I den offentliga debatten stöter man inte sällan på idén att våldsdåd riktade mot invandrare dels är mycket vanliga, dels är följden av ”hatets återkomst”. Det antas då också att det är alternativmedias och Sverigedemokraternas fel att dessa dåd äger rum. En sådan föreställning ignorerar de många rasistiskt motiverade våldsdåd som drabbar etniska svenskar, exempelvis IKEA-morden. Det är dessutom osäkert hur mycket i föreställningen som egentligen är retorik och hur mycket som är ärligt menat. Oavsett vilket utgår föreställningen också från en felaktig och ovetenskaplig syn på etniska relationer, och en oförmåga att skilja mellan individuell nivå och kollektiv nivå. Det hela påminner lite om resonemanget ”min pizzabagare är alltid så trevlig när jag betalar, därför kan invandring inte vara något problem”.
Men det finns forskning om etniska relationer, forskning som hade kunnat göra den svenska debatten något mindre infantil. Professorn i juridik, Amy Chua, har skrivit en bok med titeln World on Fire: How Exporting Free Market Democracy Breeds Ethnic Hatred and Global Instability. Chua studerar där etniska relationer i bland annat Filippinerna, Ryssland och Afrika. Hon finner att kombinationen demokrati, marknadskapitalism och mångkultur inte är så harmonisk som liberaler gärna föreställer sig. Istället är det ofta så att en grupp lyckas betydligt bättre ekonomiskt än andra, denna grupp är ofta numerärt begränsad. Chua kallar dem därför för marknadsdominanta minoriteter. Det kan handla om libaneser i Västafrika, kineser i Indonesien och Filippinerna, vita i Sydafrika eller judar i det post-sovjetiska Ryssland. De marknadsdominanta minoriteternas kontroll över ekonomin kan ibland vara slående, Chua nämner att kineser utgör 3% av befolkningen i Indonesien men kontrollerar 70% av ekonomin. Om detta beror på kulturellt eller genetiskt arv är i sammanhanget ointressant, sådana extrema klyftor sticker normalt i ögonen på majoriteten. Minoriteten upplevs, inte sällan med rätta, som hjärtlös och arrogant. Makt korrumperar som bekant. Kombinationen av marknadskapitalism och mångkultur betyder också att det är svårt för staten att utjämna klyftorna. Chua beskriver alltså en explosiv situation, där etniska relationer har en ekonomisk komponent som inte sällan leder till inbördeskrig, kupper och pogromer. Inte sällan ser minoriteterna till att demokratin avskaffas, inte sällan jagas de istället på gatorna. Vi bör vara medvetna om att denna logik även kan påverka Sverige. Även om de etniska svenskarna än så länge är att betrakta som en marknadsdominant majoritet växer hatet mot dem i en del så kallade utanförskapsområden. Något man svårligen kan åtgärda med ytterligare transfereringar av ekonomiska medel, de är redan massiva. Samtidigt uppmuntrar det offentliga Sverige detta hat, genom att förklara de etniska svenskarnas ekonomiska framgångar med att de är ”rasister” och ”diskriminerar”. De gånger hatet exploderar i utbrott av våld, oavsett om det drabbar en ensam nattvandrare eller ambulanspersonal, bär alltså media och etablissemang en del av ansvaret. Även om det alltså, som Chua visar, förmodligen skulle äga rum även utan dem.
Den ekonomiska aspekten är dock bara en del av de etniska relationernas logik, en logik som kan vara både asymmetrisk och explosiv. Redan Chua antyder att det är inte ”rasism” som gör att etniska relationer periodvis urartar i konflikter. Istället är det intressekonflikter och förskjutna maktbalanser. Man kan alltså notera att orsakssambandet inte är ”alternativmedia -> hatets återkomst”. Det är snarare ”ansvarslös invandringspolitik -> folkutbyte -> etnisk konflikt”. Den förstnämnda förklaringsmodellen är moralistisk men verklighetsfrämmande, den senare är med verkligheten mer överensstämmande och ger oss också en del konkreta förslag på hur vi ska kunna minska ”hatet”. Det handlar inte om individer som är ”dumma” eller ”rasistiska”, det handlar om dynamik och relationer mellan grupper.
En värdefull bekantskap när man ska förstå etniska relationer är även professorn i sociologi och antropologi, Pierre van den Berghe (vilket är föga förvånande då den offentliga debatten på detta område är direkt anti-sociologisk). van den Berghe kombinerar ett biologiskt och sociologiskt perspektiv, vilket är logiskt då människan ju också är ett djur med diverse instinkter. Han är kritisk till många aspekter av det etniska, både ”dess intolerans” och ”dess våld”. Men han är samtidigt medveten om att det etniska är en del av det mänskliga, vilket alltså kan hanteras men knappast avskaffas. van den Berghes resonemang för tankarna till ”den själviska genen”, djur samarbetar och gynnar på så vis både sin egen avkomma och släktingar med vilka de delar gener. Det finns idag överväldigande bevis för att djursamhällen binds samman genom nepotism. Släktingar hjälper varandra.
I dagens Sverige ses nepotism dock som moraliskt oacceptabelt, i synnerhet när det gäller de etniska svenskarna (att den trevlige pizzabagaren bara anställer landsmän och, möjligen, snygga blondiner är inte moraliskt lika uppseendeväckande). Men van den Berghe visar att människan också är nepotist, och att detta kommer till uttryck genom etniska grupper. I viss mån är släktskapet i en etnisk grupp inte alltid lika verkligt som i ett djursamhälle, delvis är det med Benedict Andersons ord en ”föreställd gemenskap”. Men inte enbart, van den Berghe konstaterar att etnisk samhörighet kan manipuleras men inte skapas fritt.
Relationerna mellan etniska grupper kan variera, van den Berghe tar upp allt från handel till erövring. Han noterar att det för en etnisk grupp är förenat med genetiska kostnader att förlora kontrollen över ett eget land. Ofta inleder den erövrande gruppen med att mörda eller kastrera de besegrade männen, och våldta eller förslava deras kvinnor. Men även utan detta mer extrema våld har det kostnader att förlora makten över sitt öde. En underordnad grupp ”förlorar” kvinnor till den dominerande gruppen, utan att få tillgång till den dominerande gruppens kvinnor. Dessa sammanhang förklarar delvis varför så många människor offrat sina liv för att kasta av sig främmande härskare, genetiskt var det hela rationellt.
van den Berghe konstaterar också att ”assimilering” inte är fullt så enkelt som många utgår från. Människor föredrar normalt att omge sig med ”sina egna”. Det som kan underlätta assimilering, alltså i praktiken att människor byter etnisk grupp, är att skillnaderna mellan grupperna är små, att den assimilerade gruppen är liten och har låg status. Även invandring kan spela in, själva flytten bryter ner många band. En invandrad grupp assimileras, allt annat lika, lättare än en minoritet som bor kvar i sina hemtrakter. Men samtidigt påminner van den Berghe oss om hur verklighetsfrämmande den svenska invandrings- och integrationsdebatten är. Man ignorerar det etniska, ofta med infantila påståenden som att ”det finns inga svenskar” trots att alla normalbegåvade människor är väl medvetna om att det visst gör det. Samtidigt utgår man från individualism och enkelriktad moralism, och talar om ”rasism” när det egentligen handlar om relationer mellan grupper. Resultatet är att man bygger in möjligheten till etniska konflikter i det svenska samhället och förvandlar den offentliga debatten till något förljuget och idiotiskt.
Om skribenten: Joakim Andersen
