I varje metapolitisk analys spelar institutioner en central roll, tillsammans med idéer och personal. En viktig institution är etablerad media, den som kontrollerar media kan både forma åsiktskorridorer och selektivt återge verkligheten. Media är en betydelsefull institution. Men den som kontrollerar akademin formar morgondagens journalister. I samband med 1968 erövrade den så kallade ”vänstern” delar av akademin, och neutraliserade andra. Detta möjliggjordes ibland av att äldre akademiker var toleranta även när det gällde oliktänkande, utan Dumezil hade Foucaults karriär exempelvis knappast ägt rum, men väl vid makten har ”vänstern” sällan visat nya förmågor samma välvilja. Detta innebär att det är svårt för en ny aktör att erövra akademin, ofta svårt att alls verka där.

I grova drag fyra strategier är tillgängliga här. Man kan erövra motståndarens institutioner, direkt eller indirekt. Man kan skapa egna alternativ. Och man kan strypa motståndarens genom att förvägra dem nödvändiga resurser. För den som saknar kontroll över den politiska sfären kan det vara svårt att strypa motståndarens resurser, även om Trump som bekant hotat med detta när amerikansk akademi förvägrat hans anhängare yttrande- och mötesfrihet. Att skapa egna alternativ har visat sig användbart när det handlar om alternativmedia, samtidigt som vi här ser brister vad gäller idéer och personal. Några genomtänkta och heltäckande alternativ till åsiktskorridorens världsbild finner man sällan här, och de inblandade är av ekonomiska skäl ofta lätt räknade. Akademin skulle här kunna fylla en värdefull funktion.

Samtidigt är det en så välbevakad institution att öppna angrepp inte nödvändigtvis fungerar (även om vi i flera länder just nu ser initiativ med studentorganisationer för europeiskättade och/eller högerradikala studenter). Det kan då vara aktuellt med mer diskreta upplägg. Några sådana presenterar André du Pôle i artikeln 10 Potential Attacks That Can Defeat Cultural Marxism In Academia. Det handlar i hög grad om studieområden där man använder delar av det du Pôle kallar kulturmarxismen mot den kulturmarxistiska helheten (”kulturmarxism” är annars en ganska tveksam term, annat än som retoriskt vapen). Man kan exempelvis studera ”de små vita”, fattiga vita och deras villkor. Detta utnyttjar en motsättning i PK-världsbilden, marxistisk klassanalys mot ”antirasismens” många felaktiga förgivettaganden. Man kan också studera politiskt inkorrekta tänkare som Evola och Spengler, även om man gör det distanserat och objektivt fyller det en funktion.

Sammantaget är det en läsvärd artikel, som kan leda till egna idéer hos läsaren med akademiska ambitioner. Det är hög tid att återta den akademiska världen.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.