Ett av metapolitikens grundläggande begrepp är historiska block. Det härrör ursprungligen från Antonio Gramscis insikt att arbetarna i Italien inte ensamma kunde ta över makten, de måste bilda ett block där även småbönder och lantarbetare ingick. Gramsci kallade, föga politiskt korrekt, detta för ett nationellt-folkligt block. I många västerländska länder ser vi historiska block, ett vanligt fenomen är att den gamla vänsterns historiska block tagits över av det Sam Francis kallade den nya klassen. Den nya klassen har alltmer allierat sig med underklasser, ofta etnifierade sådana, i någon mån finns också resterna av de gamla kärnväljarna kvar. I USA handlar det i demokraternas fall om en allians av vit, progressiv elit, svarta, hispanics och en del vita arbetare. Det är högst tveksamt om de vita arbetarväljarna egentligen har något att vinna på detta, men som Gramsci också noterade kan sociala grupper ibland vara ganska tröga när det gäller att uppfatta förändringar. Det var oavsett vilket i hög grad bland dessa vita demokrater Trump vann stöd.
Men Trump ansträngde sig under valkampanjen också för att vinna delar av demokraternas svarta väljare. Givet att detta är en grupp som drabbats hårt av både invandring och avindustrialisering är det inte ett helt omöjligt projekt, när Sam Francis i Leviathan beskrev det han kallade mellanamerikanska radikaler noterade han att bland demokraterna fanns det en grupp såkallade God and Country Democrats av vilka de flesta var svarta. Francis skrev Leviathan under 1990-talet och medelklassens kris torde inte minst ha drabbat dessa kristna och patriotiskt sinnade afro-amerikaner, men delar av gruppen finns ändå kvar.
Hotep Nation
…both sides represent the alpha traits of their respective races. Hoteps represent that for blacks and Alt-Right for whites. The Left is quite feminine in their approach whereas they like to cry, complain, and protest but never actually want to do anything for themselves.
– Ali Shakur
Ett tecken på framgångsrik metapolitik är att man intresserar och engagerar kretsar utanför den egna miljön. Det är därför värt att notera att den amerikanska althögern gett upphov till både alt-blacks och alt-zionists, vilka försöker genomföra något liknande i sina egna etniska grupper. Bland de svarta talar man ibland om hoteps. Det handlar ofta men inte alltid om män, gärna med afrocentriska intressen och övertygelser i stil med att faraonerna var svarta. De har också en världsbild som bland mer liberala svarta ses som reaktionär och patriarkal. Bland dessa hoteps har både Trump och alt-högern väckt ett mer positivt intresse. I likhet med althögern värnar hoteps om sin identitet och inte minst sin självständighet. De skiljer sig från mer liberala svarta som vill försörjas och skyddas av vita liberaler, vad gäller rasism noterar de att man som vuxen får lära sig leva med att inte alla älskar en. Istället är de mer intresserade av realpolitik, som Trumps invandrings- och handelspolitik, och den svarta kärnfamiljens återuppbyggnad. Bland hoteps talas det rentav om en alians mellan de svarta hoteps och den vita althögern. Den senare miljön är visserligen så brokig att detta enbart kan gälla delar av den, men det är ändå ett intressant samtidshistoriskt fenomen. Dels då det kan orsaka mentala problem för de liberaler som ser althögerns idéer som anti-svarta, men också för att det påminner om den historiska amerikanska populismen under 1800-talet. Även då förenade realpolitiska frågor fattiga svarta och fattiga vita, utan att de såg något behov av att ge upp sina respektive identiteter.
Sammantaget är det hela ett intressant fenomen, som visar att demokraterna kan vara på väg att förlora delar av sitt historiska block. Situationen i Europa är inte identisk med den i USA, där afro- och euroamerikaner utgör två av de historiska nationerna, men det är ett tecken bland flera på att vi lever i spännande tider.
Om skribenten: Joakim Andersen
