E.R. Eddison – Ormen Ouroboros

Kultur, Litteratur, Rekommenderat

Under 1900-talet spelade två litterära Männerbünde en avgörande roll för generationer av unga. Det ena var kretsen kring bland andra H.P. Lovecraft och R.E. Howard, kända för en ofta antimodern världsbild. Det andra var de så kallade Inklingarna, en grupp entusiaster associerade med universitetet i Oxford. Kända medlemmar var J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis, i utkanten fanns också intressanta personer som Roy Campbell, G.K. Chesterton och Eric Rücker Eddison.

Inklingarna hade en mer kristen framtoning än Lovecrafts brevvänner, men även ett stort intresse för nordisk mytologi. Eddison (1882-1945) var ett bra exempel på det sistnämnda. Han översatte bland annat Egils saga och skrev en roman om Styrbjörn Starke. Eddison är idag mest känd för att ha inspirerat Tolkien när denne skrev Ringtrilogin. Tolkien beskrev honom som den främsta och mest övertygande skaparen av påhittade världar, men var mer tveksam till hans filosofi. Tolkien var inte heller imponerad av hans geografi och språk, Eddison hade inte medvetet skapat sådant till sina verk utan tycks snarare ha hittat på allt eftersom.

Ormen Ouroboros
Jag vill hellre att hundra människor läser mina böcker gång på gång än att en miljon läser dem en gång och sedan är färdiga med dem.
– Eddison

Som tioåring fyllde Eddison sina ritböcker med bilder på hjältarna ”lord Juss”, ”Brandoch Daha”, ”Spitfire” och ”Goldy Bluscoe”, och deras äventyr och strider mot häxkungen Gorice. Som vuxen återvände han till barndomens hjältar, i den banbrytande fantasyromanen The Worm Ouroboros från 1922. Man känner där igen teman som senare återkommer i Tolkiens Härskarringen, bland annat en magisk ring alltför mycket inte kan ordas om. Bakgrunden är inte lika övertygande som Tolkiens, i början får vi veta att det hela äger rum på Merkurius men ganska snart är det i en sagovärld som har föga gemensamt med den lilla himlakroppen händelserna utspelar sig.

Eddisons Merkurius befolkas av flera olika folkslag, med namn som demoner, häxor, vättar och féer, i praktiken är de alla tämligen mänskliga. De mest framstående folken är demonerna och häxorna, och mellan dem står kampen om världen. De representerar samtidigt skilda sociala och politiska ideal, här märks tydligt Eddisons nietzscheanska och nordiska ådra. Demonerna är naturliga aristokrater, men de är samtidigt höviska och hålls samman av starka band av lojalitet och vänskap. Mot dem står det betydligt mer despotiska häxriket, ett vattensjukt och mörkt land kring fästningen Carce. Där härskar den både stridsduglige och svartkonstkunnige Gorice, om vilken det sägs att han återkommer varje gång hans kropp dödas. Gorice är en kraftfull antagonist som omger sig med flera framstående krigare. Vissa av dem är höviska, många har en hederskod och strävar efter ära, men många av dem spårar också ur i inbördes rivalitet och låga lustar så snart de lämnar Carce.

Eddisons fantasy är synnerligen nordisk. Här möter vi ingen svinaherde som gradvis upptäcker att han är den sanne kungen, huvudpersonerna är genuina hjältar på gränsen till halvgudar redan från början. Inte heller låter Eddison dem slitas av psykologiska konflikter, de är helgjutna och hedervärda (med ett intressant undantag, kan noteras). Livssynen är nordisk. Världen har samtidigt drag från både keltisk, grekisk och persisk mytologi. Här möter vi människoätande mantikoror, flygande hippogriffer, andar och demoner. Hjältarna måste rentav lämna den vanliga världen och likt Gralriddare söka sig till gudarnas sfärer. Eddisons skildring av denna färd tillhör hans mest stämningsfulla och svårförglömliga, bland annat besöker hjältarna Bhavinan, landet där inga djur får dräpas, de bestiger gudarnas berg och tar sig genom mantikorornas dal.

Det är fartfylld fantasy, med en hel del strider och fältslag. Häxorna intrigerar flitigt, och Gorices häxkonst är effektivt skildrad. Som fantasyförfattare är Eddison en god bekantskap. Samtidigt utmärker han sig genom sitt språk. Ofta är det arkaiskt, lika ofta är det synnerligen kärnfullt. Om det är påverkan från Nietzsche eller de nordiska sagorna är oklart, men det är kraftfulla kommentarer och repliker Eddisons karaktärer fyller texten med. Brandoch Daha kommenterar bland annat en fiende som betett sig illa under tiden han ockuperat Dahas slott:

He hath borne him in my halls, I am let to know, more i’ the fashion of a swine or a beastly ape than a man.

När han uppmanas att utnyttja sitt goda rykte för att lura fienden i en fälla reagerar Daha också med avsmak:

Treachery and double dealing proceed commonly from fear, and that is a thing which I think no man in this land comprehendeth. Myself, I do think that when the high Gods made a person of my quality they traced tween his two eyes something, I know not what, which the common sort durst not look upon without trembling… did any man with serious intent dare bid me do a dastard deed, he should have my sword through the dearest part of’s body

För den rätte läsaren är Eddisons ålderdomliga men kraftfulla språk en stor del av behållningen med boken, ihop med den fantastiska och spännande handlingen. Karaktärerna har beskyllts för att vara tråkiga, detta gäller oavsett vilket inte de färgstarka krigarna på häxkungens sida. Sammantaget är detta en genuin klassiker och ett gott exempel på en nordisk fantasy. Den kan inte minst inspirera den som har egna litterära ambitioner.

Den läses bland annat här:
The Worm Ouroboros

Pin It