Den tyske författaren Botho Strauss skapade redan 1993 debatt med sin artikel Anschwellender Bocksgesang. Strauss, som tidigare av många antagits vara vänster, blev företrädare för en tysk ny höger och satte ord på det många kände. Med Der Letzte Deutsche, publicerad i Der Spiegel, har Strauss nu åter tagit bladet från munnen, och beskrivit tyskarnas situation i en tid av rotlös amerikanisering och pågående folkvandring.
Den siste tysken
Strauss tar upp det senmoderna, ofta närmast militanta, ointresset för den egna kulturen. Så skriver han att han många gånger får känslan att han ”bara genom härkomsten befinner sig bland andra tyskar”. Någon delad kultur är det inte längre frågan om, många tyskar är lika rotlösa som de nyanlända. Den som faktiskt lever den tyska kulturen kan därför uppleva sig som den siste tysken. Strauss är en tysk författare, och ingår i en gemenskap med andra tyska författare, levande och döda. Tillsammans förmedlar de ett arv och ett samtal över generationerna. Men tillsammans med tyskarna upphör också detta samtal, något som för en författare blir särskilt kännbart och tragiskt. I dess ställe kommer först den amerikaniserade skräpkulturen och därefter en ny demografisk verklighet.
Strauss skriver därför att han ”hellre lever i ett utdöende folk än i ett som på grund av ekonomiskt-demografiska spekulationer blandas upp med främmande folk för att föryngras och vitaliseras”. Att dessa spekulationer bygger på verklighetsfrämmande fantasier är en annan sak, Strauss tanke är oavsett aktuell. Han tar här också upp att det för inte så lång tid sedan fanns en vänsterintellektualitet som vände sig mot att det ekonomiska alltid ska sättas i första rummet, mot det ekonomiskas hegemoni. En sådan vänster hade i förbigående sagt mycket gemensamt med en genuin höger. Men idag har även vänstern anammat det ekonomiska synsättet, och prioriterar bort de mjukare och långsiktiga värdena. De av oss som värdesätter lugn och ro, grannar med vilka vi delar språk och kultur, grönområden, vi tvingas alltid anpassa oss efter de som menar att det kvantitativa och ekonomiska är viktigast, oavsett om de sedan talar om att ”trygga pensionerna” genom massinvandring eller ”integrationen”. Att de dessutom bygger sina projekt på fantasier och lögner, alltså inte ens kan ”trygga” några pensioner, är en annan sak.
Strauss konstaterar att tyskarna hotas bli minoritet i sitt eget land. Ett brutalt främmande herravälde kan dock ha effekten att de tvingas återupptäcka sin identitet. Strauss talar om ett nytt ”Geheimes Deutschland”.
Sammantaget är det alltså en värdefull artikel Strauss skrivit. Han tar upp kopplingen mellan kultur, här i synnerhet nationallitteratur, och folk. Ett folk som lättvindigt vänder sitt arv ryggen kanske inte ska bli förvånat när dess egen existens också sätts ifråga. Med massinvandringen och de växande minoriteterna hotas också förutsättningarna för nationallitteraturen, och i synnerhet de djupare aspekterna av kulturen. Strauss tar också upp kulturens betydelse för folket, vilket de som är mer litterärt, musikaliskt eller konstnärligt begåvade bör lägga vikt vid. Den rena politikens erövringar är synnerligen flyktiga när de inte byggs på en fast kulturell grund. De sista tyskarna, och de sista svenskarna, är sannolikt många nog att tillsammans utgöra en kritisk massa.
Der Letzte Deutsche läser vi här:
Om skribenten: Joakim Andersen
