Statsvetaren Charles Murray blev känd för en bredare allmänhet med boken The Bell Curve 1994. Murray och medförfattaren Herrnstein tog där upp kopplingen mellan IQ och sådant som inkomst och brottslighet. Bokens bärande tes för min del är att USA under 1900-talet förvandlats till en kognitiv meritokrati, där eliten segregeras från övriga befolkningen. Tanken är inte ny, redan Völkischtänkaren Günther menade att urbaniseringen och den sociala rörligheten innebär att arbetarklassen förlorar sina potentiella ledare genom klassresor. Men det är en tanke som är värd att ta på allvar, i synnerhet i vår tid då den sociala och kognitiva eliten mest har förakt till övers för ”white trash”, ”bönder”, ”kränkta vita män” och andra grupper de ser ner på. Murray har fortsatt utforska tudelningen av USA efter kognitiva linjer i Coming Apart: The State of White America, 1960–2010.
”Och ändå rör hon sig”
Most of the hatred was focused on Dr. Murray, but when I took his right arm to shield him and to make sure we stayed together, the crowd turned on me. Someone pulled my hair, while others were shoving me. I feared for my life. Once we got into the car, protesters climbed on it, hitting the windows and rocking the vehicle whenever we stopped to avoid harming them. I am still wearing a neck brace, and spent a week in a dark room to recover from a concussion caused by the whiplash.
– Allison Stanger
Murray är vetenskapsman och har i sina verk bland mycket annat diskuterat skillnader mellan olika etniska grupper. Amerikaner med asiatiskt ursprung tycks ha högre IQ än amerikaner med ursprung i Europa, dessa i sin tur tycks ha högre IQ än amerikaner med ursorung i Afrika. I Bell Curve tog Murray och Herrnstein upp olika förklaringar till detta, och menade att det är svårt att avgöra i hur hög grad det beror på arv respektive miljö. Men att han ens tagit upp frågan har gjort att han associeras med ”rasism”. I förbigående är det intressant att detta aldrig kopplas till att han presenterat forskning som antyder att asiater har högst IQ, detta beror på att ”antirasist” egentligen är ett kodord för ”antivit”. Dessa människor är besatta av vita, i synnerhet i relation till svarta, något som i sin tur beror på att de fått sin historiesyn från Hollywoodfilmer. Detta innebär också att de viktiga frågor Murray försöker ta upp, hur klassklyftorna i USA börjar cementeras till ett kastsamhälle, inte kan tas upp. Den kognitiva elitens ansvar för de kognitivt förfördelade tas därför heller inte upp. Men inte heller detta är något nytt, utan finns inbyggt i liberalismen. Som Günther påpekat innebär tron på allas genetiska likhet att om A lyckas bättre än B och C så måste det bero på att A ansträngt sig. Alternativt att A och B förtryckt och diskriminerat C. Därav klassföraktet som riktas mot vita ”förlorare” (B) men aldrig mot svarta (C). Det ligger kort sagt i A:s intresse att genetik inte diskuteras.
I början av mars 2017 bjöds Murray av en grupp studenter in till Middlebury College för att tala. Det som sedan ägde rum är skamligt men också typiskt för vår tid och för en viss människotyp. Studenter som aldrig läst Murray och inte visste att han är för gayäktenskap, gift med en asiatisk kvinna och Trumpkritiker kom på egen hand fram till att han är en ”anti-gay white nationalist”. Vreden växte bland dessa studenter, en vrede som gavs ytterligare näring när de fick sina antaganden bekräftade på SPLC, USA:s motsvarighet till Expo. Tanken att yttrandefrihet innebär att även människor vars åsikter man inte delar får tala slog aldrig dessa upprörda studenter, än mindre tanken att yttrandefriheten kan omfatta människor vars åsikter man uppenbarligen inte ens vet något om (och än mindre tanken att ”åsikter” är rätt ointressanta, en vuxen människa är intresserad av teorier om hur världen fungerar och dessa kan man få lite varstans).
När Murray kom till Middlebury förhindrades han att tala av arga studenter. När han sedan skulle lämna lokalerna angreps han av maskerade våldsverkare, vilka skadade en kvinnlig professor som egentligen planerat att debattera med Murray. Här anar vi återigen faran med att agera utan någon som helst kunskap, risken är att man blir en onyttig idiot. Professor Allison Stanger är liberal och demokrat, ändå blev hon misshandlad av en gapig mobb.
Det inträffade har väckt en del debatt, samtidigt är det idag en del i ett mönster. När exempelvis Milo Yiannopouolos skulle tala i Berkeley blev det upplopp och människor misshandlades enbart för att de såg ut som Trumpsupportrar. Historiskt har detta varit möjligt genom att media är en politisk aktör. Maskerade våldsverkare har kunnat angripa ”oliktänkande” utan att det rapporterats i media. Detta har ibland lett till att människor tystats, ibland till våldsspiraler. I det senare fallet har då de ”oliktänkandes” våld lyfts fram av media, vilket lett till en mer omfattande repression. Under decennier har detta varit mönstret och det har fungerat.
Med en växande populism har förutsättningarna delvis förändrats. Bland annat har våldsverkarnas strategiska tänkande förtvinat under de decennier då de skyddades av media. Men ett växande antal studenter och andra är idag intresserade av att lyssna på Milo, Murray med flera. Resultatet är vanmaktshat, samtidigt som media och etablissemanget förlorat mycket av sin legitimitet. Denna kombination kan visa sig fruktbar framöver.
Om skribenten: Joakim Andersen
