Många människor delar idag Dorothys känsla att ”vi är inte i Kansas längre, Toto”. De begrepp och synsätt som används för att beskriva vår samtid hör en sedan länge svunnen era till, och orsakar idag mest förvirring. Det gäller allt från den tänkta åtskillnaden mellan privat och offentlig sektor till sådant som ”yttrandefrihet”, ”borgerlighet”, ”fri konkurrens”, ”rasism” och ”demokrati”. Vill vi förändra verkligheten behöver vi veta hur den fungerar här och nu, inte 1890 eller 1990, och då behöver vi adekvata begrepp. Flera sådana hittar vi i en amerikansk högertradition förknippad med bland andra Sam Francis och Paul Gottfried. Den har samtidigt, genom sin upphovsman och sitt sätt att se på samhälle och historia, tydliga rötter i marxismen. Men det handlar om en läsning av marxismen från höger, bland annat utan utopismen.
Världen som försvann
To say that a social revolution is occurring at the present time is, then, equivalent to saying that the present is a period characterized by a very rapid rate of social change, that it is a period of transition from one type of society — that type which has prevailed from, roughly, the fifteenth century to the early part of the twentieth— to a new and different type of society.
– Burnham
Vårt samhälle ses gärna som en fortsättning på 1800-talets. Burnham gav ut The Managerial Revolution 1941, under pågående världskrig. Han argumenterade för att världskriget, som krig ofta gör, sammanföll med och påskyndade en pågående social revolution. Den gamla ordningen, produktionssättet med marxistisk terminologi, hade nått vägs ände och var på väg att ersättas av något annat. Denna utveckling hade nått längst i Sovjet och Tyskland, men genom New Deal och liknande hade den även påbörjats i USA. Burnham var vad gäller sättet att skriva influerad av Marx, och eftersträvade en saklig och distanserad, närmast kylig, stil. Detta ledde till att han anklagades för att försvara den pågående sociala revolutionen och den nya ordningen, vilket alltså inte var hans avsikt. Då som nu var många oförmögna att skilja mellan en beskrivning och en hyllning.
Burnham inledde med att beskriva den ordning som gick under, det moderna kapitalistiska samhället. I likhet med Francis utgick han från de tre sfärerna ekonomi, politik och kultur/idéer. Han tog upp sådant som att produktion i ett kapitalistiskt samhälle var produktion av varor med bytesvärde, något som inte varit fallet i de flesta samhällen. Målet med produktionen var profit. Pengar spelade en central roll, både för utbyte och som kapital (“money makes money” som Burnham summerade det). Produktionen styrdes inte av någon grupp eller person, utan av en marknad. Den genomgick periodiska kriser. Ett kapitalistiskt samhälle hade två centrala klasser, de som ägde kapital och de som inte gjorde det. Politiskt bestod det moderna kapitalistiska samhället av nationalstater, vilka gjorde anspråk på suveränitet. Staten lämnade i princip den ekonomiska sfären åt kapitalismen. Det fanns normalt ett parlament, men inte nödvändigtvis fullständig demokrati. Formella och informella hinder för detta fanns det flera, Burnham nämnde att parlamentarikerna ofta var borgare. Vad gällde kultur och idéer präglades det moderna kapitalistiska samhället av individualismer (Burnham var i synen på ideologier närmast vulgärmarxistisk, och menade att en ideologi uttrycker en viss grupps intressen men måste ge sken av universalitet, att ligga i allas intresse). Kopplat till detta fanns värden som “privata initiativ”, ”naturrätt”, ”framsteg” och liknande. Burnham noterade torrt att ”allt detta kommer försvinna”.
I marxismen finns en utbredd föreställning att klasser har en heroisk och en dekadent fas. Under den heroiska fasen var borgarna exempelvis kapabla att skapa stor litteratur och filosofi, och att modigt utmana den gamla ordningen. Under den dekadenta fasen inte längre så. Burnham utgick från detta, kapitalismen kommer inte vara för evigt och hade 1941 börjat falla sönder. Det som talade starkast för detta var massarbetslösheten, vi citerar Burnham:
Mass unemployment means that the given type of social organization has broken down, that it cannot any longer provide its members with socially useful functions even according to its own ideas of what is socially useful. It cannot support these masses for any length of time in idleness, for its resources are not sufficient. The unemployed hover on the fringe of society, on the one hand like a terrible weight dragging it down and bleeding it to death, on the other a constant irritant and reservoir of forces directed against the society.
Den pågående krisen framstod heller inte som en periodisk kris, utan som en utdragen undergång. Skulder, oförmåga att utnyttja uppfinningar med mera präglade perioden. Lika viktigt var att ideologierna inte längre förmådde engagera. Betydligt mer entusiasm uppbådades i, och för, Tyskland och Sovjet. Varken borgarna själva eller massorna tog längre de borgerliga ideologierna på allvar. Både fascister och kommunister var övertygade om att de snart skulle ta över. Men här instämde inte Burnham. Likt Marx menade han att kapitalismen har en början och ett slut, till skillnad från Marx såg han socialismen och arbetarklassen som osannolika arvtagare. Det som ägt rum i Sovjet var det Bakunin varnat för, ”den röda byråkratin”, byråkrater och managers hade tagit över istället för arbetarna. Inledningsvis hade de lierat sig med arbetare och bönder för att utradera den äldre eliten, men därefter hade de kuvat massorna. Något liknande hade ägt rum i Tyskland, men där hade nationalsocialisterna istället lierat sig först med eliten för att kuva massorna, och därefter kuvat eliten. I båda länder hade en social revolution ägt rum, men inte av det slag deras anhängare föreställde sig. Burnham noterade att många människor flytt från Tyskland, men ytterst få av dem var managers. För även Tyskland genomgick managerrevolutionen, även om den där kallades nationalsocialism. Dessa system var inte längre kapitalistiska, men inte heller var de socialistiska. De var något tredje.
Världen som ersatte kapitalismen
This transition is from the type of society which we have called capitalist or bourgeois to a type of society which we shall call managerial… At the conclusion of the transition period the managers will, in fact, have achieved social dominance, will be the ruling class in society.
– Burnham
Kapitalismen hade genomgått en förändring, som skilt ägande från kontroll. Det var i växande delar av ekonomin inte längre kapitalister som kontrollerade de stora företagen utan utbildade managers. Samma process ägde rum i staten, staten invaderade också den ekonomiska sfären alltmer (antingen direkt, som ägare, eller mer indirekt, genom lagar och regler). Burnham beskrev flera sorters managers, centrala var de som ägnade sig åt ”functions of guiding, administering, managing, organizing the process of production”. Deras intressen var inte identiska med kapitalisternas, heller inte med massornas (även om de alltså temporärt kunde liera sig med dessa). Samtidigt som ägande och kontroll skiljdes åt blev gränsen mellan privat och offentlig sfär mindre tydlig, Burnham talade om ”a fused political-economic apparatus”. Managerklassen kunde få privilegier genom sin kontroll över denna, även om de inte på pappret ägde den. Vilket var vad som ägt rum i Sovjet och Tyskland, och var på väg att ske i USA.
Burnham kunde på många områden bara skissera den framväxande ordningen, men han beskrev den som ett klassamhälle. Det skilde sig från det kapitalistiska genom sin mer kollektiva natur, Burnham skrev:
Similarly, the managers will exploit the rest of society as a corporate body, their rights belonging to them not as individuals but through the position of actual directing responsibility which they occupy. They, too, through the possession of privilege, power, and command of educational facilities, will be able to control, within limits, the personnel of the managerial recruits; and the ruling class of managers will thus achieve a certain continuity from generation to generation.
Detta förklarar varför den nya klassens medlemmar är så osjälvständiga, som individer kontrollerar de inte samhället. Burnham överskattade inslaget av centralplanering, överhuvudtaget planekonomins potential. Förstatligandena blev därför inte lika omfattande som han trott, även om privat och offentlig sfär alltså växt samman på flera sätt och politiska kontakter är viktigt för allt från Goldman Sachs till asylindustrin (här kompletteras Burnham med fördel av Rothbard eller Kolko). Däremot menade Burnham att managerekonomin skulle fungera bättre än den kapitalistiska vad gällde att leverera stabilitet och välstånd till massorna, här kan man misstänka att han hade rätt. Han varnade däremot för vad försvinnandet av olika borgerliga friheter skulle innebära, bland annat risken för en hårdare styrning av arbetarna:
But proletarian freedom under capitalism also means, to a limited extent, freedom for the workers to sell their labor or not to sell it (though the alternative of not selling it, being starvation, is not too realistic), to sell it to one competing employer as against others, and to bargain over its price. These latter possibilities will not exist in anything like the same form under managerial economy.
Burnhams beskrivning av managerrevolutionen förenas med fördel med Moldbugs teori om Katedralen. Vad man kan notera är att resultatet på många sätt blev en hybrid. Managers kontrollerar både företag och stater, men mycket av kapitalismen finns kvar. Möjligen kan man hävda att en opersonlig kapitalism är en logisk utveckling (själv är jag tveksam till att detta egentligen rör sig om ett nytt produktionssätt). Under Burnhams tid tävlade flera managerideologier om makten, han beskrev både leninism-stalinism, nazism-fascism och New Dealism. Det var den amerikanska varianten som kom att segra, men den har förändrats efter 1941. Ett samhälle styrt av managers och teknokrater har fått alltmer terapeutiska drag, intresserar sig inte bara för ekonomin utan också för kultur, pedagogik och psykologi. Detta gör att dess totalitära drag är uppenbara, bortom något historiska tyranner kunnat drömma om. Mycket av detta kunde Burnham dock 1941 endast skissera, kött på benen får hans teori av senare teoretiker som Christopher Lasch och Sam Francis. Båda tog upp managerklassens, eller den nya klassens, kosmopolitiska tendenser och deras negativa syn på både äldre borgerliga värderingar och folket (det finns en logik i att de till sist bestämde sig för att avskaffa och byta ut folket). Även Burnham tog upp konflikten mellan managers och massor, men utvecklade det inte på samma sätt som Lasch och Francis (Francis borde här vara en guldgruva, han beskriver hur motståndet mot den permanenta managerrevolutionen först leddes av borgerliga kretsar, läs nyliberalism och liknande märkligheter, men idag alltmer förs av det han kallade det post-borgerliga proletariatet, läs Steve Bannon).
Sammantaget är Burnhams perspektiv värdefullt, då det påminner oss att bakom galenskaper/vackra ideal som ”antirasism”, ”öppna gränser” med mera finns konkreta intressen. Vi bör identifiera dessa intressen, vi bör också identifiera de grupper som egentligen har andra intressen. Dessa grupper kan idag bestå av större delen av folket i bred mening, vilket naturligt leder till någon slags populism. Francis beskrev hur det manageriella produktionssättets inbyggda motsättningar nu till sist innebär att också det går mot sin undergång. Det kan ta hela vår civilisation och dess folk med sig i fallet, men inte nödvändigtvis. Utgången är upp till oss att avgöra.
Om skribenten: Joakim Andersen
