vill säga konflikten mellan demokrati och liberalism).
Marx intresserade sig till skillnad från Bauer mer för ”den världslige juden” än den religiöse juden. Han skrev här att ”vilken är judens världsliga kult? Schackrandet! Vilken är hans världslige Gud? Pengarna!” Vidare, ”judarna har frigjort sig i samma mån som de kristna blivit judar”. Detta innebär att den eventuella marxska antisemitismen inte var biologisk, utan kopplad till en historisk situation där judarna i Europa länge hänvisats till, och formats av, ett begränsat antal näringar. När dessa näringar omöjliggörs genom ett nytt samhälle kommer den judiska religionen att försvinna, antog Marx (liksom för övrigt den kristna religionen, religion såg han som bekant som opium för folket).
Samtidigt bör vi notera att en eventuell marxsk antisemitism inte blev politisk, Engels betonade i Anti-Dühring att antisemitiska partier var efterblivna. Intressant är också att i den äldre Marx anteckningsböcker talas det ofta om ”arier och semiter”, detta tycks antyda att han såg dem som historiskt närbesläktade.
Engels och HBT-frågan
‚Guerre aux cons, paix aux trous de cul‘, it will go now. It is only a luck, that we personally are too old to have to fear, this party gaining victory, to have to pay bodily tribute to the victors. But the young generation!
– Engels, brev till Marx 1869
Marx tycks inte nämnvärt ha intresserat sig för HBT-frågor, Engels däremot skulle idag sannolikt betecknas som homofob. I Familjens, privategendomens och statens ursprung talade han om ”den vedervärdiga gossekärleken” hos de gamla grekerna, men det var inte bara pederaster han ogillade. Under 1860-talet började homosexuella få framträdande poster i det tyska arbetarpartiet, något Engels vände sig mot. Han beskrev deras aktiviteter som ”extremt mot naturen”, men såg dem också som en politisk fara. Nätverk av homosexuella män, Engels talade om ”gillet”, kunde ta över partier, samtidigt kunde ”smutsen översättas till en teori”. Vi misstänker att Engels inte var queerteoretiker.
Marx och Lügenpresse
Up till now it has been thought that the growth of the Christian myths during the Roman Empire was possible only because printing was not yet invented. Precisely the contrary. The daily press and the telegraph, which in a moment spreads inventions over the whole earth, fabricate more myths (and the bourgeois cattle believe and enlarge upon them) in one day than could have formerly been done in a century.
– Marx, brev till Kugelmann
Idag är det ett uttryck för extremism att ifrågasätta etablerad media. Vi finner i den marxska korrespondensen flera misstänkta uttryck för kritik av pressen. I ett brev till Beesly 1870 beskrev han Londonpressen med orden ”the utter corruption of that vile concern, long since branded by William Cobbett as “mercenary, infamous, and illiterate.” I ett brev till Liebknecht om Pariskommunen låter Marx rentav antyda att den etablerade pressen kan ägna sig åt ”falska nyheter”. Han skrev där: ”You must not believe a word of all the stuff you may see in the papers about the internal events in Paris. It is all lies and deception. Never has the vileness of bourgeois journalism displayed itself more brilliantly.”
Trasproletariatet
The lumpenproletariat, this scum of the decaying elements of all classes, which establishes headquarters in all the big cities, is the worst of all popular allies. It is an absolutely venal, an absolutely brazen crew. If the French workers, in the course of the Revolution, inscribed on the houses: Mort aux voleurs! (Death to the thieves!) and even shot down many, they did it, not out of enthusiasm for property, but because they rightly considered it necessary to hold that band at arm’s length.
– Engels
Idag ses ofta ”förorten” som en mytisk plats, full av revolutionär potential. Detta är sannolikt inte en åsikt Marx fullt ut skulle delat, tvärtom ligger den närmare Bakunins anarkism. Marx skilde trasproletariatet från arbetarklassen, och för trasproletärerna hade han enbart förakt. Han menade att de ibland kunde dras med i uppror, men att de normalt var parasiter mer benägna att sälja sig till reaktionen. Marx definierade dem olika vid olika tillfällen, ibland som ”avfallet från alla klasser”, ibland som brottslingar, prostituerade och tiggare, ibland som för-kapitalistiska spillror. I Louis Bonapartes adertonde brumaire gav han en synnerligen lång och brokig beskrivning av de olika grupper som där ingår, från förrymda galärslavar och svindlare till hallickar och tiggare.
Engels var lika fientlig till trasproletariatet som Marx, och berättade med gillande att de franska arbetarna sköt tjuvar under revolutionen. Detta antyder en grundläggande klasskonflikt mellan rånaren å ena sidan och arbetaren å den andra. När det kastas sten på ambulanspersonal är det kort sagt ingen revolutionär handling. En möjlig marxistisk kulturkritik skulle för övrigt kunna utgå från att trasproletära normer och beteenden vunnit hegemoni i populärkulturen, och att detta är kopplat till dekadensen.
Marx och kvinnofrågan
Vad avser kvinnofrågan var Marx åsikter inte lika främmande vår samtids som vad gäller exempelvis rasfrågan. Det finns spridda uttryck för motsatsen, men dessa är privata eller skämtsamma (som när han nämnde ”vekhet” som sin älsklingsdygd hos kvinnan eller skyllde att han själv slösat bort Engels pengar på sin fru med tillägget att han ju alltid ansett att kvinnor borde ha förmyndare). I övrigt var både Marx och Engels i grunden övertygade om kvinnans emancipering, Marx intresserade sig mycket för detta i sina etnografiska och historiska anteckningsböcker.
Vad gäller praktiken var situationen dock en annan, Marx var en tidig företrädare för den senare vanligare bohemiska patriarken. Denna tar gärna del av patriarkatets fördelar, men inte dess skyldigheter. Marx var otrogen med familjens hushållerska, Helene Demuth, och fick med henne en son som Engels fick ta på sig faderskapet för. Vad gäller döttrarna antyder deras tragiska val av män att Marx inte var någon föredömlig manlig förebild. Ovan nämnde Aveling drev genom sin otrohet Eleanor Marx till självmord. Paul Lafargue hade samma förhållande till andras, inklusive Engels, pengar som sin svärfar och begick självmord ihop med Laura Marx när pengarna tagit slut. Både Aveling och Lafargue framstår som lättingar, detta oavsett Lafargues läsvärda Rätten till lättja.
Marx och Engels i dåligt sällskap
Marx was not a team worker. He was not a man of comradely spirit, not one of those whose powers are intensified by the sense of living community with others. He was not a rank-and-file fighter… He could only create as first in the field; could only fight as generalissimo; could only conquer when assigned the heroic role. He was a lonely eagle upon an icebound crag.
– Otto Rühle, Karl Marx His Life and Works
En viktig insikt i vår tid är att rasism smittar av sig. Om man exempelvis läst Spengler är det tveksamt om man är välkommen i SD, för Spengler var konservativ revolutionär. Läsvanorna hos Marx och Engels är ur detta perspektiv direkt fasansfulla, de tycks aktivt ha sökt sig till reaktionära och rasistiska författare. Svärsonen, Aveling, var rasist, Engels utgick i hög grad från Carlyle när han skrev Den arbetande klassens läge i England. Carlyle var reaktionär, har kallats proto-fascist och försvarade i Occasional Discourse on the Negro Question slaveriet. Vad gäller de etnografiska skrifterna bygger de mycket på Morgan, rasist även han. Morgan kan å ena sidan ses som en företrädare för en radikal antropologi, å andra sidan var han abolitionist eftersom han trodde att de svarta i USA skulle dö ut om de frigavs.
Jämlikhet och rättigheter
But one man is superior to another physically, or mentally, and supplies more labor in the same time, or can labor for a longer time; and labor, to serve as a measure, must be defined by its duration or intensity, otherwise it ceases to be a standard of measurement. This equal right is an unequal right for unequal labor.
– Marx, Kritik av Gothaprogrammet
Dagens vänster utgår i hög grad från rättigheter, rättvisa och jämlikhet. Detta var för Marx, sannolikt mer influerad av Stirner än han ville erkänna, något främmande. Han riktade bland annat i Kritik av Gothaprogrammet förödande kritik mot dem. Bland annat noterade han att ”rättvisa” är ett milt sagt subjektivt begrepp, ”do not the bourgeois assert that the present-day distribution is ”fair”? And is it not, in fact, the only ”fair” distribution on the basis of the present-day mode of production?” Om alla får tillbaka lika mycket som de tillfört blir det inte rättvist för den som inte kan tillföra så mycket (Marx var inte egalitarian utan menade att vissa är mer kapabla än andra). Dessa begrepp hör hemma i dagens produktionssätt, ”jämlikhet” är enligt Marx ett borgerligt begrepp. Det är inte troligt att dessa begrepp kommer finnas i ett annat. Inte heller såg Marx kommunismen som önskvärd för att den skulle vara mer ”rättvis” eller ”jämlik”.
Marx kommentar att dessa begrepp egentligen är borgerliga är användbar för att förstå politisk korrekthet och det amerikanska SJW-fenomenet. De är i grunden borgerliga fenomen, knutna till dagens produktionssätt. I detta kräver de en ”rättvisa” mellan individer och grupper som redan Engels bemötte som absurd:
…the real content of the proletarian demand for equality is the demand for the abolition of classes. Any demand for equality which goes beyond that necessarily passes into absurdity.
Marx och censuren
The law against a frame of mind is not a law of the state promulgated for its citizens, but the law of one party against another party. The law which punishes tendency abolishes the equality of the citizens before the law. It is a law which divides, not one which unites, and all laws which divide are reactionary. It is not a law, but a privilege. One may do what another may not do, not because the latter lacks some objective quality, like a minor in regard to concluding contracts; no, because his good intentions and his frame of mind are under suspicion.
– Marx, Comments on The Latest Prussian Censorship Instruction
Vårt samhälle upplever en växande censur, både formell och informell. Detta åser stora delar av vänstern med öppet gillande. Frågan man dock måste ställa sig är WWMD, what would Marx do? Vi finner då i den tidiga skriften Comments on The Latest Prussian Censorship Instruction bitvis användbara argument mot censur. Marx skrev att en man av heder har svårt att finna sig i censur och att sanningen inte kan bestämmas av regeringspåbud, han vände sig mot diffusa gummiparagrafer. ”Laws giving no objective standards, are laws of terrorism” skrev Marx, detta gäller i vår tid bland annat lagen om hets mot folkgrupp. Han noterade också att lagar som utgår från avsikten är tveksamma, här har vi uppenbarligen att göra med ”hatbrott”. Marx skrev: ”Laws which make their main criterion not actions as such, but the frame of mind of the doer, are nothing but positive sanctions for lawlessness. Better like that Russian Tsar to have everyone’s beard cut off by Cossacks in his service than to make the state of mind due to which I wear a beard the criterion for the cutting.” Här är Marx ännu hegelianskt influerade perspektiv fortfarande av betydande värde. Hetslagstiftningen och liknande är ”ett partis lag riktad mot ett annat parti”. Den som inte förstår detta bör bära dumstrut.
Från Marx till kulturmarxism
Sammantaget finner vi att förändringen från Marx till våra dagars ”kulturmarxism” varit total. Hur man sedan använder sig av detta kan variera. Man kan använda Marxcitat för att slå socialister i huvudet med när de blir för politiskt korrekta (”ok, så det är fascism att ifrågasätta media. Du vet om att Marx gjorde det va?”). Man kan använda element från Marx i sin argumentation, exempelvis vad gäller censuren eller reifierad ”jämlikhet”. Man kan också se det som ett stycke fascinerande idéhistoria, och ett exempel på hur långt trasproletariseringen och dekadensen gått i vårt samhälle.
Vidare läsning
Diane Paul – In the Interest of Civilization
Allen Wood – Karl Marx on Equality
Immigration & Classical Marxism
Om skribenten: Joakim Andersen
